Ända sedan vi köpte stugan i Tänndalen så har jag tittat på en tur som jag nu kallar Tänndalens fyra toppar. Turen startar från Tänndalen. Därifrån beger man sig upp till Lill-Skarven, fortsätter över till Stor-Skarven och vidare mot toppen av Skenörsfjället. Sedan bär det av över Andersjöplatån innan man slutligen kommmer upp på toppen av Hamrafjället och därifrån tar sig tillbaka till Tänndalen igen.
När jag var på besök i Tänndalen över midsommarhelgen så tänkte jag att det var dags att testa den här turen, men det började tungt. Jag anlände kvällen innan och tog då en lättare kvällstur direkt när jag kom fram. Det kändes inte jättebra men heller inte så dåligt. Jag tog det ganska lugnt och njöt av stunden och det härliga vädret och bara flöt genom det härliga landskapet.
Jag kände mig inte direkt trött när jag kom tillbaka från den turen, men nu på morgonen när jag gav mig av kändes kroppen betydligt tröttare. Jag började vid stugan, sprang upp längs vägarna, genom stugbyn. Det kändes genast lite motigt men jag tänkte att det släpper nog snart. Jag ska ju springa ganska långt så jag behöver inget spritter i benen.
Jag sneddade upp genom skogen, kom upp till kalfjället och såg Lill-Skarven framför mig. Jag anslöt till stigen som leder upp mot toppen och tog mig sakta framåt. Det bästa med fjällen här runt Funäsdalen är att de inte har så branta sluttningar, vilket gör det behagligt att springa uppför dem.
Jag närmar mig toppen. Stannar en kort stund när jag kommer dit och blickar ut över landskapet. Det är gråmulet och lite trist men ändå skönt väder. Jag fortsätter ner i dalgången mellan Lill- och Stor-Skarven. Jag känner lugnet. Den ytterst svaga vinden. Det känns så skönt att bara vara här. Att insupa den klara luften. Känna doften av fjäll, av ljung och andra växter. Det är tyst med undantag från några sällsamma skall från en ensam ripa eller kvitter från någon fågel svävar förbi.
Utsikt över Stor-Skarven (till höger) och Skenörsfjället (till vänster) från toppen av Lill-Skarven
I botten av dalgången möter jag ett par som sitter och fikar. Jag hejar när jag springer förbi. Beger mig upp på nästa topp. Nu går det tyngre igen. Det kändes så skönt och lätt när det sluttade nedför. Men klättringen uppför Stor-Skarven går fint och snart står jag vid toppröset och blickar ut över omgivningen. Jag ser Helags och Anåfjället i fjärran och jag ser Skenörsfjället framför mig när jag springer vidare.
Det går lugnt utför. Det blir allt blötare när jag kommer ner på platten och vegetationen blir allt högre. Jag springer över myrar, över småkullar och genom videsnår. Det går allt tyngre. Jag känner mig törstig så jag stannar och fyller på flaskan och tar några klunkar. Jag passar även på att ta en banan.
När man kommer upp till toppen av Skenörsfjället då har man kommit ungefär halvvägs på turen. Men när jag närmade mig Skenörsfjället och det så sakteligen började bli allt brantare sinade mina krafter snabbt. Plötsligt orkar jag inte springa längre. Jag skyllde det på den höga vegetationen och börjar gå uppför sluttningen. Efter ett tag började jag springa igen, men det går tungt.
Slutligen når jag toppen. Jag blickar ut över Andersjöarna och vidare mot Hamrafjället som ligger på andra sidan. Långt borta i fjärran. Jag uppskattar avståndet till en mil. En mil av knixig låglandsterräng med många sjöar och vattendrag. Till råga på allt så känner jag mig trött. Tömd på energi men det är bara att fortsätta. Jag studerar landskapet nedanför och tar ut min väg, nu när jag ser det tydligt från ovan. Jag tar mig nerför den branta sluttningen på Skenörsfjällets östra sida.
Det bär iväg. Det känns bra till en början. Det går lätt och fint men när jag kommit ungefär halvvägs känns det som att kraftreservern åter börjar sina. Jag tar min sista banan. Det är ett fint landskap som passerar förbi med många knixiga småhöjder. Jag tänker att det här skulle vara ett intressant område för orientering. Om det bara fanns en karta. Och just en karta borde jag haft med mig. För det som såg så lätt ut uppifrån visar sig vara desto mer svårorienterat när man befinner sig i det och dessutom vet jag aldrig var det kan dyka upp en sjö som jag måste runda eller upptäcker andra hinder förrän de är precis framför mig. Inte heller kan jag avgöra åt vilket håll som är norr när solen är skymd och fjällen runt omkring mig är dolda av vegetationen. Men det går bra, jag håller kursen. Tragglar mig fram tills det återigen börjar gå uppför och bli allt kalare.
Jag närmar mig Hamrafjället. Jag söker mig söderut för att komma ut på den stig som jag vet löper utmed den västra kammen. Men nu är jag trött. Kroppen är orkeslös. Det är inte det att musklerna är trötta utan det är bränslet som börjar ta slut. Jag har väl ätit dåligt den senaste tiden. Jag har varit förkyld och aptiten har inte varit på topp. Dessutom har jag sett ovanligt mager ut när jag sett mig själv i spegeln. Jag måste hem och äta upp mig, men det hjälper inte just nu.
Jag kämpar på. Försöker springa så gott jag kan men när energin sinar så tvingas jag gå. Jag kommer upp på den västra kammen på Hamrafjället, ansluter till stigen och fortsätter uppåt. Nu blir det brantare. Den sista knölen innan toppen. Jag springer uppför. En bit. Sedan går jag. Sedan stannar jag. Kroppen är helt utmärglad. Jag orkar inte röra mig längre. Istället slår jag mig ner på en sten och tittar mållöst ut över landskapet. Ner mot skidbackarna på andra sidan dalen. Bort mot det avlägsna Skenörfjället. Jag orkar inte fortsätta. Jag sitter där.
Jag hör några renar som bräker uppifrån toppen av Hamrafjället. Jag vill dit men jag orkar knappt gå. Det är brant just här. Jag samlar krafterna och motivationen och kämpar mig upp. När jag kommer över krönet får jag syn på ett hundratal renar. De står där, stilla. Ända tills jag närmar mig. Då börjar de genast springa och även jag lägger på ett kol och joggar lugnt fram. Långsamt för att inte skrämma dem. Jag tar mig upp till toppen och njuter av utsikten en kort stund innan det bär av neråt igen.
Renar på Hamrafjället
Nu är det bara nedförsbacke kvar. Härligt! Men jag blir snart varse om att det är lika tungt att springa nedför som uppför. Krafterna sinar. Snart stannar jag återigen och blir sittandes på en sten medan jag samlar mina sista krafter. Till slut börjar jag gå igen. Jag tar mig neråt. Långsamt följer jag stigen tills jag kommer ner till vägen.
Nu är det bara väglöpning hem. Jag vill inte springa mer och jag uppskattar att det kommer att ta minst en halvtimme innan jag är hemma. Det känns motigt men det är bara att göra det. Jag tänker på alla mat jag ska äta när jag kommer hem, hur pigg jag ska bli och börjar springa. Och den halvtimmen gick ganska snabbt ändå, trots att det var en pina.
Jag ramlar in i stugan. Käkar lite. Njuter av tröttheten. Jag måste komma ihåg att få i mig tillräckligt med energi framöver. Jag tänker på mitt stundande toppturs äventyr där vi ska bestiga Sveriges tolv 2000m toppar. Nu blev det ca 25 km och ca 1200 höjdmeter. Det är ingenting mot vad vi kommer att behöva göra då. Då blir det både mer höjdmeter och längre sträcka och dessutom under fyra dagar i sträck. Det kommer bli tufft men det är då. Nu gäller det bara att ladda om batterierna, för jag vet att jag kan klara även det äventyret. Bara jag vill.