Vi anländer till en gulglänsande arena med en kylig svagt fläktande vind. Några löv faller från träden och svävar en bit genom luften innan de fångas upp av marken nedanför. Det är redan många personer på plats och sorlet reser sig från fälten. Oktober har kommit och det är dags för årets sista tävling, 25manna. En orienteringsstafett med 25 löpare i varje lag.
Efter O-ringen satte jag som mål att ta mig in i Stora Tunas förstalag på 25manna. Men det var en lång väg dit. Först så begav jag mig iväg till de nordliga delarna av Sverige. Till Lapplands fjällvärld och besteg några av Sveriges högsta toppar. När jag kom hem från det äventyret var kroppen väldigt sliten och det tog några veckor innan jag hann återhämta mig. När jag började känna mig starkare igen så blev det en sväng tillbaka till Sälen där jag sprang Fjällmaraton Sälen.
Efter det var det återigen tid att börja fokusera på orienteringen. Löpningen hade fungerat bra under hela våren. Jag har känt mig ovanligt stark och frisk. Antagligen främst på grund av vissa förändringar i min kost. Men däremot så har inte orienteringen fungerat så bra som jag önskat, så hur ska jag förändra det? Jag funderade lite på vad jag behövde träna mer på och gjorde några träningar utifrån de aspekter som jag kom fram till att jag behövde öva mer på.
DM i Dalarna
De första tävlingarna som väntade var DM tävlingarna. Först lång och medel DM i Skattungbyn och sedan Sprint i Leksand och Stafett i Norberg.
Långdistansen kändes lite som ett steg bakåt. Jag var laddad veckan inför loppet, men jag kände mig inte fräsch nog när jag stod där på startlinjen. Jag var inte fysiskt i form. Det gick segt inledningsvis och jag kom inte riktigt in i loppet. Även orienteringen kändes lite rasslig och det gick väldigt mycket i sicksack med några dåliga vägval, samt några mindre missar mot slutet.
Dagen efter följde medel-DM. En teknisk bana på strax över fem kilometer i ganska ovanlig terräng för min del. Jag gick in i loppet med fokus på att gå säkert och ta det lugnt, men när jag väl får kartan i handen är det svårt att hejda sig. Nu var jag även den här dagen ganska trött och seg så det kompenserade lite för min vilja att springa fort. Jag springer bra fram till åttonde kontrollen men lägger sedan en och en halv minut på den nionde kontrollen och blir därmed ikappsprungen av han som startade två minuter bakom mig. Jag bestämmer mig då för att inte bli omsprungen och ökar farten och fokuset och håller undan ända till näst sista där jag gör ytterligare en miss och får se mig omsprungen. I det stora hela var det ändå ett bra lopp. En bra känsla som jag kan bära med mig.
Den följande helgen var det DM sprint där jag gjorde ett helt okej lopp. Det finns sekunder att tjäna på många ställen men känslan var klart positiv, även om jag har en bit kvar till toppen.
Dagen efter var det Stafett och totalkollaps. Jag sprang första sträckan och missade redan till första kontrollen. Problemet var antagligen att jag var väldigt sugen på att hänga med täten och att jag fysiskt klarar det, men däremot klarar jag inte att orientera i den farten så när jag väl missade tickade tiden på. Efter första kontrollen blev det ytterligare två stora missar och efter det var jag ensam i princip hela loppet.
SM i Blekinge
Självförtroendet var inte på topp inför det kommande SM som väntade två veckor bort. I och med att SM gick i Blekinge och att det är långt dit så bestämde jag mig för att enbart springa en av de två helgerna. Då fick det bli Medel- och stafett-SM som går samma helg. Främst av den anledningen att kartan såg roligare ut för medeldistansen än för långdistansen och att det är fler från Tuna som åker på medeln. Annars är långdistans min favoritdistans.
Men innan det var dags för SM så drog jag upp till stugan i Tänndalen och påbörjade bland annat arbetet med den karta som jag har tänkt att rita däruppe. Dessutom så passade jag på att träna på den fina kartan som redan finns där. Ett rekommenderat område som man nästan blir lite euforisk av när man springer där. Riktigt fint.
Den kommande helgen bar det ner till Blekinge. Det började med kval på Fredagen. Jag kände mig fokuserad, lugn och redo för utmaningen. Vi startade tre stycken samtidigt (med olika men liknande banor) och det stressade upp mig redan från start. Jag glömde att jag var tvungen att hålla mitt egna tempo om jag skulle lyckas med det här och drogs med lite snett och visste snart inte var jag befann mig. Inte till hundra procent. Jag hade ändå hyfsad koll, men sen stämde det inte alls och det kändes som om jag hade sprungit för långt så jag vände om och lyckades inte läsa in mig igen. Då ser jag han som startade två minuter efter mig komma löpandes genom skogen. Jag hänger på honom och tar kontrollen.
Sedan gör jag mitt egna lopp. Jag är nöjd när jag kommer i mål. Jag har gått bra. Jag har gjort det i den takten som jag klarar av. Jag är inte dödstrött men jag är nöjd. Ändå är jag långt efter. Det är tufft att möta Sverigeeliten. Jag hamnar i D-final.
Finalen börjar med att jag nästan missar starten för att jag tillbringat för mycket tid på övningskartan. Det är samma typ av snåriga terräng som möter oss den här dagen. Det är svårt att hålla farten uppe, men det gör inget för jag satsar på att göra ett fokuserat lopp. Jag springer bra ända fram till nionde kontrollen där jag lägger någon minut. I övrigt är jag riktigt nöjd, men fortfarande är jag en bit efter när jag kommer i mål. Det finns mycket att träna på men det viktigaste för mig är att det är kul, och det är oftast när det går bra, vilket det gjorde den här dagen.
På söndagen var det dags för SM Stafetten. Jag sprang sistasträckan för Stora Tunas andralag. Det blev ett katastrofalt lopp. Terrängen var helt annorlunda mot de tidigare dagarna och mitt fokus hamnade återigen på att springa fort istället för att springa rätt. Det blev bom redan till första sen bestämde jag mig för att ta det lite lugnare men får snart häng och springer på, men tappar sedan hänget vid vi en gafflad kontroll. Springer sedan själv resten av banan och många misstag längs vägen. Det slutar inte bra. Det blir mycket bomtid i slutändan och jag är väldigt missnöjd när jag kommer i mål, men det var ändå ganska kul och vi var som tur var redan körda efter första sträckan.
25manna
Veckan efter SM bar det för min del av ner till Kroatien och Dubrovnik för en liten seglingstur i den Kroatiska skärgården, men eftersom det inte blåste någonting så blev det istället en motordriven tur över havet. Det blev i vilket fall en kul resa med mycket sol, bad, skratt, trevligt sällskap, god mat, lite löpning och några sena kvällar. Men också en resa som tog hårt på krafterna.
Det var en tung vecka som banade vägen mot 25manna helgen. Min förhoppning om att springa i förstalaget var som bortblåst efter de två dåliga stafetterna som jag hade gjort de senaste veckorna. Så när jag fick beskedet om att jag skulle springa i andralaget kändes det mer som en lättnad än som ett misslyckande. Jag kände inte riktigt att jag hörde hemma i ett förstalag. Jag måste bli bättre för att platsa där. Om jag känner att jag kan prestera för att vara där så vill jag vara där annars är det bättre att någon annan springer där.
Istället fick jag springa sistasträckan för andralaget. Det blev en kall och lång dag innan jag fick ge mig iväg. Jag hann följa tävlingen från start till mål innan det var min tur att bekanta mig med skogen. Det blev en lite knackig inledning till första och sedan vid kontrolltagningen vid andra, men jag låg på bra och samlade snabbt ihop ett tåg bakom mig. Jag tog de följande kontrollerna stabilt. SJuan var lite svårare så jag tänkte att här får jag gå lite lugnare. Då blir jag omsprungen av en annan löpare och tänker inte så mycket på det utan hänger med, men han springer fel och vi missar kontrollen. Jag blir osäker på var vi är och lägger några minuter där. Senare läser jag till fel kontroll och förstår ingenting om var jag befinner mig. Ingenting stämmer. Jag hinner dessutom att stuka foten innan jag inser mitt misstag.
Det fortsätter lite så in till varvning och vidare till målet. Ännu en tveksam insats. Jag har en lång väg att vandra för att nå dit jag vill. Att kunna springa hundra procent kontroll. Jag kände mig stark och pigg, men vad hjälper det när man inte har huvudet med sig?
Avslutningen
Nu är säsongen över. Det känns ganska skönt ändå. Nu får jag tid att koppla av. Att blicka framåt. Fundera på vad jag behöver träna för att bli bättre inför nästa säsong och njuta av lite skidåkning och andra aktiviteter. Den prestationslösa träningen är ändå den som jag gillar mest. När man inte behöver tänka och fokusera så mycket på det som väntar framöver utan bara njuta av att få röra på sig.