När jag har läst Skogsport, och liknande tidningar, och sett kartor från stadssprintar som gått i gamla medeltida städer så har det alltid slagit mig hur svårt det är. Då har jag suttit hemma i lugn och ro och letat mig fram mellan gator och gränder för att hitta den snabbaste vägen mellan två kontroller. Det är inte så lätt alltid och om man dessutom ska göra det i full fart och under full ansträngning hur går det då?

Cehegin är en sådan meddeltida stad och jag ställdes inför just den utmaningen på den sprinten som anordnades i staden på eftermiddagen samma dag som långdistansen. Så hur skulle jag tackla det här? Jag hade ingen aning. Hade jag sett kartan innan så kanske jag hade kunnat lägga fram en taktik men nu visste jag inte vad som väntade. Det var bara att köra järnet. Som vanligt och springa rätt. Eller?

Fast det där med järnet visste jag inte riktigt. Efter långdistansen så hade jag åkt på en smärta i bröstet som jag inte riktigt kunde definera. Det kändes som om den kom från hjärttrakten och smärta i hjärtat är ju allt annat än bra. Men jag visste inte riktigt vad det var. Det kändes i alla fall något bättre när det närmare sig start så jag bestämde mig för att starta men att jag skulle ta det försiktigt om jag började känna av någonting.

Jag får kartan i min hand. Vänder upp den och hinner knappt lokalisera mig innan jag är nedanför trappan och framme vid startpunkten. Jag tar mig lite trevande fram till första kontrollen och påbörjar löpningen mot andra. Det är många vägar och korsningar att hålla reda på och jag springer på. Jag tar höger i första korsningen. Kartan skakar i min hand och jag tappar kartkontakten. Jag stannar upp och läser in mig innan jag fortsätter. Men det är svårt att se de små gångarna samtidigt som kartan skakar i min hand medan jag springer. Och samtidigt ska jag hålla reda på verkligheten.

Till slut inser jag att jag har tappat bort mig. Då är det bara att falla tillbaka på plan B, men någon sådan har jag inte så jag lägger helt enkelt kompassen i rätt riktning och bara springer. Det är ju svårt att komma för långt. Ganska snart kommer jag fram till en mur och där bakom sitter den. Perfekt.

Sprintbanan för elitklassen på XXIX Trofeo Costa Cálida 2017

Jag fortsätter ungefär på det stuket loppet igenom, förutom att jag har lite bättre koll. Jag tar det ganska lugnt och satsar på att ta alla kontrollerna utan att behöva springa och irra. Bättre det än att springa järnet. Det är klurigt men det löser sig.

När jag kommer i mål så har jag inte alls den känslan som jag brukar ha efter ett sprintlopp. Att jag är helt utpumpad. Utan istället känner jag mig hyfsat pigg. Det har inte gått fort och jag är långt efter men jag har i alla fall tagit mig runt. Jag har testat på något nytt och fått en ny upplevelse och en lång dag med mycket orientering.

När alla är i mål bär det av hemåt. Det har varit en lång dag. När vi gick upp den morgonen och lämnade bungalowen så var det mörkt och när vi kommer hem igen så är det mörkt. Men imorgon väntar nya utmaningar. Imorgon ska vi förvalta det läget vi har skapat idag genom en jaktstart över en medeldistans.

Bäste man på sprinten från Stora Tuna var inte oväntat Emil Svensk. Här påväg mot 10:e kontrollen