Det här inlägget är del 5 av 5 i serien 2024 Jotunheimen och Beitostølen
- Nautgardstinden och Stornubben
- Rasletinden
- En härlig dag på Bitihorn
- Upp på Besshøe och över Besseggen
- Slettmarkpiggen och Galdebergtinden
Det goda vädret höll i sig ytterligare en dag, så jag kände mig tvungen att fortsätta min jakt på 2000m toppar. Trots att jag började känna av att kroppen behövde viss återhämtning. Den här dagen var målet inställt på Slettmarkpiggen. En topp som ligger i de östra delarna av Gjendealperna. Slettmarkpiggen kan nås från antingen Eidsbugarden eller från Gjendebu. Eftersom det krävs en färjeresa för att ta sig till Gjendebu så valde jag att starta min tur från Eidsbugarden.
Men färden till Eidsbugarden är lång från Beitostølen, där jag bodde under min vistelse. Närmare två timmar. Så det bådade för en lång dag. Dessutom är färden till Slettmarkpiggen lång från Eidsbugarnden.
Utmed Bygdins kust
Från Eidsbugarden sprang jag på en fin stig som går mot Torfinnsbu eller Gjendebu. Jag följde stigen till första korsningen där jag tog av uppåt, mot Gjendebu. Redan här kände jag att jag inte hade mycket krut kvar i benen. Påvägen upp passerar jag ett fint vattenfall innan jag kommer upp på en ny platå. Härifrån fortsätter jag framåt innan jag svänger upp höger upp i Uksedalen.
Genom Uksedalen rinner en bäck men just nu känns hela dalen blöt och lerig. När jag kommer en bit högre upp i dalen ligger snön som en snöbrygga över bäcken och det tar sin tid att ta sig fram. Jag blickar uppåt. Till mitt vänster ser jag ett berg som är mitt första mål. Slettmarkkampen som är Slettmarkpiggens förlopp. Även den är över 2000 meter hög. Nämligen 2032 meter över havet.
Klättringen uppåt är till en början rätt brant med stora stenblock på sluttningen. Jag passerar ett vattenfall på min vänstra sida sedan avtar lutningen något och underlaget blir allt bättre. Vandringen fortsätter uppåt utan att bjuda på någon särskild utmaning men däremot tilltar vinden alltmer ju längre upp jag kommer.
Slettmarkkampen
När jag närmar mig toppen av Slettmarkkampen befinner jag mig plötsligt i dimman. Vinden har tilltagit och det fina vädret är borta. Jag stannar ett tag uppe på Slettmarkkampens topp. Det tar inte lång tid förrän jag börjar huttra. Jag stannar där onödigt länge. Mest för att jag vill få till en cool timelapse som visat hur molnen drar fram över Slettmarkpiggens topp.
Ibland kan jag se Slettmarkpiggen genom dimman och ibland försvinner den. Vinden susar förbi. Den tar med sig vatten från sluttningarna som stundvis skvätter och regnar ner över toppen. Någon annan utsikt är det inte att prata om. Jag tar en paus. Äter lite av det jag har med mig och inser snart att det är dags att bege sig vidare.
Kruxet mot Slettmarkpiggen
För att ta sig vidare till Slettmarkpiggen så måste man passera ett litet krux. Från Slettmarkkampen är det ett lodrätt stup rakt ner mot kammen som leder bort till Slettmarkpiggen. Men det finns en väg. Om man tar sig till stupets högra sida så finns det en liten rösad led som går på en hylla på branten. Det finns en kritisk passage där det gäller att ta sig ovanför en stor sten. Kommer man väl förbi stenen så är man i princip nere på kammen som leder bort mot Slettmarkpiggen.
Jag tar mig ner. Det ligger mycket snö här och jag traskar fram över snöfälten. Sen är det bara att börja klättra vidare upp mot toppen.
Först möts jag av en förtopp och därifrån kan jag se Slettmarkpiggen framför mig. Där den stundtals dyker upp i dimman.
Toppen av Slettmarkpiggen (2163 möh)
Slettmarkpiggens topp är spetsig. Det är ett litet röse på toppen men platån är liten och utsatt. Jag klättrar upp till toppen och sätter mig där. Dimman rör sig över toppen och ibland blir det en liten lucka i molntäcket så att jag kan se marken nedanför. Andra stunder är det helt vitt runt omkring mig. Det känns väldigt utsatt att sitta där på toppen med sluttande väggar ner åt alla håll.
Slettmarkpiggen har två toppar så jag klättrar även upp på den andra toppen innan vinden och kylan blir för mycket för mig och jag tar mig neråt igen. Klättringen ner blir lite komplicerad på grund av att det ligger en del snö på marken som jag inte vet om den bär eller inte. Men jag tar mig ner. Gör klättringen tillbaka upp på Slettmarkkampen.
När jag står där, blickar jag bort mot Galdebergtinden. En topp som ligger söder om Slettmarkkampen.
Ska jag bestiga Galdeberget?
Innan jag började den här turen hade jag en plan om att jag även skulle bestiga Galdebergtinden, efter Slettmarkpiggen, om det fanns tid för det och om jag fortfarande kände mig fräsch. När jag stod där och blickade bort mot Galdeberget så tvekade jag. Var jag sugen på att klättra nerför Slettmarkkampen och sedan upp på nästa topp?
Beslutet som jag tog efter viss tvekan var att fortsätta. Det är en lång resa att ta sig hit och nu när jag ändå är här så är det ju likabra att fortsätta. Trots det så kände jag mig lite mustig i kroppen och kände samtidigt att det hade varit skönt med lite vila.
Hursomhelst så tar jag mig nerför sluttningen och kommer återigen ner i Uksedalen. Sedan börjar klättringen uppåt.
Galdebergtinden (2075 möh)
Sluttningen upp mot Galdeberget är stenig. Det tar vad som känns som en ganska lång tid för mig att ta mig upp till toppen. Men väl däruppe så slår vinden till med sin fulla kraft. Det som är positivt är att vinden verkar ha tagit med sig de flesta molnen och nu är även Slettmarkpiggen fri från moln. Jag kan se den på andra sidan dalen när jag står där och blickar bort mot dess spetsiga topp.
Jag njuter ett tag av utsikten från toppen innan jag vänder på klackarna och börjar ta mig hemåt igen. När jag kommer bort en bit så ser jag de stora snöfälten som täcker sluttningen neråt. Vilket gläder mig mycket. Jag är vid det här laget rätt trött och vill bara komma tillbaka så snabbt som möjligt. Jag utnyttjar de snöfält jag kan för att springa nerför den annars steniga sluttningen och kommer relativt snabbt ner till en grön dalgång, precis söder om Uksedalshøe. Därifrån leder mindre eller större stigar mig hemåt till Eidsbugarden igen.
En avslutad tur
Jag är trött när jag kommer tillbaka till bilen men också glad. Det har varit ytterligare en fin tur. Slettmarkpiggen bjöd på lite alpina utmaningar. Jag har fått njuta av många fina utsikter och miljöer. Det är det som driver mig. Man får nya perspektiv från varje topp man besöker och det blir ett äventyr. Dessutom så blir man sådär trött och lycklig som man bara blir efter en rejäl utmaning.
Nu väntar en lång resa hem och imorgon är det en ny dag. Om vädret är med mig även imorgon finns det en chans att det blir ytterligare en tur då. Jag hoppas på det! Det finns mer toppar som jag vill bestiga innan jag beger mig hemåt.
Video
Jag spelade också in en video när jag gjorde den här turen:
Rutt
Nedan kan du se rutten som jag tog på den här färden: