I helgen drog återigen orienteringssäsongen igång för min del efter några veckors uppehåll. Den här gången bar det av till Strömstad där en tvådagarstävlingen Gränsjakten avgjordes. Först med en medeldistans på lördagen som följdes upp av en långdistans med jaktstart under söndagen.

Ända sedan jag åkte på en förkylning för några veckor sedan så har jag känt mig ganska trött och seg och inte alls fått ut det jag vill av kroppen. Samma sak gällde under lördagens lopp. Det började ganska tungt med en uppförsbacke upp mot startpunkten och redan där ansamlade sig mjölksyran i benen. Jag visste ju sedan tidigare att jag inte var i någon toppform så tanken vara hela tiden att fokusera på orienteringen och göra ett tekniskt bra lopp och det lyckades jag  med. Det var bara en liten passage som strulade till det.

På slutet av banan skulle vi passera över en höjd som var omgärdade av många branter. Jag trodde jag hade bra koll på var jag var när jag närmade mig höjden och jag springer in i ett kortare parti av tät granskog innan jag börjar klättringen uppåt. När jag väl kommer ut ur granpartiet möts jag av en halvbrant klippvägg. I stridens hetta känner jag inte för att vända om utan börjar klättra upp. Till en början går det bra men snart inser jag att jag inte borde fortsätta upp där. Istället tar jag mig ut åt vänster. Kommer till ett parti där jag på något sätt måste hoppa för att ta mig över. Jag blir lite osäker. Tittar ner. Jag har vid det här laget redan tagit tio höjdmeter. Det är brant men precis nedanför min landningsyta växer några träd. Jag tänker att om jag skulle ramla här så kommer jag att fastna i träden nedanför, så jag bestämmer mig för att hoppa.

Jag hoppar. Det går bra. Men jag landar på en blöt fläck och halkar. Skona glider och fastnar i ett träd. Jag fortsätter mitt fall bakåt och hinner falla en bra bit bakåt innan ett träd fångar upp mig. Det drar till i vaden från min fastkilade fot. Jag kravlar mig upp på fötter. Känner smärtan i vaden men ignorerar den medan jag klättrar upp den sista biten till toppen och haltar vidare mot kontrollen samtidigt som jag svär åt min dumhet.

Det gick bra ändå. Både med vaden och i loppet totalt. Inte jättesnabbt men tekniskt stabilt. Bara 32 sekunder efter Micke inför morgondagens jaktstart.

Efter att vi checkat in på vandrarhemmet och fått i oss lite mat så åkte vi ner till stranden. Det är nämligen så att vi varit i det här området när jag var yngre och jag mindes att det fanns lite klippor nere vid stranden så vi åkte ner och tittade till dem för att se om det fanns någon möjlighet till klättring där.

Klipporna var där jag mindes dem och de var minst lika höga som jag kom ihåg dem. Stora och rejäla, fast med mycket sly framför. Efter visst funderande och ledletande bestämde vi oss ändå för att gå upp på berget och hittar där en lite mindre men lättframkomligare klippa som vi istället valde att klättra på. Tiden led snabbt. Vi hann med två leder innan vi insåg att det var dags att bege oss tillbaka. Det var ju ett lopp nästkommande dag också.

Klättring vid havet utanför Strömstad

Andra dagen var det som sagt jaktstart. Taktiken innan start var att springa ikapp Micke så fort som bara möjligt och sen hålla sällskap med honom för att sedan se hur länge det skulle räcker. Men så blev det aldrig. Micke körde hårt från start och jag kände mig ganska seg när jag stack iväg. Det blev istället att jag tog det ganska lugnt i början.

På väg till tredje kommer jag lite snett och går ut i en mosse och genom ett grönområde. Jag förlorar lite tid och får se de som startade efter mig komma ikapp mig. Jag överger genast mina tankar på att jaga ikapp Micke och lägger mig istället i slagläge tillsammans med de två andra.

Jag ligger på bra och tar trean först och fortsätter starkt till fyran som jag även den tar först. Precis när jag lämnar fyran ser jag till min förvåning Micke komma löpandes, från fel håll. Jag är redan förbi! Jag känner mig självsäker när jag beger mig iväg till nästa kontroll och gör då självklart en mindre miss när jag springer ner i ett grönområde. Förutom att det är svårt att ta sig fram så förlorar jag dessutom höjd. Jag tappar den lilla klungan samtidigt som jag är medveten om att Micke har fått häng på klungan, så det blir återigen att jaga.

Men nu går det uppför. Mina ben är trötta. Inte alls som de brukar vara. Jag staplar mig uppför backen. Har häng på en Haldenlöpare som även han har släppt gruppen. Vi håller sedan ihop under nästan hela resterande delen av loppet. Efter några kontroller får vi även sällskap av ytterligare tre personer.

När två tredjedelar av banan är gjord börjar det äntligen kännas bättre i kroppen. Jag känner återigen att jag har farten i benen. Jag tar täten uppför en brant backe och när jag kommer upp ser jag Micke och hans klunga mellan träden. Jag struntar i kartan och tänker att nu ska jag springa ikapp dem, men inser snart att de redan tagit kontrollen som jag är påväg till. Jag vänder om möter upp med min klunga och tillsammans går vi ner och tar kontrollen.

Jag lägger nu på ett extra kol och kör ganska hårt. Jag har vittring, jag ger järnet. Tar elvan och fortsätter mot tolvan. Blir ett lite dåligt vägval men när jag närmar mig kontrollen ser jag Mickes rygg när han precis lämnar den. Jag springer snabbt ikapp och lägger mig sedan i rygg och laddar inför den avgörande stöten och när det är lite mindre en kilometer slår jag till. Jag ger järnet. Tar kontrollen, fortsätter mot nästa. En lätt kontroll men med mycket folk som blockerar vägen. Tränger mig fram. Har en viss ledning när jag stämplar näst sista. Bara sista kvar. Lite risigt. Jag springer på. Flyger fram över grenriset och nerför slänten. Där sitter den. Bara spurten kvar. Jag vann inte hela tävlingen men i alla fall vår lilla kamp.

Härligt att få ge igen lite efter den tarvliga förlusten i Hallands 3-dagars från 2010 då läget var ungefär detsamma men utgången en annan. Imorgon drar jag vidare till Småland och springer den klassiska stafetten Tjoget.