Under helgen som var så avgjordes den årligt återkommande tävlingen Keb Classic i och kring Kebnekaisemassivet. Själv var jag på plats som funktionär för att känna lite på stämningen och träffa gamla vänner som jag inte träffat på ett tag, men även för att njuta av lite frisk fjälluft och några fina åk.

Efter en lång tågtur så anlände jag till Nikkaluokta på eftermiddagen och plockade där fram skidorna som tog mig vidare genom dalen upp mot Kebnekaise fjällstation. Men det första som slog mig var hur lite snö det var. Jag gled fram på en svag bädd av snö i ett annars kalt landskap. På sina ställen kändes det som om jag åkte mer på den underliggande ljungen än på snön. Fast fjällen var fortfarande vita och prognosen pekade på ihållande snöfall under natten och vidare under den kommande dagen.

Och mycket riktigt så vaknade jag upp i ett mycket vintrigare landskap den följande dagen. Jag hade inga planer för dagen så jag tog en lugn frukost, drog på mig längdskidorna och skejtade lite nere i dalen. Tog en kortare tur med randoskidorna innan det blev lite arbete och möten inför den första tävlingsdagen.

Utsikt från vindtunneln vid björlingsglaciär

Sist jag bevittnade Keb Classic så slog vinden mot husen. Den pressade in snön mot panelen och susade genom luften, men under den första tävlingsdagen när jag och några andra funktionärer gav oss av under morgontimmarna var det alldeles stilla och temperaturen låg strax under nollan. Det blev en behaglig färd upp till vindtunneln uppe vid Björlingsglaciär och när vi vandrade upp möttes vi av den skinande solen som trängde igenom den uppsprickande himmelen.

Vi slog upp tältet vid första passering och väntade på de tävlande som den här dagen fick äran att möta en riktigt härlig tävlingsdag. Och snart kom de och snart var de förbi. Maxtiden för vår kontroll var två timmar och precis två timmar efter första start anlände de sista laget till vår passering. De sista lagen kom med dimman som snabbt svepte in landskapet i ett vitt töcken och när vi skulle lämna vår station och bege oss upp till en annan station var det lite svårt att orientera sig genom dimman. Men sakta lättade den och när vi skulle bege oss ner mot fjällstationen igen så var sikten ändå okej.

De tävlande försvinner iväg bort mot södra Nischen med utsikt mot Kebnekaises båda toppar.

Jag gled ner genom det härliga pudret som hade fallit under den gångna natten. Vilken härlig känsla! Skidorna letade sig fram själv genom den ankeldjupa snön och jag insåg genast att jag borde göra det här oftare.

På vägen ner hörde jag plötsligt ett susande bakom mig. Det är de två ledarlagen i Alpinklassen som plötsligt kommer susandes nerför sluttningen. Kanske inte med samma njutning som jag kände, men snabbt gick det och jag fick snart se mig distanserad. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är snabbare uppför än nedför men just då skrek benen av mjölksyra.

Väl tillbaka på fjällstationen så passar jag på att njuta av ännu ett skejtpass, lite god mat och allmänt häng innan den här dagen går till ända. Snart väntar avgörandet i Keb classic.

Laddjuvaggi och Kebnekasie fjällstation i morgonljus

Dag två börjar som dag ett. Fjällen är stilla. Solen skymtas mellan molnen på den sakta uppsprickande himmelen. Idag ska jag upp till Kebnetjåkka. En av de vackraste topparna i Kebnekaisemassivet, om ni frågar mig. Jag tar den något längre vägen upp via Storsten för att lägga spår för de tävlande. Det blir en stillsam men väldigt vacker promenad över de morgonspruckna vidderna. Nysnön ligger slät över höjderna och det enda tecknet på liv är de spår som mina skidor lämnar efter sig.

Jag når Kebnetjåkkas topp och tar mig några minuter att bara begrunda utsikten. Jag blickar ner över glaciärerna som rinner ner i Tarfaladalen och de spetsiga bergen som sticker upp emellan dem. En vindpust smeker plötsligt min kind och jag byter snabbt om till varmare kläder. Vinden börjar sakta pusta på och jag kyls snabbt ner. Det är nästan alltid kallt på toppar. Jag plockar fram spaden, finner lä bakom en uppstickande höjd och gräver där fram en solgrop. Inte ska vi behöva frysa när solen gassar från en nästintill klarblå himmel.

Panoramabild över Kebnekaise och Tarfaladalen.

Snart dyker de första tävlande upp bakom krönet. Tävlingen är igång och vi ägnar någon timme åt att heja fram de tävlande under dagens äventyr. Vi ser hur de rundar Kebnetjåkkas avlånga topp, hur de närmare sig oss och hur de försvinner ner i rännan ner mot Storglaciären och vidare bort mot Halspasset. Och senare skymtar vi även några när de passerar kammen mellan Kebnekaises Nord- och Sydtopp på sin väg bort mot Tuolpagornis krater.

Stationen på Kebnetjåkka

Sedan bar det av neråt igen med ännu ett puderåk i Jökelbäcken, vilket följs upp av en snabb lunch och ett fint skejtpass i den soldränkta dalen. Hela kalaset avslutades med en trärätters bankett. En riktigt kul långhelg helt enkelt!

Jag blev lite peppad av den här Keb classic helgen så kanske återvänder jag som tävlande nästa år? Eller någon annan gång? Då blir det tuffare tag. Men vi får se. Det är mycket som ska klaffa i så fall, bland annat så vill jag ha tävlingsutrustning om jag ska tävla och då är ju alltid frågan om det är värt att köpa eller inte. Vi får se. 🙂

Men hur slutade det egentligen? Se och njut av de här fantastiska filmerna som gjordes under Keb classic helgen.