Inför långdistansen i Costa Calida blir det en tidig uppgång. Jag hade mest av allt bara velat ligga kvar och sova. Vi äter frukost. Det är mörkt ute när vi åker iväg inåt landet. Det blir en färd på drygt en och en halv timma och vi hinner se ljuset stiga under den färden. Men vi hinner även se hur temperaturen sjunker. Ju längre inåt land vi kommer desto lägre blir den och när vi svänger in på parkeringen för tävlingen visar termometern på 3 grader. Ungefär samma temperatur som hemma. Fast solen skiner i alla fall och himmelen är helt klarblå.

Jag startar först av oss och även bland de första i tävlingen. Jag känner mig lite osäker när jag springer till start. Jag måste hitta fokus. Jag måste orientera bättre än jag har gjort på mina andra pass här i Spanien. Taktiken blir att ta det lugnt och fokusera på orienteringen. Det är ju även kallt och när det är kallt så brukar jag ha svårt att hålla farten uppe.

Starten

Det bär iväg. Jag tar ettan ganska enkelt. Tvåan är riktigt lätt. Jag tar den enkelt men känner mig ändå lite tveksam. Jag måste fokusera. Trean är en längre sträcka. Jag räknar ravinerna, håller koll på min höjd men blir ändå lite tveksam när jag närmar mig kontrollen. Hur många raviner har jag sprungit över egentligen? När jag tror att jag närmar mig kontrollen så stämmer det inte alls. Målet var ju att jag skulle fokusera. Jag har redan förlorat det. Jag lyckades på två korta kontroller. Sen är koncentrationen borta. Ganska snart fattar jag galoppen och springer och tar kontrollen. Sen går det allt bättre.

För några år sedan var vägvalssträckor mina favoritsträckor. Det kändes som om jag alltid kunde hitta någon väg eller ett smart vägval som gjorde att jag sprang förhållandevis mycket bättre på de sträckorna, men det verkar vara en förmåga som jag har glömt. Nu springer jag mest rakt på. Jag tänkte att det är för långt att springa runt. Eller också så ser jag inte längre de andra alternativen. Jag ser bara ett sträck och det följer jag så gått jag kan. Jag pressade mig fram genom den täta vegetationen, så att grenar och barr rispade sönder både mina armar och ben. Jag kämpade mig upp och ner genom bäckravinerna i det uttorkade landskapen.

Har man tur på en sådan här bana så stöter man ihop med någon som man kan orientera tillsammans med och på så vis höja farten, men när man startar så tidigt som jag gjorde så har det inte hunnit komma ut så mycket folk i skogen ännu. Så jag fick till stora delar köra mitt egna race. Fast i slutet av min andra slinga kom jag ihop med en schweizisk kille. Farten ökade något och vi körde några kontroller tillsammans.

Första delen av banan på XXIX Costa Cálida – Carrera Larga

Temperaturen stiger

Solen börjar värma på. Svetten börjar rinna och jag börjar komma igång. Det går bra nu. Förutom den tidiga fadäsen så har det gått ganska bra. Jag släpper mitt sällskap vid fjortonde kontrollen när jag går mot kartbytet och han går mot sin andra slinga. Jag har nu sprungit ungefär 60% av banan. Nu gäller det bara att hålla ihop det här till målet.

Jag får min nya karta. Blir lite stressad när jag läser in mig och får inte riktigt ihop det. På något sätt så får jag för mig att åkern på kartan ligger nedanför en brant sluttning när den branta sluttningen i själva verket sluttar ner i ravinen som jag befinner mig i. Jag får en blackout och tar mig upp aningen på högra sidan av ravinen och hamnar i en mycket ogästvänlig terräng med mycket lös sand. Att bara ta sig ner därifrån är ett äventyr i sig.

Tillslut inser jag hur det står till. Kontrollen sitter mitt i ravinen. Om jag bara hade följt ravinen medströms så hade jag snubblat över kontrollen. Vad gör jag då häruppe? I den här eländiga terrängen? Bara en sak. Slösar bort min tid.

Kontrollen efter bjuder på en fin klättring upp på en bergskam. Jag börjar känna av min trötthet nu. Nu gäller det att jag kan hålla fokus. En kontroll åt gången. Genom tätskogen, ner i ravinen och upp på andra sidan. Jag börjar kunna det här nu. Det är tredje gången som jag springer på ungefär samma ställe. Den här kartan kanske är lite väl liten för en 13,4 kilometer lång bana?

Andra delen av banan på XXIX Costa Cálida – Carrera Larga

Men hittils har jag inte känt någon anledning att klaga. Det går ju ganska bra ändå. Men det skulle jag inte ha tänkt. Jag tror att jag är fokuserad när jag kommer inlöpandes på vägen på väg till 24:e kontrollen. Jag viker av vägen precis i botten av ravinen. Jag kommer ner i en bäckfåra, följer den tills den gör en krök. Därifrån tar jag ut kursen och sen, så stämmer ingenting längre. Eller det stämmer nästan, men det är aningen mer tätt än kartan indikerar. Jag springer runt där en kort stund innan jag tar mig ut till bäckfåran och inser då att jag befinner mig alldeles för nära vägen. Det är typiskt av mig att bomma på slutet av banan. När jag nästan är i mål. När jag känner vittringen och hägringen från målet. Då tappar jag koncentrationen.

De sista kontrollerna är ganska enkla. Jag tar dem fokuserat. Jag känner mig nöjd med mitt lopp. Jag tyckte det var kul att få springa tävling igen. Att känna att farten finns där. Den kanske inte är på topp ännu, men ändå. Men även att få känna att jag fortfarande kan orientera. Efteråt kunde jag passa på att njuta av god mat och det gavs tid att njuta i det härliga vädret medan de andra fortfarande kämpade runt i skogen.

Fast de andra var kanske inte lika nöjda med terrängen och tävlingen. Enbart tre av oss fem lyckas ta sig igenom banan godkända. Men än är vi inte klara för idag, för om bara några timmar väntar en sprinttävling inne i den forntida staden Cehegin.