Förra året gick tiomila i Falun. Bara någon månad efter att jag hade flyttat hit. På ett sätt var det på min hemmaplan. Fast i år kändes det mer som om det var på min hemmaplan, när Tiomila gick i Göteborg. Det är i de här trakterna som jag har lärt mig att orientera och det är här som jag borde vara som bäst.
Men som jag har skrivit tidigare har inte formen känts på topp den senaste tiden. Jag har känt mig trött och orkeslös och den sistasträcka som jag hade sett fram emot under hela vintern kändes inte längre lika lockande. Framför allt inte efter Torsdagens skandalträning utanför Borlänge. Där allt gick som det inte skulle gå.
Det började med att jag var tvungen att jobba över för att kunna sluta tidigare på Fredagen och därav kom jag några minuter sent till träningen. Träningen bestod av fyra slingor som var tänkta som intervaller med stafettstart. Men redan första slingan slutar i katastrof för min del. Jag var trött i huvudet efter en lång dag och fokuset var verkligen inte där det skulle vara. Jag gjorde en rejäl miss på en ganska enkel kontroll. När jag väl tog mig till målet hade de andra redan sprungit vidare och jag fick slutföra träningen på egen hand. Den träningen blev en katastrof. Självförtroendet var i botten. Hur ska det här sluta?
En ny sträcka
När jag vaknar på Fredag morgon har jag ett missat samtal och ett meddelande som bara säger: “Str 1 eller 4?”. Jag vet vad det innebär. Jag kommer inte att få springa den sista sträckan. På ett sätt kändes det bra men på ett annat sätt lite tråkigt. Jag väljer att ta sträcka 1 istället. Sträcka 4 är mer känd som Långa natten och den har jag ett antal minnen från redan, några bra och andra mindre bra. I år känns det ändå bättre att överlåta den till Andrey. Första sträckan brukar vara en kul sträcka. Det gäller bara att hitta flytet och driva med klungan. Att orka och att gå rätt.
Uppladdning
Lördagen och dagen då Tiomila drar igång startade vi med ett lätt löppass innan frukost på elljuspåret i närheten av Gråbogården, där vi bor. Därefter följer en avslappnande tittarupplevelse av ungdomskavlen följt av damkavlen i sofforna framför projektorduken. Och Tuna levererar som vanligt. Efter tre sträckor i ungdomskavlen tar Viktor upp Tuna till ledning med över minuten. Förra året så ställde Tuna upp med precis samma lag och då slutade det med seger, men den här gången gick det inte lika bra. Det blev en bom på sistasträckan. Men det var ändå rafflande att följa ungdomarna. De är grymma.
Men än mer rafflande blev det i damstafetten. Vi följde de två första sträckorna från TV-soffan innan vi begav oss ut till arenan i Lexbo. Tjejerna startar bra och hänger med bra under de två första sträckorna. På sträcka 3 tar sig Julia upp till förstaplatsen och leder den första klungan in mot mål där hon slutligen blir omspurtad och växlar som tvåa. På sträcka 4 tappar vi sju minuter. Hoppet om seger har nu lagt sig. Sju minuter. Det är för mycket. Även för Tove.
Men lopet lider. Tove plockar några minuter allteftersom. Vid varvning är hon bara en och en halv minut efter täten, men täten består av Alfta Ösas Natalia Gemperle, vilket inte är ett lätt byte. Fast en andraplats är inte så illa. Vi springer ut till målfållan för att ta emot Tove på upploppet. Vi står där och väntar på att Natalia ska komma, men då helt plötsligt brakar det till i skogen och vi ser hur Tove kommer utrusande ur skogen. Var är Alfta ösa? Är vi först? Ja! Det visar sig att Natalia har gjort en miss på nästsista kontrollen och Stora Tuna står som segrare. Kul och inspirerande för oss som snart ska ge oss ut.
Segrarna i damkavlen på Tiomila 2017. Stora Tuna OK. Foto: Peter Holgersson
Starten på Tiomila
Snart var det dags för mig att ge mig ut. Några timmar innan start kände jag mig inte alls taggad, men när timmarna led så hittade jag slutligen den där känslan. Jag ville ut och strida. Jag ville springa så fort som mina ben kunde bära mig. Jag ville kämpa. Jag ville vara med i täten och fightas, Utmaningen bestod bara i att ta mig dit. Med nummerlapp 278 på bröstet så får man starta ganska långt bak i startfältet och det kommer att krävas mycket för att bara komma fram till täten, men jag hade min taktik klar för mig. Jag skulle gå ut hårt. Redan upp till startpunkten väntade en tuff backe, i den var tanken att jag skulle satsa ganska hårt och försöka ta mig fram så bra jag kunde.
Kylan lägrade sig långsamt och mörkret började falla. Det var snart dags för start, Klockan närmade sig nio. Jag värmer upp i lervälingen på startområdet innan jag letar upp min startplats. Jag kommer framifrån och passerar många lag på min väg bakåt till min startposition. Startfållan är smal. Hur ska jag komma fram här?
Ett pistolskott ljuder. Fältet rör sig. Jag försöker ta mig fram men det är stopp. Vi kommer till första 90 graderskurvan. Det blir tvärstopp. Någon ramlar. Trycket lättar och snart är vi framme vid ytterligare en 90 graderskurva. Vem har designat en start med två 90 graderskuror? Det kan inte bli något annat än kaos. När jag känner backen under mina ben börjar jag trycka på. Jag hittar mitt egna spår, mellan de andra, men det är svårt att springa här. Snart halkar jag till, faller och tappar allt som jag hade tagit in.
Mot första kontrollen
Vid startpunkten tar jag en snabb titt på kartan. Första är, inte helt oväntat, en hyfsat lång sträcka. Jag tänker att jag kan nog läsa in mig lite senare och lägger allt krut på att ta mig närmare täten. Klungan spricker upp lite och det blir lite enklare att ta sig fram nu, men varje omkörning kräver ändå lite extra energi. Varje gång jag lämnar de givna stråken får jag kämpa lite extra för att ta mig fram. Ibland när jag försöker springa om så inser jag att det istället är jag som har blivit omsprungen. Men jag kämpar på. Jag tar lag efter lag. Efter ungefär halva sträckan börjar jag läsa in mig och fokuserar alltmer på orienteringen. Första kontrollen är viktig.
Klungan splittrar upp sig och jag ser tydligt vilka som är påväg mot min gaffel, men jag är trött nu. Jag har lagt mycket krut i början för att komma ikapp täten. Jag skulle tippa att jag vid det här laget ligger runt plats 50. Jag tvingas gå uppför en sluttning upp mot första kontrollen innan jag rundar höjden och springer ner mot punkthöjden där den sitter. Första tagen. Det känns skönt.
Bara resten kvar
Vi drar vidare mot andra kontrollen nu. Det känns fortsatt tungt. Jag tänker att jag bara ska ligga med till den här kontrollen. Jag kan avancera senare. Det är en lite lurig kontroll och jag är inte helt säker på var jag är när jag närmar mig den. Jag har fullt fokus på att bara hänga med. Jag inser att det inte stämmer helt och när jag ser kontrollnumret för kontrollen som vi kommer fram till så inser jag att jag har kommit med till fel gaffel.
Bara en kort stund tidigare såg jag några som vek av åt vänster. Det måste finnas en kontroll där också. Jag vänder tillbaka och går mot den kontrollen, men inte heller den var min.
Då tar jag några sekunder och läser jag in mig och inser mitt misstag. Jag orienterar mig fram till kontrollen, tar den och fortsätter. Jag har tappat viktig tid. Det är i princip omöjligt att springa in tappad tid på en stafett men några placeringar kan jag i alla fall plocka. Jag gasar på. Jag känner mig piggare nu. Jag tänker inte jättemycket på var jag springer utan mer på vart jag ska. Jag ska passera en mosse och sen uppför sluttningen på andra sida. Kontrollen ska sitta vid två stenar jämte en mosse och jag ska ha en kulle på min högra sida.
Den borde inte vara några problem. Jag passerar mossen och följer höjden åt nordost. Plötsligt är jag själv. Alla andra springer till en annan kontroll. Jag tittar lite snabbt på kartan. Det stämmer inte. Kanske ska jag ha samma som de andra. Jag vänder om. Men det ska jag inte. Jag blir lite tveksam. Det borde vara någon mer än jag som har stenarna. Snart inser jag var jag befinner mig och springer vidare över höjden. Det är fortfarande helt mörkt och tomt framför mig. Jag tar kontrollen. Jag är fortfarande ensam. Konstigt.
Nattlöpare mot en kontroll under Tiomila 2017. Foto: Peter Holgersson
När jag inte trodde att det kunde gå sämre
Jag fortsätter. Jag har förlorat mycket viktig tid nu och många placeringar. Jag plockar nästa kontroll sen bär det av neråt. Av någon anledning så lyckas jag vricka till den vänstra foten när jag springer nedför backen. Antagligen för att jag kollar på kartan samtidigt. Jag skriker till och flyger upp i luften. Snart landar jag på högerben men då har jag alldeles för mycket kraft framåt och jag knäcker knäet framåt. Det smärtar till rejält. Jag faller till marken. Det gör ont. Jag kan inte röra mig. Jag ser hur de andra springer förbi. Någon stannar och frågar hur det är. Jag försöker resa mig upp. Jag kan knappt stå men här kan jag inte stanna. Jag tar några stapplande steg och lyckas ta mig nerför några mindre branter. Jag läser inte kartan längre. Jag tar mig bara framåt. Det gör ont. Jag försöker hänga med klungan. Efter ett tag kan jag börja jogga lite lätt. Är det såhär jag ska ta mig i mål? Motivationen faller till botten. Jag vill bara ge upp, men det finns ett lag därute som väntar på mig.
Efter ett tag börjar det kännas bättre igen. Jag joggar efter några motionärer. Det går inte så snabbt. Jag inser att jag måste befinna mig ganska långt bak i fältet. Trots att det går långsamt är det svårt att ta sig förbi i den täta skogen så jag ligger kvar och joggar med. Jaktkänslan kommer tillbaka. Snart kommer vi ut på en väg och jag springer om några innan jag fortsätter uppför en brant sluttning. Jag tar ytterligare några placeringar. Jag börjar plocka men det är många kvar att plocka.
Dags att avancera
Jag fortsätter min resa framåt. Jag låter de andra sköta finorienteringen och jag grovorienterar mig mest framåt, förutom där jag misstänker att det kan vara gafflat. Jag försöker hela tiden att springa om folk. Men varje omlöpning blir som en extremt kort intervall. Varje gång jag går utanför stråket får jag kämpa betydligt mer än de som går i ledet och ofta blir det dessutom några större eller mindre omvägar. Jag flåsar och är helt slut när jag sprungit om några. Ändå går det för långsamt.
Jag plockar placeringar och jag plockar kontroller. Det flyter på bra. Jag kommer upp till ett område med många små korta sträckor. Jag tänker att här borde det vara gafflat och tar det lite lugnare. Sen bär det av hemåt igen. Jag ser en linje med löpare framför mig. Jag springer ikapp dem. Passerar dem en efter en. Tillslut blir det alldeles mörkt. Jag är först. Jag ser några ljus i fjärran framför mig. Äntligen kan jag springa i min egen fart. Jag ökar på stegen och känner hur jag kommer närmare dem framför. Jag låter dem leda mig in mot kontrollen.
Det är nu någon gång som jag börjar känna av lite krampkänning i benen. Alla de där spurterna har väl tagit ut sin rätt till slut. Jag tar mig om och förbi ytterligare en klunga och springer åter ensam genom natten. Jag kommer ikapp en ensam löpare. Vi löper utmed en fin öppen ås. Min kontroll ligger precis framför mig, nedanför åsen, men killen framför mig viker av. Jag tittar åt hans håll och ser massor av lampor därborta. Jag blir tveksam och vågar inte lita på mig själv. Jag följer efter honom men inser snart mitt misstag när jag ser en ring av löpare som alla står stilla och läser kartan. Jag springer tillbaka och plockar min kontroll. Jag är åter ensam, men jag vet vart jag ska. Jag är snart i mål.
Mot målet
Snart plockar jag nästa kontroll. Jag kommer fram till den sista gafflade kontroller. Folk börjar irra omkring mig. Då kändes det skönt när jag bara kan gå upp och plocka min kontroll. Bara två kontroller kvar. Snart springer jag ut på ängen som arenan är belägen på och växlar ut Erik på nästa sträcka.
Jag är både nöjd och missnöjd. Jag fullföljde bra även om jag gjorde en tafflig inledning. Vid kontroll 4:a, första radion, låg jag på 192:e plats. I mål var jag 96:a. Jag måste bli bättre orienteringstekniskt. Nästa gång ska jag spika de där gafflingarna och jag ska hitta självförtroendet och våga lita mer på mig själv.
De andra i laget fortsatte bra och vi sprang bra på nästan alla följande sträckor. Tillslut slutade vi på en 68:e plats medan förstalaget slutade på en helt ok 13:e plats.
Målgång på Tiomila 2017. Foto: Peter Holgersson
Några sista ord
De senaste veckorna har varit ganska slitsamma. Det har varit mycket kul men också mycket resor och det känns som om jag inte riktigt har haft tid att återhämta mig mellan helgerna, så nu väntar några lugnare veckor och nu ska jag försöka komma igång med teknikträningen på riktigt så att jag kan infria mina mål som jag satte inför den här säsongen. Närmast satsar jag mot O-ringen till sommaren och SM tävlingarna till hösten.
Alla bilder på den här sidan är tagna av Peter Holgersson. Besök gärna hans hemsida: http://www.peterholgersson.se/.