Ja, då var det återigen dags för O-ringen. I år gick O-ringen i Värmland. I trakterna kring Arvika. Till skillnad mot förra året så hade jag inte något direkt mål med årets O-ringen. Utan jag vill bara komma dit och ha kul. Givetvis ville jag prestera bra, men när uppladdningen bestod av ett hårt läger följt av en påföljande tung träningsvecka så hade jag inga större förväntningar på några framskridande resultat.

Första etappen

Första etappen gick i Glössbol sydöst om Arvika och bjöd på årets kanske varmaste väder. I alla fall för mig som har spenderat större delen av sommaren på något nordligare breddgrader med en standard väderlek bestående av nederbörd. Det var många som klagade på värmen men jag tyckte inte att det var så farligt. Utan snarare tvärtom. Jag trivs i värmen. Jag märkte inte ens av att det var varmt. Visst blir jag lite törstigare än vanligt men det är bara att dricka lite mer när man kommer i mål.

Nu hade jag åkt på en förkylning bara dagarna innan O-ringen drog igång. Dagen innan var det oklart om jag ens skulle kunna starta men när första etappen närmade sig så kände jag mig allt bättre. Men jag bestämde mig ändå för att ta det lugnt och bara jogga runt banan. Fast när jag stod där vid starten så funderade jag på om jag verkligen skulle starta. Det kändes inte alls bra. Jag kände mig trött och slemmig i halsen, men så tänkte jag att jag får väl ta kartan i alla fall och känna lite på det.

Och när jag väl fick kartan i handen så hade jag annat att tänka på än hur jag mådde. Då bara sprang jag. Jag tog det dock betydligt lugnare än jag brukar göra. Minsta backe gav ändå mjölksyreutslag så det var ändå svårt att hålla uppe tempot och trycka på..

Jag gled runt. Utan några större problem. Kom bara lite snett till andra kontrollen annars var det bara en kontrolltagning som strulade till det lite. Var hyfsat nöjd efter målgång men jag var givetvis långt efter tidsmässigt.

Visa kartan från första etappen

Andra etappen

Det kändes som om förkylningen hade tilltagit under natten. Det kändes inte mycket sämre och det rasslade återigen lite lätt i halsen. Vi hade sen start den här dagen och måendet hann bli något bättre under förmiddagen. Ända tills jag cyklade ner till bussning och stod där och väntade på bussen. Då kändes det hastigt sämre igen. Där tvekade jag lite. Kanske skulle det inte bli något tävlande idag? Det var vad förnuftet sade till mig just då. Men samtidigt så ville jag springa.

Hursomhelst så tog jag mig till arenan och spenderade ett par timmar där innan det var dags för mig att ge mig av mot starten. Då kändes bättre och jag bestämde mig för att bege mig till starten. Men det var inte bara benen som kändes trötta när jag sprang påväg mot start. Hela jag kändes trött. Som igår. Men jag kände i alla fall inte något i halsen så jag tänkte springa.

Det var först när jag fick kartan i handen som allt släppte. Plötsligt glömde jag att jag var trött och allt fokus låg på att ta mig till nästa kontroll. Allt annat förträngde jag för stunden. Det var längesedan jag kände sådan total fokus. Kände att jag bara kunde släppa allt annat och bara påminna mig om att jag måste fokusera på kartan och på terrängen. Att följa min plan och skapa en ny plan för varje sträcka. Att kunna fokusera och styra farten efter min orienteringsfömåga.

Det blev bara en liten miss. Jag gick ut lite snett från en kontroll och förlorade kanske en minut där. Annars gick jag prickfritt. Det är så kul när allt stämmer! När jag hittar flytet och bara kan glida med. Visst blev jag lite nervös på slutet när jag närmade mig kontrollerna, för att jag visste att den där bommen kunde komma närsomhelst. Men det skärpte bara mina sinnen och min koncentration.

Nu vet jag att det är möjligt att gå prickfritt och målet är att göra på samma sätt igen. Men det får vänta en dag, för imorgon är det vilodag.

Visa kartan från andra etappen

Tredje etappen

Vilodagen fördrevs med lite klättring på Årjängsberget följt av bevakning av elitsprinten inne i Arvika centrum. Under den nästkommande dagen, Onsdag, så begav vi oss västerut till Arena Boda, i närheten av Koppong. Här avgjordes de tredje och fjärde etapperna av O-ringen.

Jag hade höga förhoppningar på de här två dagarna. Främst för att terrängen här sades likna både Göteborgs- och Bohusterräng. Vilket är den typ av terräng som jag har vuxit upp och sprungit mycket på.

Fast i början av den tredje etappen kändes det inte helt bra. Jag kände en liten sviktande osäkerhet och kartan stämde dåligt påväg till första kontrollen. Där saknades två tydliga beståndsgränser. Nu visste jag var jag var ändå, men det är ändå lite störande på en sådan här stor tävling.

Efter det fortsatte det lite småknackigt. Jag tog kontrollerna. Det vill säga jag varken spikade dem eller bommade dem. Däremot så gick jag lite snett på sträckorna. Men sen väntade den efterlängtade långsträckan. Hur skulle den tacklas? Egentligen var det inte några konstigheter det var mestadels rakt på.

Efter långsträckan kommer jag ihop med en kille med utländsk härkomst och vi hänger ihop stora delar av det som är kvar på banan. Jag missar lite på den följande kontrollen. Även här var terrängen lite svårtolkad vilket jag efteråt fick medhåll med från några klubbkompisar.

Banans stora misstag gör jag dock på nionde kontrollen. Här lägger jag ett par minuter och kommer ihop med ytterligare två andra löpare. Tre av oss väljer sedan samma vägval på långsträckan och vi håller ihop ända tills kontroll tolv där vi gör en liten bom och där jag smiter och tar kontrollen före de andra. Sedan gör jag ett litet misstag vid kontroll fjorton och blir återigen ikapplöpt.

Det var inte ett lika stabilt lopp som under den andra etappen men inte heller någon katastrof. Jag är nöjd när jag kommer i mål. Jag tycker att jag har legat på hyfsat bra men får en betydligt sämre placering än föregående dag. Men då har jag gjort fler misstag och dessutom så startade jag tidigt vilket innebär mindre spår i skogarna och mer tunglöpt terräng.

Jag känner mig åter nöjd med mitt lopp. Imorgon väntar en medeldistans.

Visa kartan från tredje etappen

Fjärde etappen

Nu har jag hållit i orienteringen i tre dagar. Men idag väntar en ny utmaning. Nu är det dags för medeldistans. Normalt kräver det att man ligger på lite hårdare och det blir mer ansträngt orienteringstekniskt. Något som kanske är min svaghet.

Det var nu fjärde dagen och det märktes i benen när jag sprang till starten. Det kändes väl lite sådär. Kanske är det bäst att inte tänka för mycket på hur det känns, för återigen så glömde jag allting vad trötthet heter när jag väl fick kartan i handen. Nu var det bara att köra. Inledningen av banan gick genom ett ganska tydligt område så orienteringen gick ganska lätt. Det var först vid fjärde kontrollen som den första lilla missen kom. En liten punkthöjd på ett ganska diffust område. Jag tappade lite tid där. Men fortsätter snabbt vidare. Nu känns benen pigga. Jag ligger på och kämpar mig fram. Ger allt som jag har.

Det bär av uppåt och jag får bekänna lite färg. Mjölksyran ansamlas i benen, men jag känner mig ändå stark. Det går bra nu! Men det får man inte tänka. Jag tar den sjätte kontrollen som avslutar stigningen och det bär återigen av utför. Jag tycker att jag får en perfekt ingång till den sjunde kontrollen men när jag kommer fram så är den inte där. Skumt. Jag läser in mig och inser var jag är och tar den. Inte bra. Men än värre blir det när jag ska mot nästa kontroll. Jag har inte riktigt koll på utgången från kontrollen och kommer genast snett. Sen så stämmer inget längre. Var är jag nu? Efter någon minut är jag med på banan igen.

Jag springer mot mål på fjärde etappen på O-ringen. Foto: Bosse Haglund

Nu gäller det att trycka på. Men det är så mycket folk här. Det har varit så skönt de andra etapperna när jag har varit nästintill ensam under hela loppet. Men här är det folk överallt. Det är svårt att ta sig fram utan tackla ner någon och jag tvingas välja långsammare vägval för att inte fastna i köerna. Det blir lite hetsigt och mitt fokus övergår lite från orientering till att forcera mig fram på snabbast möjliga vis.

Till tolfte kontrollen springer jag på strecket. (Tror jag) Jag grovorienterar mest och tänker inte så mycket på vart jag ska utan följer kompassen slaviskt. Jag har glömt allt. Jag har inte längre någon plan. Men det är så mycket folk överallt så jag hinner inte registrera allt. Jag hinner inte tänka och inte fokusera. Helt plötsligt så stämmer det inte längre. Kontrollen borde vara här. Men här ser det inte alls ut som på kartan? Jag har tappat fokus allvarligt för första gången på det här O-ringen. Men kontrollen borde vara lite längre fram och lite till höger. Jag springer dit och där sitter mycket riktigt en kontroll. Är den min? Jag kollar på kontrollbeskrivningen. Det stämmer! Härligt! Jag springer vidare. Det bär av neråt. Jag tränger mig förbi ett antal personer. Tanken slår mig att banläggarna kanske borde tänka lite mer på hur de lägger banorna så att jag i min tävlingsiver slipper tackla ner gamla damer. Jag känner lite skuld när jag kutar nerför sluttningen som en dåre. Men den som är snällast i skogen vinner inte.

Jag tar mig i mål. Det blev några missar men det kunde ha varit värre eller? Och det är det. Det är värre. När jag väl stämplar ut så säger de att jag har missat en kontroll. Kontroll nummer tolv. När jag kollar på kartan så inser jag. Jag har missat kontroll nummer tolv. Så tog den här sagan slut. Det som skulle kunnat bli mitt bästa O-ringen hittills. Trots att jag var förkyld under första etappen.

Visa kartan från fjärde etappen

Femte etappan

Men det är en dag till och vad bättre kan man göra på den dagen än att springa lite orientering? Nu fick jag starta sist. Jo allra sist i jaktstarten. Trots det var jag sugen på att springa fort. Jag skulle ut och jaga. Jag fokuserade på det hela vägen till start. Benen var inte pigga den här dagen heller men vad gjorde det? Nu skulle de få visa vad de går för under lite press. När jag väl får kartan i handen, tänkte jag. Då ska det gå undan. Nu har jag inget att förlora.

Jag tog kartan och begav mig av. Första kontrollen var ganska kort och enkel men benen som skulle pressas var inte alls med mig. De sade bara emot och gick ut i strejk. Jaja, jag kommer snart igång, tänkte jag. Men när jag fortsatte till andra kontrollen kände jag mig helt orkeslös. Jag försökte uppbåda min mentala fokus. Min jägarinstinkt men det hände inget. Det var den där välbekanta känslan som jag avskyr så mycket. När hela kroppen har gått ut i strejk inte alls vill samarbeta. Jag tog mig efter många om och men upp till andra kontrollen men där vecklade jag ut kartan och tittade på banan. Oj, vad långt det är och jag har bara kommit hit.

Hade jag varit kvar i tävlingen så hade det inte funnits några andra alternativ än att fortsätta, men nu var det över. Det skulle bara ta en massa tid att ta sig runt och det skulle inte vara en rolig resa. Så varför skulle jag göra den? Jag sprang i princip samma väg tillbaka som jag hade kommit. Starten var nedplockad när jag passerade startområdet och några tittade lite undrande på mig när jag joggade förbi. Jag kom ner till vägen och ser en skidbacke framför mig. Jag börjar nu känna mig lite bättre. Tittar på kartan och tänker att det kanske är lite roligare att springa uppför skidbacken än att springa på vägen runt. Jo, det är det. Eller kanske inte insåg jag när jag hade kommit halvvägs upp.

Jag tog mig hursomhelst upp till toppen och tog de sista kontrollerna på min bana på vägen ner. På slutet började det kännas allt bättre. Nästan så att jag började ångra att jag inte hade tagit hela banan. Jag sprang i mål och bjöd på veckans enda riktiga spurt. Nu var den här resan över. Nästa år får jag en ny chans när O-ringen avgörs i Örnsköldsvik.

Visa kartan från femte etappen

Sammanfattning

Det var det. Det gick bra i tre och en halv dag. Det var ett kul och bra arrangerat O-ringen. Jag är väldigt nöjd med min insats på andra etappen. Det kändes som att jag sprang väldigt bra där, men även tredje etappen gjorde jag ett bra lopp. Jag tar med mig den känslan. Nu laddar jag om krafterna och motivationen och blickar fram emot SM tävlingarna i September.