Jag var inte alls sugen på att dra igång någon skidsatsning under slutdelen av förra året. Framför allt inte i klassisk teknik. Det tog emot. Jag körde några skejtpass redan i Oktober, men att dra igång någon Vasaloppssatsning hade jag inte mycket motivation för. Ändå var det just Vasaloppet som väntade. Kanske hade jag fått nog av sträckningen mellan Sälen och Mora efter både förra årets Vasalopp, cykelvasan och Ultravasan?

Vad jag än var sugen på så hade jag ju införskaffat mig en startplats till Vasaloppet och jag visste att jag skulle stå där på start den 3 Mars, så det var väl bäst att träna lite. Samtidigt så kändes det som om löpningen hade släppt lite och det gick riktigt bra stundtals, så jag var mer sugen på att fortsätta löpträningen. Vintern uteblev dessutom vilket gjorde det ännu mer motiverande att fortsätta springa.

Det blev inte mycket skidåkning innan jul, men efter jul bar det av upp mot Tänndalen för en vecka med skidåkning. Men då var vädret högst varierande och timmarna rullade inte direkt in. När det inte var snöstorm så var det så varmt att det blev strävt i spåren.

När jag kom hem från den turen åkte jag på en förkylning som höll i sig i över en vecka, och kanske innan jag var riktigt frisk så åkte jag iväg igen på ett hårt skidläger. Den här gången i Långberget där många långa pass avverkades. Det kändes bra just då, men när jag kom hem var det bara att kasta in handduken igen och inse att förkylning hade övermannat mig återigen.

Sedan var Januari redan slut och det var bara en månad kvar till Vasaloppet. Jag kände mig inte alls i någon form för att tävla på skidor.

Andra helgen i Februari drog jag återigen upp till Tänndalen och körde ett hårt träningsläger, med fokus på uthållighet med många långa pass. Vädret var återigen tufft. Jag körde tills krafterna var helt slut på morgonen och fyllde på med en vända på kvällen. Jag körde helt slut på mig, men jag behövde en genomkörare.

Skinnarloppet

Helgen efter väntade Skinnarloppet. Jag hade ingen aning om hur min form skulle vara. Känslan innan var att jag hade tränat alldeles för dåligt inför det här loppet. Men det här var också min sista chans att seeda upp mig till led två i Vasaloppet. Det led som jag ville vara i.

Det gick också oväntat bra. Jag avverkade de 45 kilometerna på 2:20h, vilket jag tyckte var riktigt bra. Det gav hopp om att kunna köra Vasaloppet under fem timmar, vilket har varit mitt mål.

Stafettvasan

Det växte fram en önskan om att köra Stafettvasan på jobbet, så jag tänkte att det skulle bli en perfekt uppladdning att få en genomkörare två dagar innan Vasaloppet. Det skulle bli en perfekt genomkörare innan loppet tänkte jag.

Jag körde förstasträckan. Jag var där tidigt och lade mina skidor längst fram i starten. Det var en kanondag. Jag var dock lite osäker på fästet i första backen. Bara jag kom upp där. Vi gick i den sena starten. I Stafettvasan så startar första gruppen vid kl7 och andra vid kl9.

När startsignalen ljöd stakade jag på bra över startrakan. Det var en skön känsla att staka över startrakan utan att ha någon framför mig. Jag sparade mig lite för backen, men jag kände av att jag inte hade tränat något de senaste dagarna. Jag kände mig lite ringrostig.

Jag var nästan lite trött när jag kom fram till backen och till min besvikelse fanns det inte ett enda spår. Det var bara att börja saxa uppför den sockriga backen. Jag kämpade på allt jag hade men det verkade inte finnas mycket krut i kroppen. Jag var helt slut när jag närmade mig toppen. Hur ska jag orka det här, tänkte jag när jag passerade 3km-skylten. Det går aldrig!

Men jag kämpade på och efter ytterligare någon kilometer så släppte det. Jag stakade på allt jag hade. Nästan i alla fall. Det var fortfarande långt kvar till Mångsbodarna.

Dit nådde jag efter på strax under 74minuter efter att ha gjort ett lopp där jag i princip åkte solo hela vägen. Det var bara några enstaka åkare som körde om mig men som jag inte orkade hänga med. Jag var riktigt nöjd när jag kom i mål. Det här bådade gott inför Vasaloppet. Två stabila lopp i bagaget.

Uppladdning

Problemet kom senare. Jag hade planerat noga hur jag skulle äta för att återhämta mig så fort som möjligt efter Stafettvasan. Problemet var bara att jag hade glömt min matlåda på boendet. Så återhämtningen fick vänta någon timme innan jag kom in på en pizzeria i Mora. En ödestigen timme.

Sen bar det av hemåt. Det var dags att ladda om. Fixa skidorna innan jag skulle tillbaka till Sälen igen.

Inför förra årets Vasalopp när jag hade gått in hårt för det så hade jag samlat in 111 timmar på skidor och 12 timmar på rullskidor sedan Augusti. I år hade jag tränat 78 timmar skidor och 9 timmar rullskidor, vilket ändå var mer än jag trodde att jag hade fått ihop. Dock hade jag inte kört lika många kvalitetspass och nästintill inga pass med fokus på stakning.

Vasaloppet

Väderprognosen inför Vasaloppet såg inte alls bra ut. Det fina föret som jag hade fått uppleva under Stafettvasan var nu borta. Det skulle snöa under hela loppet och att jag skulle ta mig till målet under fem timmar var orealistiskt. Men jag hade en god förhoppning. Allt pekade på att det här skulle bli ett bra lopp.

Det blev en tidig morgon för att komma långt fram i tredje startledet. Alla förberedelse gick bra. Jag kände mig avslappnad. Tänkte att jag skulle ta det lugnt till Evertsberg. Att jag skulle ta det lugnt i kön uppför första backen.

Och allt gick enligt plan. Jag tog det lugnt. Jag tänkte att kön borde släppa bara vi är uppe ovanför krönet, men jag hade fel. Kön fortsatte hela vägen till Smågan. Först i fyra spår sedan i två. Jag försökte någon gång gå ut i eget spår och köra om någon gång, men då blev det genast trögt och de två andra leden där alla låg var så täta att det nästan var omöjligt att ta sig in igen.

Nysnön föll från himmelen. Det var den som förvärrade allting. Men jag tog det lugnt. Försökte sakta ta mig framåt genom att välja det spår som gick lite snabbare hela tiden. Ibland gick det bra, ibland mindre bra. Jag hade ju som taktik att bara ligga med och det gick ju bra.

Mångsbodarna passerades. Det var hit jag åkte på stafettvasan. Sedan blev det lite mer kuperat mot Risberg. Fortfarande gled jag med ganska lätt. Evertsberg närmade sig och det var där någonstans, ungefär fem kilometer innan Evertsberg som jag för första gången kände mig lite trött. Sedan slog det till med full kraft. När jag passerade skylten som det stod tre kilometer till Evertsberg så blev allt svart!

Jag försökte ta mig framåt, men jag stod stilla. Det var inte det att jag hade kört för fort så att musklerna var helt slut, utan det var bränslet som hade tagit slut. Jag var helt tom på energi. Det var kört. De där tre kilometrarna in mot Evertsberg kändes som en halv evighet. Det fanns bara ett uppkört spår där, så när jag tittade mig över axeln såg jag ett långt tåg som jag stoppade upp.

Där gav jag upp. Jag hade inte ens kommit halvvägs. Hur skulle jag ens kunna ta mig i mål? Jag gick ur spåret och släppte förbi de som låg bakom mig. Att jag fick köra i princip ospårat gjorde inte saken bättre. Men bara jag kunde ta mig till Evertsberg så att jag fick möjlighet att bryta.

Det kändes som en evighetslång färd. Skyltarna som räknade ner avståndet till Evertsberg kändes så glesa att de verkade ha placerats med tre kilometers avstånd istället för en. Det tog en väldig lång tid innan jag lyckades kämpa mig genom tomheten ända fram till Evertberg.

Väl i Evertsberg stannade jag och drack och åt så mycket jag kunde få i mig. Vilket bara var några bullar, lite blåbärssoppa och sportdryck. När det väl var gjort hade jag glömt min pina och tänkte att klockan är ju inte så mycket än, till Oxberg kan jag ju ta mig i alla fall.

Med tanke på hur lång tid de tre sista kilometerna in mot Evertsberg hade tagit så var det ett dåligt beslut. Det var ändå 14km kvar till Oxberg. Det började nedför och det blev en pina direkt, för när jag åkte ner där alldeles energilös så bet kölden tag i mig så hårt att jag var rädd att jag skulle förfrysa både händer och fötter.

När det planade ut stod jag där och knappt kunde ta mig framåt. Jag frös som aldrig förr och jag hade långt kvar till Oxberg.

Vändningen

Det vände någonstans vid Vasslan. Precis efter vägtunneln hade klubben vätskestation och jag bjöds på lite cola. Därefter började det gå uppför och efter den colan kändes det som om blodet återigen började pumpas runt i mina ådror. Jag fick ny energi. Helt plötsligt så började jag köra om folk igen. Efter att folk bara susat om mig den senaste milen.

Jag körde jämnt med de runtomkring mig på platten men jag märkte att jag var betydligt starkare uppför, men jag vågade inte ropa hej. Snart skulle kanske krafterna sina igen och då skulle det inte vara kul.

Fast jag blev bara starkare och starkare, och när jag kom fram till Lundbäcksbackarna körde jag på ganska hårt och passerade ganska många personer. Jag hade fått en nytändning. Nu skulle jag ta mig i mål. Det var fortfarande långt kvar men jag skulle dit. När allt kommer omkring. Man bryter inte ett lopp. Man får bara sätta upp mindre delmål.

Från Oxberg drog jag på ganska hårt. Jag började ta på folk både på platten och när det gick uppför. Nedför blev jag fortfarande ifrånåkt. Det kändes fortfarande bra när jag närmade mig Hökberg. Det fanns i princip bara ett spår så om man skulle göra en omkörning krävde det en rejäl ansträngning, men när det gick uppför gick det bra att gå ut och diagonala i eget spår. Det gjorde jag i nästan varje backe och sista backen upp mot Hökberg körde jag om en rejäl klunga.

Jag kände mig inte stark, men hoppfull, när jag drog vidare mot Eldris, och där väntade samma utmaning. Att köra om folk. Jag lyckades ta 164 placeringar från Oxberg till Eldris. Jag hade en bra trend.

Nu var det bara 9km kvar till mål. Dit kunde jag ta mig på ren vilja. Det plattade ut och blev alltmer stakbetonat. Jag började räkna ner kilometerna. När det var 5km kvar så tänkte jag att det är bara femman i Tänndalen kvar. Inte alls långt. Det kom något gäng och körde om mig. Jag hängde med så länge jag orkade, kanske 50m. Sen fick jag köra själv igen. Det gick tungt men det var inte långt kvar.

Då slog det till igen. Allt svartnade. Bullarna som jag hade ätit i Evertsberg hade sinat. Krafterna var slut. Jag kunde knappt ta mig framåt och det var tre kilometer kvar. Jag kommer ihåg att det förra året hade stått en kille här och bjudit på cola. Då stannade jag. I år var han till min besvikelse inte längre kvar.

Vad ska jag säga. Alla som har känt hur det är när precis alla krafter i kroppen bara tar slut vet hur det är. Det är en mardröm. Från Eldris och in i mål tappade jag 123 placeringar. Majoriteten av dem var under de sista 2,5 kilometerna. När det var två kilometer kvar blev jag omkörd av en klubbkompis. Han var sex minuter före i mål. Det kanske säger en del om min fart under den sista biten av loppet och då är sista biten väldigt lättåkt.

Jag tog mig i mål i alla fall. Det är nog också det enda positiva som jag kan ta med mig från det här loppet. Att jag i alla fall kämpade på trots alla motgångar och nådde målet.

Min framtida skidkarriär

Kvällen firades på Mora stadshotell tillsammans med klubben. Jag var väl egentligen inte besviken. Jag var bara glad att ha kommit i mål. Det gick inte alls så bra som jag hade hoppats på och det hade ju varit kul att få till ett lopp som jag kan vara nöjd med innan jag slutar. Men.

Det är så mycket förberedelser inför ett Vasalopp. Man ska fixa skidor, man ska köpa massor av grejer. Jag gillar inte det. Jag vill bara åka skidor. Jag vill inte behöva bry mig om att se till att jag har de bästa skidorna. Nu hade jag långt ifrån de bästa skidorna eftersom jag inte hade lust att lägga ut några tusen på nya skidor. Jag har bara ett par skidor som jag kan köra med och de tog jag. Jag hade långt mycket sämre skidor än de som låg runt omkring mig. Det märker man när man ligger i suget bakom någon men ändå blir ifrånåkt i nedförsbackarna.

På ett sätt vill jag ge Vasaloppet en chans till. Nu har jag två misslyckade åk bakom mig, men samtidigt så tänker jag lite att jag kanske inte är bättre. Dessutom passar Vasaloppet riktigt dåligt för mig. Det som jag är sämst på inom skidåkning är just stakningen och det är ju det man gör mest hela tiden när man åker Vasaloppet. Lägger jag ner lite tid på det så kan jag givetvis bli bättre.

Men samtidigt är Vasaloppet en hype. Varför ska man åka det största loppet och trängas när man kan åka ett mindre trevligare lopp. Jag tyckte att Skinnarloppet var ett minst likabra arrangemang men där slapp jag den mesta trängsel och all logistik som Vasaloppet kräver.

Det må vara att det är mer status att åka Vasaloppet, men jag ser ingen prestige i att ha gjort det. Jag ser ingen mening med att köra en klassiker. Jag behöver ingen uppmärksamhet för att ha gjort något som vilken motionär som helst skulle kunnat klara av.

Blir det något mer Vasalopp i framtiden?

Det kan hända att jag antar utmaningen att köra de nio milen igen. Men jag vet inte. Om jag ska göra det måste jag hitta motivationen inifrån. Om jag ska göra det så vill jag kunna satsa helhjärtat. Inte som i år när jag bara satsade lite halvdant.

Så den som lever får se. Jag har inför det här året bestämt mig för att satsa mindre på träning och på att bli gladare. Så det är målet. Hur jag än gör så kommer jag aldrig bli någon stjärna, så framöver blir det mest träning för hälsan och för att man mår riktigt gött efter ett hårt träningspass.