Det känns som att det var längesedan jag sist begav mig ut på något äventyr bland fjällen. Jag har länge varit intresserad att göra något nytt projekt. Fast när Jens frågade mig om jag ville åka med och köra Syltraversen så var det ändå inte en självklarhet. Kanske mest för att jag inte hade den utrustningen som krävdes, men också en viss brist på erfarenhet, och det ska erkännas, en viss bekvämlighet från min sida. För bergen kan vara tuffa, framför allt på vintern och det skulle visa sig den här gången.

Stora Syltraversen

Syltraversen utmärker sig som Jämtlands mest kända alpina klätterled. Det kanske inte är en merit i sig med tanke på konkurrensen, men den erbjuder ändå några tekniska moment, som en firning. Själva leden är ca 10kilometer lång och går runt hela Sylmassivet och tar sina timmar att genomföra.

Att göra traversen på sommaren sägs vara en relativt lätt match, men att göra den på vintern kräver lite mer. Framför allt för att den inte är så lätt att avbryta när man väl har startat.

Själv har jag inte gjort Syltraversen tidigare, så jag såg den som en kul utmaning, men även som lite skrämmande då jag inte har en aning om vilka utmaningar den kan tänkas bjuda på.

Anmarschen

Jag måste erkänna att den här resan var helt planerad av Jens och han fixade fram utrustning till både sig själv och i viss mån till mig. Så när han meddelade att han skulle anlända till Ljungdalen vid kl 20 på fredagskvällen var det bara att infinna sig. Tanken var sen att vi skulle packa våra pulkor och börja vår färd mot Sylarna under de mörka timmarna.

Så blev det också. Vi startade vår resa från Torkilsstöten en timme efter ankomst. Det började med en tung stigning uppför slalombacken. Sen var det värsta gjort. Trodde vi.

Efter en knapp timme stannade vi och provianterade lite. Det blåste lite svagt. Det var fortfarande tillräckligt ljust för att vi skulle slippa använda lampa.

Efter någon minut började jag känna mig lite kall och föreslog att vi ska gå vidare innan jag började frysa. Vi börjar gå igen. Det dröjer inte många minuter innan det sker en drastisk förändring av vädret.

Stormen

Det var som om allt vände på en minut. Det hade visserligen blåst ganska mycket under hela turen, men helt plötsligt så känns det som att vi går in i en vägg. Vinden piskar på med dubbel kraft. Och inte nog med det. Snön kommer också farandes.

Vi har motvind. Den kalla snön yr rätt in i mitt oskyddade ansikte. Jag hade bara solglasögon med mig och i det svaga ljuset hade jag inte sett mycket med dem på, så jag lät dem ligga kvar i väskan.

Ganska snart känner jag hur ansiktet börjar domna. Jag tänker att det här går snart över. Det kom plötsligt och kanske kommer det att försvinna lika plötsligt. Kanske passerar vi bara en vindtunnel där vinden är extra kraftig.

Vinden slår i mina ögon så att jag knappt kan se någonting. Jag börjar frysa. Efter ett tag inser jag att jag måste ta på mig mer kläder. Jag gör det. Mitt i stormen. Att bara stanna får mig att frysa. Det blir dessutom snabbt mörkare, så lampan åker fram.

Det är misär. Jag ångrar att jag är här. Jag hade kunnat sitta hemma i soffan just nu. Varför blev jag medlurad på det här?

Men samtidigt. Jag är inte den som ger mig i första taget. Om Jens vill fortsätta på den här resan så är inte jag den som ger upp.

Vi fortsätter fram. Följer kryssen för vinterleden som stundom är så långt ifrån varandra att vi inte kan se från det ena krysset till nästa. Enbart skoterspår och riktning hjälper oss där ledkorsen står glest.

Jag går med huvudet nedböjt för att undvika att få den pressande kalla snön rätt i ansikte. Jag ser knappt någonting. Samtidigt känns det som att Jens har lagt över ansvaret för att hitta vägen på mig. Det gör mig inget.

När jag väl fick på mig mer kläder känns det inte längre som att något kan stoppa mig. Även om varje minut känns lång och obekväm. Helst av allt hade jag bara velat komma fram till vilket mål vi än har. Det är långt till Sylarna. Vi har minst 3-4 timmar kvar dit. Vi har inte ens kommit fram till Helags.

Det känns helt okej, men kylan ilar genom kroppen med jämna mellanrum och snön som slår mig i ansiktet och ögonen känns ytterst obehaglig. Vi går och går. Hoppet säger mig att vi borde vara framme när som helst. Realisten i mig inser dock att vi antagligen har en rätt lång bit kvar.

Själv har jag ingen aning. Jag ser inte mer än några fåtal meter runt mig. Färden känns oändlig.

Helags Fjällstation

Helt plötsligt ser vi de svaga konturerna av ett hus till vänster om oss. Fast vi hade likagärna kunnat missat alltsammans. Vi är framme vid Helags Fjällstation. Stationen är stängd sedan föregående helg. Efter Coronapandemins utbrott och i brist på gäster har beslutet om att stänga stationen i förtid tagits.

Här står vi. Helt ensamma i en bitter snöstorm. Lite småkalla och frusna. Det finns ingen anledning att fortsätta. Vi måste slå läger. Sätta upp tältet.

En tanke som jag inte känner mig helt bekväm med. Jag har aldrig sovit i tält på vintern. Jag hatar att frysa. Jag föredrar sommaren mer än vintern och jag vet, att varje fjällstation har ett nödrum som står öppet för situationer som den här. Jag föreslår att vi kan använda det lite försiktigt för Jens, men han insisterar. Vi är ju här för att tälta. Nödrummet kan vi ta till i värsta fall. Det känns ändå tryggt att ha det nära.

Vi reser tältet, packar in vår packning och går och lägger oss. Jag sover ganska bra med undantag från några kalla ilningar som drar genom kroppen och får mig att vakna.

En ny dag

När vi vaknade följande dag drog vinden fortfarande i tältduken och när vi tittade ut susade fortfarande snöflingorna runt ansiktet på oss.

Någon Syltravers var inte aktuell i det här vädret. Att bara vara ute tog emot. Vi grävde ur tältet och fixade frukost. Men vi kunde ju inte sitta i tältet hela dagen heller, så vi bestämde oss för att göra en tur upp i kratern på Helags. Mest för att fördriva tiden.

Någon vidare skidåkning var det aldrig tal om. Då sikten var både begränsad och flatljuset ett faktum. Kratern gav dock visst skydd mot vädrets makter och på vissa ställen var det stundtals nästan vindstilla.

Tillbaka vid tältet

Väl tillbaka vid tältet var det lunch som gällde. Resten av dagen förflöt mest utan någon särskild aktivitet.

Jag mindes tillbaka på den värsta stormen som jag har varit med om. Det var en vinter för sju år sedan. Vid Keb. Då minns jag att vi gick ut i full mundering. Vi kämpade för att ens kunna ta oss fram, så mycket blåste det. Jag minns att jag snabbt blev kall. Att jag knappt kunde stå upp stundtals och att sikten var så dålig att man lätt hade kunnat gå vilse, även om vi inte var mer än hundra meter från stationen.

Fast nu var vi mer utsatta. När man bor i ett tält är man utelämnad till naturens krafter. Man måste kunna lita på grejerna. Fast där fanns också en stark positiv kraft. Det kändes lugnt. Det här var inte det mest otänkbara vädret, men illa nog. Vi kan ta med oss att vi klarade det här. Utan problem. Det gäller bara att vara förberedd. Det ger mig självförtroende inför framtida utmaningar.

Den här resan har gett mig mycket. Det är inte den roligaste turen jag har gjort, men jag har lärt mig mycket. Jag tog mig utanför min komfortzon, utanför vardagslyxen, och där finns en alternativ verklighet som även den är helt okej, och som bjuder på andra möjligheter. Det är lätt att fastna i gamla mönster och ibland är sådana här utmanande stunder viktiga för att få oss att tänka om.

Nu undrar du säker hur mycket det blåste egentligen och var det verkligen så farligt? Överdrivs det inte lite?

När jag läser om andras äventyr så brukar jag alltid tänka att det där kan väl inte vara så illa, men antagligen är det lite värre än vad jag tror att det är.

Nu blåste det i alla fall mellan 15 och 20 meter per sekund i medelvind under lördagen med toppar uppemot 20-25m/s. Dessutom tillkommer snöflingorna på det, som slår mot en som små torpeder så fort de får chansen.

En sista natt och hemfärd

På lördagskvällen gick jag och lade mig tidigt. Det kändes skönt att få sova ut lite och jag hade ändå inget bättre för mig.

När vi vaknade upp på söndagsmorgonen så hade vinden mojnat. Dimman låg fortfarande kvar och dolde bergstopparna. Men det var lugnt. Näst intill vindstilla. Ändå visade vindmätaren att det blåste 7,5m/s.

Vi åt, packade ihop tälten och gjorde ordning pulkorna för avfärd. Medvinden som vi hade hoppats på uteblev så det var bara att traska på tillbaka mot Torkilsstöten. Delar av sträckan kunde vi skejta med topptursskidorna, vilket gjorde att tillbakafärden gick betydligt snabbare än ditfärden.

En sista tur

När jag två dagar tidigare åkte över Flatruet mot Ljungdalen såg jag ett bra ställe för skarskidåkning. Nu när jag ändå passerade förbi samma ställe igen så passade jag på att stanna och njuta en sista gång av snön där och tog ett pass med skateskidorna. Antagligen sista gången för den här vintern.

Det var en fin och en behövlig avslutning på en äventyrsfylld helg, som i övrigt hade mer skidåkning att önska.