Det här inlägget är del 4 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
- Surtningssue
- Andra gången över Besseggen
- Skåla upp
- Kattanakken och Briksdalsbreen
- Via ferratan i Loen
- Kyrkja
- Campa med en Tesla
Jag vaknar upp med utsikten utöver en turkos sjö. Sjön är omgiven av branta bergssluttningar som skjuter upp längs dess sidor. I fjärran, på andra sidan sjön, ser jag hur sjön smalnar av och istället tar några toppar vid. Lyfter jag blicken så ser jag en stor glaciär som bärs upp av de mäktiga bergen. Jag är vid Oldevatnet och glaciären därborta är Jostedalsbreen, Norges största glaciär.
Det är dit jag ska åka idag. Jag har tänkt springa upp på en bergskam som har det lite roliga namnet Kattanakken och även besöka den välkända Briksdalsbreen som ligger i samma område. På turbeskrivningen för Kattanakken så står det att det inte rekomenderas att göra den här turen när det regnar, men just nu, när jag står där och blickar ut över sjön, så faller dropparna från himmelen i form av ett svagt regn.
Jag käkar frukost, packar ihop och drar iväg. Vägen som jag kör slingrar sig fram utmed Oldevatnets kant. Det är en fin dal som jag befinner mig i. Jag glider fram. Sjön tar slut och bergväggarna sluter in mot på båda sidorna. I mitten ligger ett jordbrukslandskap men det som fascinerar mig är de väldiga bäckarna som kastar sig ner från bergssluttningarna. Inte en, utan flera bäckar forsar ner. Det är otroligt fint.
Molnen ligger fortfarande tunga uppe i skyn när jag glider in på parkeringen vid Briksdalsbreens fjällstuga.
Dags att ta sig an Kattanakken
Jag är fortfarande lite osäker när jag byter om. Jag vet inte riktigt vad som väntar uppe på Kattanakken. Tänk om vattnet har gjort stenen hal däruppe. Det är alltid ett litet orosmoment när det blir blöt. Jag tror egentligen inte att det ska vara något problem, men jag känner mig rätt trött för dagen. De senaste dagarna har slitit rätt bra på mig.
Jag ger mig ändå iväg. Brikdalsbreen är ett riktigt populärt turistmål. Buss efter buss anländer och vägarna runt den forsande och fascinerande Brikdalselva är fullproppade med folk. Jag känner mig lite udda när jag kommer springande bland alla vardagsturisterna och känner mig rätt nöjd när jag hittar den lilla stigen som leder upp mot Kattanakken.
Men redan när jag kommer upp på den första bergshällen så glider mina fötter bara åt sidan. Det är snorhalt! Jag är nära att ramla med en gång. Det var ju det här jag fruktade. Kanske fanns det någon substans i det där att man inte bör bestiga Kattanakken när det regnar. Jag tänker ändå att jag får försöka ge det en chans. Jag har ingen annan plan för den här dagen.
Jag tar mig långsamt fram över de hala bergshällarna. Det känns inte alls bra, men ganska snart så upphör berghällarna och jag befinner mig istället på en smal stig som tränger sig fram mellan de låga fjällbjörkarna. Det är inledningsvis en rätt eländig stig. Dessutom är det blött och marken är lite hal men jag fortsätter uppåt i dimman.
Kammen
Även här är det många bäckar som forsar ner från bergsluttningarna. När jag kommer upp en bit så ser jag även Brikdalsbreen allt tydligare. Brikdalsbreen är en glaciär som sträcker sig ner mot en sjö. Den sitter också ihop med Jostedalsbreen. Smältvattnet forsar ner från den smältande glaciären. Den har krympt mycket de senaste åren. Det finns bilder i fjällstugan på hur den har förändrats under åren. Den globala uppvärmningen har definitivt påverkat dess utbredning under de senaste åren. För bara tjugo år sedan sträckte den sig hela vägen ner i dalen och bildade där ett stort isberg. Idag syns den bara som en strimma som slingrar sig ner längs bergssluttningen.
Träden blir allt färre när jag tar mig uppåt och snart står jag och blickar ut över Oldevatnet från nedre delen av kammen. Det är en fin utsikt men molnen ligger och delvis skymmer den. Det är fortsatt dimmigt och regnet faller fortfarande från ovan. Nu väntar kammen. Kattanakken. Enligt beskrivningen så ska det vara viss klättring upp för att nå toppen. Jag hoppas stenarna inte är lika hala här som de var nere i dalen.
Det är en svag klättring uppåt. Bitvis behöver jag ta hjälp av händerna för att ta mig uppåt. Det är lite halt men ändå inte så farligt som det kunde varit. Det är den här typen av kamvandringar som jag tycker mest om. Egentligen är det inte direkt svårt att ta sig fram men det kräver ändå att man använder händerna med jämna mellanrum. Dessutom så brukar alltid utsikten vara bra från kammar. Man har ofta utsikt åt alla håll men idag är det inte mycket till utsikt. Dimman tätnar dessutom ju högre upp jag kommer. Jag ser inte längre Briksdalen nedanför.
Toppen och Jostedalsbreen
Efter en stunds lättare klättring når jag slutligen Toppen. Det har gått ganska långsamt upp hit. Jag har inte sprungit särskilt mycket. Dels har jag varit trött och sedan har det också varit en rätt eländig och svårsprungen stig. Dessutom rätt brant under inledningen. Fast nu står jag däruppe, på toppen, i dimman och blickar ner över Jostedalsbreen som sträcker ut sig som en stor vit filt över bergstopparna. Ett stort täcke av snö och is. Jag tycker att det är en rätt mäktig syn.
Jag fortsätter framåt längs kammen. Det går neråt nu. Jag tar mig närmare glaciären. Klättrar nedför en sluttning och kommer ner till en avsatts mellan Kattanakken och Middagsnibba, som ligger på andra sidan av en brant dalgång. Här är allt dött. Det är bara sten, och inget annat. Det var inte längesedan glaciären täckte marken här. När den har dragit sig undan så har den lämnat kvar ett helt dött landskap. Inget har vuxit här på tusentals år.
Jag går över den jungfruliga marken. Uppe på en klippa så ligger två stenar på varandra. Det känns alldeles för slumpartat att de skulle hamnat sådär när isen har smält. De måste ha hamnat så genom mänsklig inverkan. Jag kanske inte är första personen som går på den här marken men det är heller inte många som har varit här sedan isen smälte. Det är rätt mäktigt. Längre bort ser jag en bäck som forsar fram under glaciären och fortsätter ner i dalen.
Det är lite synd att vädret inte är bättre när jag är här. Jag tror att det kan vara riktigt fint här när solen skiner och himmelen är blå. Då skulle jag kunna stanna här väldigt länge och utforska mer, men nu börjar kylan göra sig påmind och jag känner att det börjar bli dags att bege mig hemåt igen.
Brikdalsbreen
Jag tar mig upp på toppen och sedan nedför kammen igen. Följer stigen ner som nu känns halare än vad den gjorde på vägen upp. På vissa ställen så är stigen mer en bäck än något annat. Jag kommer ner på de hala hällarna igen. Det är knappt att jag kommer över dem den här gången. De är riktigt hala i det här regniga vädret. Tur att det inte var så halt uppe på kammen. Då hade det bara varit att vända.
När jag kommer ner på vägarna igen tar jag sikte mot Brikdalsbreen. Det är stora vägar här. Jag passerar olika skyltar där det står olika årtal och de är placerade vid årtalets utbredning av Brikdalsbreen. Det är uppenbart att den har krympt.
Slutligen kommer jag ut till en turkos sjö som är omgiven av en grusstrand och när jag tittar upp så ser jag den vitblåa ismassan som slingrar sig ner mellan bergväggarna som en frusen bäck. Det är fint men det känns också som att det inte kommer att dröja många år innan den här ismassan är helt bort.
Turistande
Jag springer tillbaka ner till parkeringen. På vägen ner passerar jag många fina forsar. Jag tänker att här vill jag flyga lite med drönaren, så jag stannar kvar ett tag på platsen men regnet tilltar och dimman tätnar, så jag inser att det inte är värt det.
Vid bra väder så tror jag att det här är en riktig toppentur. Dels utsikten från Kattanakken, bara synen av Briksdalsbreen och forsarna i Briksdalen är riktigt mäktiga. Om jag ska vara ärlig så är det mäktigt att bara befinna sig nere i dalen. Det skänker lugn till själen.
Jag äter en dyr lunch på fjällstugan innan jag drar vidare. Imorgon säger prognosen att det ska bli bättre väder. Åtminstone uppehåll. Då tänkte jag ta mig in till Loen och gå en via ferrata.
