Det här inlägget är del 1 av 3 i serien 2024 Jotunheimen och Beitostølen
- Nautgardstinden och Stornubben
- Rasletinden
- En härlig dag på Bitihorn
Redan förra året så hade ett frö såtts i mig. Det har legat i jorden och väntat på att blomma ut. Ända sedan jag påbörjade resan med att besöka alla Sveriges 2000m toppar så har det funnits där. Idén om att besöka alla Skandernas toppar som är högre än 2000m. I år bestämde jag mig slutligen för att ta mig an den utmaningen. Jag tänkte inte ta alla Skandernas 2000m toppar på ett år utan satte istället målet att jag skulle ta minst femtio toppar över 2000m under det här året.
Det är där jag är nu. I början på den resan. Jag har hyrt en lägenhet i Beito och gör mig redo för min första tur. Jag bestämmer att min första tur ska gå till Nautgardstinden och Stornubben. De här topparna såg jag som ganska enkla och det passar bra för mig när jag är lite restrött efter en lång resa in i Norge. Det är inte så mycket planerande. Bara att göra.
Turen startar i Hindsæter
Jag väljer att starta turen ifrån Hindsæter och börjar att ta mig upp mot Austre Stornubben. Första biten så springer jag på en fin stig som går utmed en forsande bäck som har karvat ner sig i en ravin. Det är en fin stig. Den är nästintill stenfri och för nästan tankarna till en alpstig. Ju längre upp jag kommer desto mindre blir dock stigen.
Jag är nu uppe på en platå och framför mig kan jag se topparna som jag ska besöka och det som slår mig direkt är det jag har fasat för. Det är snö på topparna. Rätt mycket också. Den här dagen är det den 22 Juni 2024. Det är tidigt på säsongen för en bergsbestigare och jag var lite orolig att det skulle vara mycket snö.
Men jag kämpar mig vidare. Jag klättrar uppför de allt stenigare sluttningarna och när jag närmar mig krönet upp mot Aust-Stornubben så slår vinden emot mig. Det är kallt och det blir alltmer snö på marken ju längre upp jag kommer, men fortfarande kan jag se stenarna som sticker upp mellan snöfläckarna.
Aust-Stornubben
Det blåser kallt och känns inte alltför behagligt när jag tar mig fram genom snön och upp på Aust-Stornubben. Jag blickar bort mot Stornubben som är min nästa topp och ser bara en vit höjd som tränger sig igenom dimman. Jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig dit idag. Det är mycket snö på Stornubben. Men jag tänker ändå att jag ska ta mig vidare till Vesl-Stornubben, som är en liten topp som ligger på vägen upp mot Stornubben. Dit är det hyfsat bart.
När jag når Vesl-stornubben så tänker jag att nu är det slut. Nu är det dags för mig att ta mig hem. Stornubben som ligger framför mig är helt snövit. Härifrån kan jag ändå njuta av fin utsikt. Det som framför allt fångar min blick är Glittertind som med sin tydliga snöhetta och höjd urskiljer sig bland de andra topparna åt väster. Jag blir nästan nostalgisk när jag minns tillbaka på gången då jag var där. Det är längesedan nu.
Stornubben
Eftersom jag ändå har hela dagen på mig att ta mig tillbaka så tänker jag ändå att jag ska undersöka Stornubben lite närmare. Jag tar mig ner till flacken bakom Vesl-stornubben och går sakta genom snön. Det ska tilläggas att jag har shorts på mig och att snön stundtals går hela vägen upp till knäet och ibland även hela vägen upp mot låren.
Men snön bjuder också på något annat. Det är någon annan som har gått i snön. Jag hittar spår. Så även om jag känner mig lite obekväm att gå i så här mycket snö, så lättar oron när jag inser att någon annan redan har gått här. Det slutar med att jag följer spåren upp mot toppen av Stornubben.
Väl på toppen kan jag blicka bort mot Austre Nautgardstinden och nu när jag har kommit såhär långt så är det väl bara att fortsätta?
Austre Nautgardstinden
Bort mot Austre Nautgardstinden så går det först nedför en bra bit. Ner i en sänka innan klättringen uppåt börjar igen. Det är egentligen bara att ta sig framåt. Det hade antagligen gått betydligt snabbare om det inte var för all snö. Helt plötsligt när jag går där så går foten igenom snön och jag ligger i princip på backen. Då är det bara att försöka ta sig upp på benen igen men varje gång det sker så tickar klockan på. Det tar tid för mig att ta mig fram till Austre Nautgardstinden.
På vägen vandrar jag utmed en brant kant. Fast Austre Nautgardstinden bjuder inte på någon särskilt svår bestigning. Det är bara att vandra på.
Mot Nautgardstinden
Framför mig ser jag nu en lite spetsig topp som ligger precis vid kanten av en brant ner mot en glaciär. Det är dit jag ska. Till Nautgardstinden. Det är mycket snö som skiljer mig och toppen men det går ganska snabbt inledningsvis. Fram till uppförs backen. Sen blir det lite värre. Någonstans där i början av klättringen slår jag i knäet i en sten som döljer sig under snön. Det gör ont och det börjar att blöda. Jag fortsätter framåt. Det blir brantare.
Normalt ska inte Nautgardstinden vara några som helst problem att bestiga men nu känns det lite riskabelt. Ibland sjunker benen djupt ner i snön. Det blåser rätt kraftigt och det är brant. Det är svårt att ta sig upp på toppen. Det är stora stenblock som ligger olägligt men jag har ett triumfkort och det är att det är minst två andra personer som har trotsat sig genom snön och gett mig en stig upp mot toppen.
Jag följer stigen upp. Det är inte lätt men jag tar mig upp på toppen. Det är inte så mycket njutning av att vara här. Utsikten är rätt grå. Eller vit, om man så vill. Jag ser Besshøe i fjärran när jag tittar söderut. Dit ska jag ta mig en annan dag. Jag ser Jotunheimens toppar åt väster. Det är skönt att jag har tagit mig hit men nu vill jag bara hem. Jag har frusit tillräckligt den här dagen och knäet gör ont när jag går på det.
Vägen hem
Planen var att jag skulle fortsätta ner till Nautgardsoksle också men det ser jag inte som ett alternativ nu. Nu vill jag bara hem. Så jag vänder om. Tar mig ner samma väg som jag kom upp. Det är knöligt att sig ner den första branta biten, men sen blir det inte så mycket bättre.
Hemvägen känns som en evighet. Jag tar mig fram genom ett landskap med både snö och sten. Jag vet aldrig när snön håller eller när den ger vika. Det är inte kul. Jag känner att jag bara vill hem. Är det det här jag kommer att få uppleva under min två kommande veckor här i Norge. Jag känner en oro i magen. Vad har jag gett mig in på. Är det här verkligen värt det?
När jag kommer nedanför snön går det snabbare men hemvägen känns ändå som en evighet. Jag ser långt man tar mig framåt långsamt. Jag är trött och sliten men jag fryser inte i alla fall. Ska det vara så här mycket snö på alla toppar som jag ska bestiga under de två kommande veckorna så kommer det att blir slitigt.
Slutligen kommer jag ner och tillbaka till bilen igen. Jag åker hem till lägenheten i Beito och funderar lite på framtiden. Jag har ändå plockar sex toppar under den här turen och det kan jag i alla fall vara nöjd med. Nu gäller det bara att hoppas att knät hinner bli bättre och att fler toppar kan bestigas.
Video
Jag har också gjort en video från den här turen: