Jag vaknade upp till en ny morgon. Dag två av den här turen till Jotunheimen där jag befann mig i närheten av Leirvassbu. Himmelen var skiftade mellan blått och vitt. På vissa ställen var det blått medans andra delar var vita. Solen tittade fram stundtals och stundtals hade den en mer avskild roll.
Jag var ganska sliten efter gårdagens tur. Den hade tagit lite längre tid än vad jag hade tänkt. Som det ofta gör i fjällmiljö. Ibland känns det som att tiden bara försvinner. Är det verkligen så kul?
Kanske. För att få lite återhämtning så valde jag idag att köra en kortare tur och då föll valet på Stetinden. Då pratar vi tyvärr inte om berget uppe i Nordland som har krönts till Norges nationalfjäll. Utan om det kanske lite mindre kända fjället som står precis jämte Leirvassbu. Stetinden är en fristående topp mellan Kyrkja och Storebjørn. Även om det i kontrast till Stetind i Nordland inte är lika vackert så hyser det här berget ändå en stor skönhet och utsikten från toppen är något som jag senare kom att älska.
Anmarschen
För att ta mig till Stetindens topp så börjar jag med att springa utmed vägen som går söderut från Leirvassbu och sedan svänger av mot väster. Det här är en smal väg men ändock grusad. Efter någon kilometer så svänger en stig av från vägen med riktning mot Smørstabbrean. Den följde jag en bit upp en bit innan jag vek av uppåt mot passet mellan Stetindens förtopp och Stehøe.
Stigen var fin att springa på men den övergick snart alltmer från stig till att hoppa mellan stenbumlingar. Upp till passet var det rätt fin terräng. På sina ställen låg det några snöfält och några mindre gölar insprängda mellan stenarna. Och vände man sig om så var utsikten mot Høgvagltinderna och Rauddalstinderna vacker.
Jag fortsätter kammen upp mot Stetindens förtopp. Vägen upp mot den toppen är rösad så det är bara att följa rösena upp. Det är inga större konstigheter. Men stenen blir mindre och spetsigare här än de var längre ned.
Förtoppen
När jag väl kommer upp på förtoppen kan jag blicka bort Smørstabbbrean och de vassa kammarna där som utgörs av ett antal toppar, bland annat Skeie, Sokse och Storebjørn, som vasst sticker upp ur den omgivande glaciären. En kam som jag ser fram emot att vandra på någon gång i framtiden. Men också en kam som jag har viss respekt för med tanke på den alpina karaktären.
Jag är inte ensam på den här toppen. Det är en populär topp. Det är en barnfamilj som sitter på förtoppen och när jag vänder blicken bort mot Stetindens topp så ser jag en brant kam som först sänker sig ner i en sänka för att sedan resa sig igen mot toppen av Stetinden. Där på stigen upp ser jag också några personer som håller på att klättra upp När jag står där på förtoppen och tar några steg mot Stetinden så känns det genast lite luftigt. På min vänstra sida störtar ett stup rakt ner mot glaciären nedanför och på min högra sida ligger en brant stenskravelsluttning.
Jag blickar upp mot Stetinden. Vägen dit ser brant ut. Börjar jag bli skakig om benen? Det här ska vara en enkel topp.
Stetinden
Jag fortsätter framåt. Tar mig ner i sänkan mellan de båda topparna. Möter ett norskt par här som jag pratar med lite snabbt. Vänder mig om och blickar bort mot Tverrbytthornet där jag var igår. Ser kammen som lämnar toppen. Där var det lite svårt att ta sig fram. Men att ta sig upp Stetinden är betydligt enklare. Det är många som har besökt den här toppen och det är som en stig som slingrar sig upp mellan stenarna.
När jag når toppen är det första som slår mig. Storebjørn. Glaciärerna som glider ner utmed fjällsidorna. Den spetsiga Sokse som sticker upp ur det vita och längst bort ser jag Store Smørstabbtinden. Nedanför Storebjørn ligger också en turkos sjö som livar upp hela upplevelsen. Himmelen är kallt blå med några små moln som hänger över de vita glaciärerna. Dagen är fin. Här vill jag stanna och det gör jag också. Ett tag.
En liten tjej och hennes mamma kommer upp till toppen. Jag känner igen dem för jag träffade dem även på förtoppen. Det visar sig att de är från Italien. Uppvuxna i alperna. Flickan är inte så gammal men hon har kämpat sig upp på den här toppen utan några större problem. Vad det verkar.
Nervägen
Först tänkte jag att jag bara skulle ta mig ner samma väg som jag kom upp. Men när jag stod däruppe och vädret var trevligt så kom en annan tanke. Det vore faktiskt trevlig att ta en annan väg ner och så blev det. Istället för att gå söderut mot Förtoppen så vände jag blicken åt andra hållet. Mot norr. Där går det en kam ner.
Första biten av den kammen var ganska brant och jag fick ta det försiktigt men jag upplevde det inte som särskilt svårt utan det handlade bara om att finna en bra väg. Den första biten kunde man dessutom hitta några rösen så det var bara att följa dem. När jag kommit förbi det sista röset möter jag en norsk familj som är på väg upp längs den här vägen. De nämner att man kanske inte bör gå ner den här vägen utan snarare upp här men jag upplevde aldrig nergången som särskilt svår. Även om de har en poäng i att man bör ta den svåraste vägen upp.
Hursomhelst så kom mitt problem lite längre ner. När jag trodde att klättringen var slut och jag bara kunde defilera ner mot vägen som löper genom Leirdalen så tar det plötsligt stopp. Jag har tagit mig fram till en brant vägg som jag nu står ovanför. Jag testar lite olika vägar för att ta mig ner. Bland annat funderade jag på att gå över ett snöfält men tyckte att det kändes lite väl brant. Så till slut så insåg jag att det var bäst att vända om och försöka hitta en annan väg. Det känns alltid tråkigt att behöva klättra uppåt när man är på väg ner men i det här fallet var det smart. Jag hittade strax efter det en ny väg ner som var betydligt enklare och där jag fick möjlighet att glida ner över några snöfält
Slutord
Stetinden var en riktigt fin tur och det var även en tur där det bjöds på fint väder. Det gör det alltid lite lättare. Väderprognosen för de kommande dagarna såg inte alls lika bra ut.
Det här är en populär tur som passar för de flesta och bjuder på bra utsikt och är dessutom inte alltför lång.