Vi står samlade i Riksgränsen. Vi har tagit oss till främsta ledet vid starten och blickar rakt upp mot den branta sluttningen. Vägen upp är inte självklar. Första kontrollen sitter på toppen. På samma plats som den sitter varje år får vi reda på, men för oss är det första gången vi är här. Vid starten av BAMM.

Vi hade en tanke om att ta stigen runt. Det brukar alltid vara lättare att springa uppför på stig än i obanad terräng. Men när vi står där i starten och pratar med de övriga deltagarna runtomkring oss så sägs det att rakt på är snabbast. Och det är rakt på vi springer när startskottet ljuder.

Vi lägger oss i rygg på Gustav och Heino i första backen. De är helt klart favoriterna i det här loppet. Vi springer alltså BAMM 50. Inte den längsta distansen, utan den distansen som är medellång. Det är ändå 25km fjällorientering som ska avverkas både under första och andra dagen. Dessutom med full packning på ryggen. Det vill säga allt som behövs för att överleva en natt på fjället och att kunna prestera på topp under två tävlingsdagar.

Den hala stenen

Vi springer uppför sluttningen. Går stundvis. Vi lägger oss tvåa. Det känns bra och det är inga problem att hänga med. Inte förrän vi stöter på det första problemet. En hal lutande klippa. De andra springer ut på den blöta klippan. Passerar utan problem. Men när jag sätter fötterna på klippan så känner jag direkt att det släpper under fötterna. Jag glider aningen. Tar ett steg till och samma sak händer igen. Nedanför klippan är det ett stup. Det är inte livsfarligt men ett fall skulle innebära att man slår sig rejält. Tävlingen skulle definitivt vara över.

Hugo märker av samma problem. Det råkar vara så att vi har köpt samma skor inför det här loppet. Ett dåligt beslut skulle det visa sig. Vi testar att vända om och letar efter en annan väg. Andra kommer och springer ut på klippan. Det finns inte någon annan väg upp, så slutligen så tar vi oss med nöd och näppe över den hala klippan. Med andan i halsgropen. 

Tiden har rullat iväg och vi är inte längre i täten. Inte i den yttersta täten i alla fall. Vi kämpar oss uppåt genom fältet och när vi kommer upp till toppröset på Gátternjunni ovanför riskgränsen så är vi ändå på en andraplats. Nu ska vi bara kämpa vidare och hålla den här placeringen in mål, så kan vi vara nöjda. Men loppet har bara börjat.

Mot andra kontrollen

Redan påväg till andra kontrollen så är vi ensamma. Ibland kan vi skymta Gustav och Heino framför oss. Men vi tar det i vårt egna tempo. Vi ska inte köra slut på oss redan. När vi närmar oss den andra kontrollen så blir vi lite förvirrade . Vi är inte längre där vi tror att vi ska vara. Var har vi hamnat egentligen? Det tar några sekunder att läsa in sig och när vi gör det inser vi att vi har kommit aningen snett. Vi vrider upp kursen och går mot kontroll nummer två.

Vi är inte längre tvåa. Vi ser många lag omkring oss. Det här kommer att bli en kamp. Vi fortsätter på banan. Under de närmaste kontrollerna är inte orienteringen på topp. Det borde vara den biten som vi är bäst på men det känns som att vissa lag ändå glider ifrån oss genom smartare vägval. Vi glider runt uppe på fjället under några kontroller. Sedan väntar en långsträcka. Jag har lite svårt att tolka terrängen när man ser nästan hela vägen bort till nästa kontroll. Men jag tycker inte att det stämmer helt. Även om jag vet vart vi ska.

Vi kommer fram till en brant passage. Vi ska ner för en brant sluttning. Det är mycket växtlighet i sluttningen så det är både stökigt och brant att ta sig fram. Dessutom är det högt gräs så det är svårt att se vart man sätter fötterna. Det tar sin tid att ta sig ner och när vi väl är nere så bestämmer vi oss för att runda runt en höjd och följa en stig upp mot kontrollen. Problemet är bara att det tyvärr inte finns någon stig när vi kommer fram till stället där den borde vara. Så den tiden som vi hade hoppats tjäna på att ta en liten omväg förlorade vi istället.

Ett vanskligt vad

Efter nästa kontroll är det ett vad. Vadet är markerat på kartan som en obligatorisk passage. Men just där den obligatoriska passagen är så är det också väldigt strömt. Vattnet strömmar vilt över stenarna. Jag tänker att jag har vadat en del i mitt liv. Jag kan det här. Jag minns tillbaka till när jag och Erik vadade över Rapadeltat i Sarek. Det gick ju bra, tack vare en bra taktik. Men här tänker jag att det bara är att ta sig över då det är ett markerat vad och att säkerheten på BAMM har ökat sedan förra årets dödsfall.

Det första som händer när jag kliver ut i vattnet är att jag halkar på en av de stora stenarna som döljer sig under det vilt strömmande vattnet. Jag snubblar till och faller handlöst ner i vattnet. Både jag och min packning dränks under vattnet. För en kort sekund innan jag lyckas komma upp på fötter igen. Jag tar ett steg till framåt och ramlar igen. Vid det här laget är jag genomvåt. Jag dryper av vatten och att försöka hålla sig torr nu känns onödigt. Men jag lugnar ner mig något. Det här kan vara farligt. Jag fortsätter färden över bäcken med mer lugn och försiktighet.

Väl på andra sidan så börjar en rejäl klättring uppåt. Jag börjar vid det här laget känna mig lite dränerad på energi. Det är inte alls så att jag är helt slut men jag kan heller inte öka farten utan att riskera att fastna i den berömda väggen.

Nästa kontroll är på toppen

Vi klättrar upp mot toppröset. Framför oss ser vi tre andra lag. De är en bit framför oss men vi känner att vi plockar in lite på dem, om än långsamt. När vi når toppen är vi ikapp. Vi lägger en snabb kurs mot nästa kontroll och när vi vänder oss om så är de andra lagen borta. Nu drar vi ifrån dem! Vi känner oss starka men när vi närmar oss nästa kontroll så dyker de andra lagen plötsligt upp precis jämte oss. De har tagit en annan väg. De är fortfarande med.

Och så fortsätter det. Varje gång vi tror att vi har kommit ifrån dem så dyker de upp precis vid vår sida igen. Vi orienterar ifrån dem ner i en ravin där vi ska över en bro, men på vägen upp på andra sidan så viker vi av från stigen aningen för sent och då är de ikapp oss igen. Det är en hård kamp. Det är vi, det blåa laget och det svarta laget. Jo, vi kallade dem det eftersom det var färgen som de hade på sin kläder.

Ett vägval som splittrar fältet

Slutligen kommer vi i samlad trupp. Våra tre lag tillsammans till en kontroll som sitter på en kraftledningsstolpe. Det är massa järnvägsspår och vägar och lite bebyggelse här. Härifrån kan man antingen springa rakt på till den nästa kontrollen eller så kan man ta ett lite längre vägval där man springer runt på en väg. Det är den vägen som vi tar. Det är något längre men vi slipper sluttningar både nedför och uppför. Dessutom är det bra löpbarhet.

När vi kommer till den efterföljande kontrollen vet vi inte längre hur vi ligger till. Vi ser inte till de andra lagen någonstans, men sikten är inte heller särskilt god. Härifrån är det en långsträcka och sedan är vi nästan i mål. Vi tänker att vi ska ta den stig som leder oss nästan hela vägen fram till nästa kontroll och samtidigt runda berget som ligger mitt under strecket. Det går bra, med den enda modifikation att det inte finns någon stig på stora delar av sträckan. Det var lärdomen efter den här dagen. Lita inte på stigarna på de här kartorna.

Den sista biten av loppet var rätt kämpig och vi fick peppa varandra under den här biten för att hålla farten uppe. Det var svårt att lägga på en spurt när vi väl tog oss in på upploppet och det kändes tungt att veta att vi redan dagen efter skulle bege oss ut på en lika lång och tuff bana.

Vi är i tältlägret

Vi slog upp vårt tält. Farhågen inför det här loppet var att det skulle regna hela dagen. Det hade duggat något under loppet men nu när vi var i mål så tilltog regnet lagom till att vi trötta skulle sätta upp tältet. 

Kvällen förflöt med vila, matlagning, äta och överleva. Det visade sig att vi hade tagit oss in på en fjärdeplats. 30 minuter och 32 sekunder efter det ledande laget. Lite snörpligt tänkte vi, eftersom det bara är de lag som var mindre än en halvtimme efter som får gå ut i jaktstarten. Övriga lag får gå ut i omstart.

Jag kan inte påstå att jag sov helt bra under natten. Under första halvan kände jag mig väldigt pissignödig och kunde inte sova tack vare det. När jag väl insåg att jag var tvungen att kravla mig ut ur tältet och slå en drill så gick resten av natten bättre sen.

På morgon så gick vi upp, käkade frukost, plockade ner tältet och drog på oss våra kalla blöta kläder. Ja, samma kläder som vi hade sprungit med dagen innan. Det är ju onödigt att ta med sig för mycket packning. Ändå tror jag att vi var ett av de lagen med mest och tyngst packning.

Det är dags för start!

Det var kallt och när de andra lagen började samlas nere vid starten för omstart så tog jag det lugnt uppe vid tältplatsen. Tänkte att jag hade gott om tid på mig. Plötsligt skriker Hugo efter mig. Jag skyndar mig ner till startfållan och precis när jag kommer in i startfållan så går startskottet. Jag som trodde att jag hade mer tid på mig.

Den här dagen är bistrare än gårdagen. Det är dimma i luften och det regnar lite lätt. Första biten av banan är snitslad innan tävlingen startar på riktigt på andra sidan vägen. Vägen som går mellan Riksgränsen och Narvik. Vi är ett stort gäng som ger oss av. De svarta och blåa lagen är tillbaka. Hur ska vi kunna hänga av dem idag igen? Det är den stora frågan.

Andra kontrollen tar oss upp i dimman. Upp på en platå som badar i dimma. Sikten är dålig och det gäller att hålla kursen och läsa på de få otydliga objekt som finns. Jag och Hugo tar täten. Vi känner att de andra bara ligger och lurpassar bakom oss. Vi ska upp på en höjd för att ta kontrollen. När en höjd visar sig genom dimman springer alla de andra lagen upp på den höjden. Men inte vi. Vi stannar och läser kartan. Fortsätter i samma riktning och tar kontrollen. De andra korrigerar sin kurs och kommer inte långt efter oss fram till kontrollen.

Vad är det vi ser?

Nu bär det av utför och plötsligt ser vi ett annat lag framför oss. Vilka är de? Har de sprungit om oss i dimman? Nej, det är inte troligt. Det måste vara ett av lagen som gick ut i jaktstarten. Det är här någonstans som vi inser att vi sitter på ett triumfkort.

Det var nämligen så att omstarten startade fyrtio minuter efter att första laget gick ut i jaktstarten. Eftersom vi borde ha startat 30:32 min efter första laget i jaktstarten så innebar det att om vi bara kommer samtidigt i mål som ett av lagen som gick ut i jaktstarten så skulle vi slå dem med ca. nio och en halv minut. Vi behövde alltså bara försöka hålla deras rygg in i mål så är vi klara för pallen.

De är fortfarande framför oss men under de kommande sträckorna så kämpar vi oss ikapp dem. Vi är slutligen ikapp dem vid kontroll 5. Nu kan vi bara hänga med dem in i mål så har vi en tredjeplats. Men tävlingen tog istället en annan vändning.

Ytterligare ett vägval

Redan under gårdagskvällen fick vi ut dagens karta och vi kunde därmed bestämma redan då vilka vägval vi skulle ta. Vi hade gott om tid på oss att kolla igenom alla möjliga vägval och fundera ut vilket som skulle vara snabbast. Just den kommande sträckan skulle visa sig vara avgörande.

Vi bestämde att vi skulle gå rakt under sträcket på den kommande sträckan. Det är en lång sträcka där alternativet är att gå runt några sjöar till vänster. Där finns det en stig på kartan som går runt sjön. Nu vet vi ju inte om vi kan lita på att det verkligen finns en stig där.

Patrullen som vi har kommit ihop med, som ligger några steg före oss, väljer vänstervägvalet. De rundar sjöarna och tar stigen runt. Vi kör den väg som vi hade tänkt ut på förhand. Vi håller fast vid vårt vägval och springer rakt på. På vårat vägval finns det ett litet kritiskt parti. Det är vid en sjö där det på kartan ser väldigt klippigt ut och frågan är hur lätt det är att ta sig förbi där? Går det ens? Det är lite av en chansning. Med den här kartan vet man aldrig exakt hur det ser ut i verkligheten.

När vi väl kommer dit så inser vi att det är mycket lättare att ta sig fram än vad vi befarade. Det är lite stenigt men man kan i princip springa på där utan större problem. Om man bortser från att det är en rejäl backe som man ska klättra uppför.

Löpbarheten där vi springer över fjället är väldigt bra. Det är kortvuxet gräs och rätt jämn mark. Det går fort att löpa här och jag känner mig rätt pigg i benen. Jag känner att vi tog precis rätt vägval. När vi närmare oss kontrollen så ser vi trots det ett lag framför oss och vi börjar tvivla på om det verkligen var ett så bra med det här vägval?

Är vi först?

Vi tar oss nerför sluttningen och över en bred men inte så djup bäck. På andra sidan sitter kontrollen. När vi vänder oss om ser vi det andra laget komma. Det laget som vi varit samtidigt med vid den föregående kontrollen. Vi är före dem ändå. Men vilket lag är det då som är framför oss? 

Svaret fick vi snart veta. Påväg till nästa kontroll så springer vi på en stig innan vi ska vika av uppåt på sluttningen. Från och till ser vi laget framför oss och jaktinstinkten har vaknat hos mig. Jag känner mig pigg och stark. Vi ska plocka dem! Vi kommer att plocka dem. Det är känslan!

Och det gör vi också. Innan vi viker av stigen är vi ikapp dem. Det var de som gick ut tvåa i jaktstarten. Det innebär ju samtidigt att vi nu är tvåa i loppet. Håller vi bara den här positionen så kommer vi att vara tvåa i mål.

Kan vi nå första platsen?

Upp mot kontrollen så fortsätter vi i vår jägarfart och drar ifrån dem något. Vi tar kontrollen före dem. Vi fortsätter. Kommer upp i rygg på det ledande Mix-laget som kör samma längd som oss. Vi passerar även dem i en utförslöpa. Sedan när vi närmar oss nästa kontroll så blir det lite lurigt. Det är svårt att tolka kartan här och vi tar en något sämre väg fram till kontrollen.

När vi slutligen tar den kontrollen så är vi en trio av patruller tillsammans. Båda lagen från jaktstarten är med oss där. Nästa kontroll är en långsträcka. Vi ska upp på en sista topp innan vi ska ta oss i mål. Från början hade jag och Hugo tänkt springa rakt på även på den här sträckan men nu går båda de andra lagen runt på stigen till vänster. Den här gången vågar vi inte chansa och ta ett eget vägval. Vi hänger på de andra. Bara vi inte är mer än nio minuter efter dem i mål så har vi tagit vår andraplats.

Men vi är trötta nu. Eller rättare sagt jag är trött. Jag har inte längre samma energi som när jag var i jaktläge tidigare, utan nu känner jag att jag hänger på repet istället. Jag fyller på med så mycket energi som jag kan. Samtidigt så börjar jag att må dåligt och kroppen vill inte ta emot mer energi och inte vatten heller för den delen. Jag är bara trött och illamående där jag springer fram på stigen. Sist i ledet bestående av mig och fem andra löpare. 

Ledet dras dessutom ut och ett av lagen börjar dra ifrån något. Vi ska inte förlora vår andraplats nu tänker jag och kämpar på. Vi passerar således ett av lagen i vår jakt innan vi svänger av upp mot berget där klättringen mot den sista toppen börjar.

Upp på den sista toppen

Det blir en tuff kamp uppför. Jag tänker att jag är stark uppför och att det här ska vara min starka del. Men vi kommer inte direkt närmare laget som är framför oss och vi blir inte heller av med laget som är bakom oss. Jag känner dessutom att krampen är på väg. Några gånger hugger det till i benen. Må det inte komma nu. Då är jag körd.

Efter ett tag börjar vi tappa lite på det första laget men vi är fortfarande inte längre efter än någon minut uppe vid toppen. Sedan är det nedförsbacke. Jag är väldigt trött vid det här laget. Jag orkar inte tänka och krampkänningen är ständigt närvarande. Jag får inte bli för djärv och ta ett för långt kliv för då kan det vara kört. Då kanske den hugger till. Krampen.

Jag säger därför till Hugo att han ska ta oss ner en bra väg. Jag är för trött för att tänka. För trött för att orientera. Bara jag har en rygg att följa så kan jag hänga på. Jag kämpar för att hänga med. Vägen ner är inte självklar. Det gäller att hitta de bästa stråken där det är lätt att springa. Laget framför oss syns inte längre till. Laget bakom oss är ständigt närvarande.

Vi tar oss ner för fjället. Vadar över en bäck och sedan är det en sista klättring upp till den näst sista kontrollen. Det är en brant liten kulle som vi ska upp på. Med liten så ska nämnas att den ändå har sina höjdmeter att ta.

När vi kommer fram till kullen så får vi klättra med både armar och ben. Det är brant. Nästan lite farligt brant. Vi är nu sida med sida med laget som vi var nästan samtidigt med uppe på den förra toppen. Det är en kamp uppför. Slutligen så lyckas vi stämpla den näst sista kontrollen först. Nu är det bara nerför till den sista kontrollen.

Slutspurten

Och det är där det händer. Jag springer stelt nerför backen. Ner på stigen och plötsligt ser jag de andra komma. Först den ena och sedan den andra. I full fart. De svischar förbi oss. De har lagt in en spurt. Jag kanske hade kunnat lägga in en spurt jag också men risken att benen ska dra ihop sig av kramp är för stora, så jag springer bara på i den farten som jag med säkerhet kan hålla.

De försvinner bort. Men vi sitter fortfarande på vårat triumfkort. Vi har nio minuter på dem redan. De är patrullen som är framför dem som är mer osäker. Hur långt framför oss är de? De kan väl ändå inte ha sprungit ifrån oss med nio minuter?

Vi tar sista kontrollen. Nu är det bara upploppet kvar. Men det skulle visa sig att det inte bara är bara. Vi skulle uppför en tung grusbacke som var mycket hal och sedan springa längsmed banvallen. Det går inte fort men jag springer så fort jag kan. Hugo är precis framför mig. Slutligen vänder vi upp och passerar under järnvägen. Springer uppför backen där starten gick dagen innan. Vänder runt ett krön och där framför oss ser vi målet. Vi lägger på en spurt och passerar mållinjen.

Vi är i mål – Men hur gick det?

Vi är i mål! Men är vi tvåa? Det är fortfarande lite osäkert. Vi passerar genom kontrollen för obligatorisk utrustning. Får oss lite mat men snart börjar jag frysa. Rejält. Vi beger oss därför till duschen och bastun.

I resultatlistan står vi som tvåa. Vi var snabbast av alla under andra dagen. Men vi är fortfarande lite osäkra på hur de ska räkna resultatet. Tänk om det är den ordning som lagen kommer i mål som räknas som slutställning? Då är vi bara fyra. Vi tror ändå att vi är tvåa och får det bekräftat på prisutdelningen då vi fick ta emot vårat pris. Kvällen avslutas med en BAMMkett. Något som faktiskt lät mer kul än vad det var.

Men det var en kul upplevelse att springa BAMM. Det var väldigt jobbigt men samtidigt också kul att tävla i en fin fjällmiljö. Det var verkligen en tävling hela vägen in i mål. Motståndet i år var även det väldigt bra så jag är väldigt stolt att vi lyckades ta hem en fin andraplats i den här hårda konkurrensen.

Kommer vi tillbaka nästa år? Efter målgången kändes det inte så. Kroppen var sliten. Det var ett tufft lopp. Minnena av smärtan måste kanske blekna först. Vi får se. Men troligen inte. Även om minnet och upplevelsen var väldigt bra, så finns det andra utmaningar att anta i framtiden. Men det här är definitivt ett lopp som jag kan rekommendera. Det var både roligare och mer spännande än vad jag hade väntat mig. Detta till trots att vädret kunde ha varit betydligt bättre och gjort tävlingen till en ännu bättre upplevelse.

Men som sagt. Jag är mycket glad att vi lyckades knipa en andraplats. Ett annat år skulle det kunnat vara en vinst, men i år var konkurrensen hård.