Jag har varit uppe på Kebnekaises sydtopp två gånger, men min första vända upp gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Eftersom jag arbetade på fjällstationen så tänkte jag att jag hade gott om tid att bestiga Kebnekaise, men att det skulle dröja över två månader innan jag gjorde mitt första försök trodde jag inte innan jag kom dit.

Jag gjorde det inte heller på ett traditionellt sett. Anledningen till att min första bestigning dröjde lite var främst för att jag ville ha bra väder när jag gav mig upp. Till slut, en kväll efter att jag hade jobbat bestämde jag mig för att ge mig iväg. Det var varmt och himmelen var hyfsat klar. Att vandra upp var inte riktigt ett alternativ eftersom det redan var kväll så jag knöt på mig löparskona och gav mig iväg.

Eftersom jag var själv så var det självklara valet att ta västra leden upp. Jag studerade kartan innan jag gav mig iväg så att jag visste var jag skulle. Jag hade dessutom hört att det var så mycket folk längs västra leden och att det var omöjligt att gå fel. Men gå fel var precis det jag gjorde.

Jag kommer ihåg att leden var svagt markerad ända upp till kitteldalen. Där passerade jag över kittelbäcken. På vägen upp hade jag mött flertalet personer men när jag väl kom hit såg jag inte människa. Jag kommer ihåg att jag blickade upp mot bergen framför mig. Jag pekade ut Vierremvárri och kaffedalen, vilka båda syns tydligt från kitteldalen, i mina tankar men någon stig såg jag inte till. Och vad brant det var där tänkte jag medan jag blickade upp mot dalgången mellan Vierremvárri och Tuolpagorni. Då slog tanken mig. Är det verkligen dit jag ska? Det såg ganska brant och stenigt ut upp där.

Eftersom jag sprang och såg det som en träning så hade jag inte tid att stanna och fundera, utan jag tvekade en stund innan jag bytte riktning och begav mig upp åt ett annat håll, mot Björlingsglaciär. Det kändes rätt för stunden, men när jag kommit upp några hundra meter insåg jag genast mitt misstag. Givetvis skulle jag upp på andra sidan. Jag valde ändå att fortsätta Jag visste ju att insteget till klättringen på östra leden låg någonstans längs bergsväggen på min vänstra sida, så jag fortsatte upp i hopp om att finna den.

När jag kom upp till glaciären så blev jag först lite tveksam. Jag såg inte skymten av klätterleden men större delen av klippan var också dold bakom en bula på glaciären. Just här bestod glaciären av ett ytlager med smältande is och såg väldigt stabil ut så jag började försiktigt klättra upp på den men insåg snart att den var alldeles för hal. Vatten rann utmed isen. Försiktigt tog jag mig ner igen, en manöver som visade sig vara något krångligare än att ta sig upp.

Men hoppet var i alla fall kvar. Jag fortsatte österut mot bergsväggen och fann till slut en annan väg upp på glaciärkammen och tänkte att jag går upp här och om jag inte hittar insteget så går jag ner samma väg som jag kom.

Men när jag kommer upp på kammen finner jag genast mänskliga spår. Några hade gått här förut! Jag var på rätt väg. Jag följde spåren med blicken och insåg att jag nästan var framme vid insteget till klättringen. Det var bara att fortsätta uppför den snöklädda kullen, klättra uppför branten och springa vidare upp mot toppen.

Leder till Kebnekaises sydtopp.

Det var så min första bestigning gick till. Det ska tilläggas att jag ville testa hur lång tid det skulle ta till toppen och att jag låg på bra i uppförsbackarna vilket var en bidragande orsak till min felspringning. Om jag inte minns fel blev tiden upp på toppen 1 timme och 40 minuter. Efter detta kom jag att kalla den här leden för min led eller vildstjärnas led och jag tog även den här leden vid min andra bestigning. Den gången då jag slog nytt rekord upp till toppen och tillbaka igen.