Under sommaren 2013 när jag arbetade på Kebnekaise fjällstation var det mycket prat om hur snabbt man kunde bestiga Kebnekaises sydtopp. Den snabbaste bestigningen som då hade gjorts var på 2 timmar och 40 minuter. Eftersom vi var ett litet gäng som uppskattade att springa så blev det ganska snart hets om hur snabbt vi kunde springa upp och till sydtoppen och sen ner igen. En hets som triggades framför allt av de som inte själva sprang särskilt mycket.
Nuförtiden känns det som att allt ska vara en tävling, men själv ser jag inte löpning som en tävling mot andra. Jag tränar inte för att jag ska bli bättre än någon annan utan snarare för att bli bättre än mig själv. Bättre än vad jag var förra året. Bättre än jag var igår. Hursomhelst, jag hade ju sprungit upp till toppen en gång tidigare så jag kunde göra det igen nu när jag dessutom kunde vägen.
Men för att börja från början. Efter all hets gjordes i Augusti det första rekordförsöket. Det var en av guiderna som arbetar på fjällstationen som testade sin kapacitet. Vädret var perfekt. Solen sken och ett nytt rekord slogs. Tiden blev 2 timmar och 22 minuter upp och ner från Kebnekaises fjällstation.
Ja, och så en dag bestämde jag mig i alla fall för att göra ett försök. Mest för att testa min egen kapacitet och få en rejäl urladdning. Det här var i Augusti och jag hade känt mig ganska trött under hela den här månaden men på något sätt kändes det ändå att det var nu eller aldrig. Jag laddade min motivation under dagen medan jag arbetade och såg alltmer fram emot att få ge mig av. Efter arbetsdagen så gick jag och åt innan jag drog mig tillbaka under en timme. Sen var det dags. På med skorna. Upp med blicken. Kämpa, kämpa.
De båda tidigare rekordbestigningarna var gjorda på östra leden men eftersom jag aldrig ens gått östra leden så valde jag att göra min bestigning på min egna led. På den rutten som jag kände till. Jag satsade allt från start och öppnade i 4-minuterstempo. Letade mig fram på stigarna, upp mot kitteldalen. Jag hade tre delmål på min bestigning. Första var kitteldalen 30min, andra var uppe vid Björlingsglaciär 50 min, klättringens utsteg 60 min och slutligen toppen 80 min.
Planen höll sig hyfsat. Jag var i kitteldalen efter 30 min men ändå två minuter efter min tidigare bestigning. Men det var vid klättringen upp mot björlingsglaciär som tidschemat slog bakut. Jag var 10 min sen upp till Björlingsglaciär. Klättringen upp hann jag med i tid men det jag inte hade räknat med var att sidoförflyttningen, när man går nedanför glaciären, skulle ta så lång tid.
Jag kämpade mig vidare uppåt. Tog klättringen, sen var det bara den sega sista biten kvar upp mot toppen och när jag väl såg toppen framför mig fylldes jag av energi. Jag ökade farten, sprang upp på toppglaciären, kände den mjuka tunga snön under mina fötter sen började den slutliga klättringen. Uppför den ishala isbiten. Jag tog det försiktigt upp med mina löparskor. Kröp på alla fyra för att få fäste. Kämpade för att inte glida ner de få meter som jag hade tagit, men slutligen stod jag där och blickade ut över landskapet. Det var så vackert. Inte ett moln på himmelen. Jag stod där i två sekunder innan jag tittade på klockan. 1:27 h. Snabbt vände jag mig om och sen var det bara att bege sig hemåt igen.
Denna gången valde jag att ta östra leden. Jag följde fotspåren från tidigare resenärer över björlingsglaciär men tog det ändå lugnt och försiktigt. Jag fortsatte ner. Rutchade ner på Kebnetjåkkaglaciären men kom uppenbarligen alldeles för långt till vänster. Tog mig nerför backarna. Följde stigarna tillbaka till fjällstationen. Trippade mellan stenarna. Ramlade nedanför Kaipak innan jag spurtade in i mål och stannade klockan.
2:17:58. Jag var trött men jag var glad. Jag hade inte slagit min idealtid men jag kände mig ändå nöjd. Personalen från fjällstationen strömmade till mig och gratulerade till de nya rekordet vilket gjorde mig ännu gladare. Men egentligen var det bara en match mot mig själv och jag tror inte att tiden är särskilt svår att slå. Hade jag varit i bra form och hade jag sprungit östra leden både upp och ner och dessutom rätt så hade jag haft en bättre tid men jag är nöjd med det jag presterade där och då och sen är det ju lite kul att kunna säga att jag har gjort den snabbaste bestigningen av Sveriges högsta berg.
För att inte förvirra någon så vill jag tillägga att en normal bestigning tar mellan 8 och 12 timmar och jag tycker att man ska njuta av färden och inte stressa sig upp och ner.
Uppdatering: Det här rekordet gäller inte längre, se Nytt topprekord på Kebnekaise.