Sprint är en relativt ny distans inom orienteringen. Det finns en liten tudelad inställning till sprinten. Vissa gillar den inte alls, andra satsar hårt på den. För alla som inte är så insatta i just orientering kan nämnas att sprint handlar om ganska lätta och korta banor i stads- eller parkmiljö. Fast det där med lätta är ju givetvis en tolkningsfråga. En sprintbana är tänkt att löpas på runt femton minuter av segraren. Det motsvarar vanligtvis 3000 meter för herrseniorer. Ett sprintlopp skulle därmed kunna jämföras med ett 3000 meterslopp, fast med vissa skillnader.

Tänk dig att du är ute och maxar på 3000m. Du springer på toppen av din kapacitet men istället för att springa enbart på asfalt så beger du dig ut och springer över grönytor, uppför backar och in i mindre skogspartier. Trots detta ligger du fortfarande på toppen av din kapacitet och så lägger du till kartläsningen på det. Då är det inte längre så lätt. Ofta är sprintbanor ganska kluriga också. Det handlar ofta om att ta det bästa vägvalet och när varje sekund är viktig kan ett dåligt vägval göra stor skillnad.

Jag har alltid gillat sprintorientering, även om jag aldrig varit särskilt bra på det. Det brukar alltid bli ett sämre vägval som ställer till det men känslan av att ligga och pressa sig har alltid skänkt mig tillfredsställelse. I alla fall efteråt.

Därför såg jag väldigt mycket fram emot sprint-DM som kommer att avgöras imorgon. Jag har under veckan kört några sprintträningar för att värma upp och känslan var riktigt bra, men så igår när jag vaknade upp kändes kroppen trött och det smärtade lite lätt i halsen. Sen blev det allt värre under dagen och knappast bättre i morse. Nu däremot känns det betydligt bättre men en medverkan på sprint-DM känns fortfarande väldigt långt borta.

Men, men, det kommer fler sprintlopp. Jag får ta och blicka framåt istället. Snart är det sommar och då väntar Tjoget, Hallands 3-dagars och O-ringen.