Februari både känns som en kort månad och är detsamma, men Februari brukar även vara en av mina bästa träningsmånader under året. Kanske mest för att jag brukar spendera minst en vecka av den här månaden i fjällen. I år blir det inte så men målet är ändå inställt på att samla in 40 träningstimmar under månaden.

Detta har lett till att kroppen nu har blivit ganska sliten. Dessutom inledde jag veckan med två riktigt tuffa pass. Under Torsdagen kändes det som tyngst när jag åkte på en två timmar lång förkylning. Trots att förkylningen hade gått över när jag kom hem så bestämde jag mig ändå för att ställa in den dagens träning. På Fredag plockade jag fram skateskidorna för andra gången den här säsongen och kunde snabbt konstatera att jag inte alls hade någon teknik kvar från föregående år. Dessutom kände jag av lite irriterande smärta runt fotlederna och blev extremt trött efter bara några kilometer.

Idag hade jag siktet inställt på att springa månadens ultramara, men när jag klev upp ur sängen imorse skrek det till i foten när jag satte ner den på golvet. Jag reste mig ändå och haltade in i köket. Det här går aldrig tänkte jag. Kanske var det ändå bäst att skippa dagens distans för jag kände mig ändå trött och ganska orkeslös.
Men skam den som ger sig. Smärtan avtog sakteligen och strax efter kl 11 började jag fundera på om jag kanske ändå skulle ge mig av men tröttheten hängde fortfarande över mig så jag var fortsatt tveksam. Vid tolv bestämde jag mig ändå för att springa och en trekvart senare hade jag tagit mig till Åkulla där jag började min runda norrut längs hallandsleden.

När jag tog mig an den här utmaningen så tänkte jag att jag skulle försöka göra något speciellt med varje pass. Den här månaden har känts ganska tung så det var sent påkommet som jag insåg att den bästa helgen för det här passet var den här helgen. Igår visste jag inte ens var jag skulle springa någonstans. Det löste sig ändå till slut men det blev ensamt.

Det började inte så bra. Jag hann inte komma många hundra meter innan jag helt hade tappade bort markeringarna som skulle visa vägen. Jag sprang ändå på och chansade åt vilket håll jag skulle och tog därmed tidigt en ganska grov omväg. Det var först när jag kom in på en av de två kartorna som jag bar med mig som det rättade till sig.

Jag navigerade upp längs de hala vägarna mot Lilla Neten och följde den tills Stora Neten tog vid. Här bar det av på en blöt liten stig. Jag hade vid det hör laget sprungit 13 kilometer men jag började redan känna mig lite trött och stel. Påminnelsen om att det inte var jättelångt kvar innan det blev mörkt gäckade mig och tankar om att vända om började florera i mitte sinne. Tankar som jag snabbt slog undan.

Hallandsleden utmed Stora Neten

Efter två mil vände jag om och tog en parallell alternativ väg hem. Det kändes som en väldigt lång tur och under den sista milen rullade tiden väldigt långsamt. Det var så att jag drog mig till minnes slutfasen av sandsjöbacka loppet.

Det tråkigaste på hela turen var att när jag närmade mig målet så insåg jag att jag saknade fyr kilometer för att uppnå de 42. Då var det bara att bita i det sura äpplet och bege sig ut på en omotiverad extraslinga.

Det kändes i alla fall väldigt bra när jag kom tillbaka till Åkulla. Nu är jag lagom trött och belåten. Ju mer man anstränger sig, ju mer utmattad man är desto goare är det efteråt.

Imorgon står det orienteringsträning i Falkenberg på schemat så det är bara att ladda om och fortsätta ge järnet.