Äntligen är det dags för årets första träningsläger. Träningsläger är alltid välkommet, framför allt efter vintern. Den här vintern kom tidigt till Dalarna, men sen dog den ut, och kvar lämnade den bara slask och elände. Ena veckan kom det snö och nästa så smälte det och slaskade till. Ur träningssynpunkt har det varit riktigt dåligt. Det har varit dåliga skidförhållande men samtidigt för mycket snö i skogarna för att det ska gå att köra seriösa orienteringspass.
Därför kändes det extra skönt att få komma ner till kontinenten och känna på lite barmark. Jag har aldrig varit på utlandsläger innan. Det är ganska vanligt att svenska klubbar drar ner till något varmare land för att få en vecka på barmark under början av året, men för mig har det inte blivit av. Inte förrän nu.
Klockan hade hunnit bli middagstid innan vi rullade in på Camp Marjal, vår utgångspunkt för den kommande veckan. Camp Majal är en camping belägen strax norr om Guardamar och ligger i anslutning till strandkartan Guardamar Norte, där vi kom att springa de flesta av våra träningspass. Det var även här som vi sprang vårt första pass samma dag som vi anlände. Ett långpass bland sanddynorna där det gällde att hela tiden ha fokuset uppe för att inte tappa bort sig, för när man väl tappade bort sig var det riktigt svårt att läsa in sig igen. Jag fick erfara det nästan med en gång. Även om jag tog det lugnt och bara joggade runt den knappa 12 km långa banan så kändes det som om jag fick anstränga mig till fullo hela tiden för att hålla koll på var jag var och vart jag var på väg. Det fungerar ett tag, men sedan blev jag mentalt utmattad och då kommer bommarna smygandes. Känslan när jag närmade mig målet var inte alls bra. Har jag tappat allt under vintern?
Andra dagen
Det blev inte bättre när vi dagen efter begav oss till Santa Pola och sprang på en mycket speciell karta där kartritaren har fått för sig att rita in varje träd för sig. Alltså inte alls så som normen föreskriver att man ska göra. Inte heller här fick jag det att stämma. Knappt någonstans. Landskapet var liksom intetsägande och kartan alldeles för plottrig för att jag skulle klara av att förenkla den. Det slutade med att jag inte alls visste hur jag skulle göra för att navigera mig fram på ett säkert sätt. Framför allt inte i början. Mot slutet av passet började det kännas lite bättre om än inte bra.
Vädret var i alla fall bra och det gäller att vila ut mellan träningspassen.
Tanken kom genast på tävlingarna som vi skulle springa nästkommande dag. Hur skulle det gå att springa tävlingar när jag inte ens hittade runt på en simpel träning. Var terrängen verkligen så annorlunda här att det krävdes helt andra förmågor för att orientera än vad det gjorde i nordisk terräng? Jag visste inte, men det var bara att ladda om inför tävlingarna.
Eftermiddagspasset den här dagen blev även det i Guardamar Norte. Det gick lite bättre för min del, framför allt under inledningen. Plötsligt så insåg jag hur jag skulle tänka för att bemästra den här terrängen. Jag började leta efter tydliga formationer som var enkla att orientera sig efter och ignorerade de karttecken som var alltmer diffusa i verkligheten. Som alltid så gäller det att förenkla och att ha bra framförhållning. Att alltid veta vad som ska komma innan det kommer. På slutet av den träningen gjorde jag ändå två missar som fick tvivlet att återigen växa inom mig.
Men imorgon väntade en ny utmaning. En ny typ av terräng och en ny typ av orientering som måste behärskas.