På Tiomila så vred jag både till knäet och stukade foten under inledningen av banan. Det var väl egentligen inte så farligt och redan några dagar senare var det bortglömt. Nu var det dag att satsa. Målet inför det här året är att jag ska utvecklas som orienterare, så först tänkte jag att jag skulle identifiera mina svaghet och bli bättre på hantera dem. Det var nu som jag skulle slänga in lite extra kol i elden och verkligen anstränga mig för att få till många bra orienteringsteknikpass.

Jag laddade upp med träningar och Lördagen helgen efter Tiomila gav jag mig ut i skogen. Tekniken satt där. Jag tog kontroll efter kontroll. Det flöt på bra. Jag var koncentrerad och fokuserad. Men så efter någon kilometers löpning och några tagna kontroller så händer det igen. Den steniga marken kring Falun tar ut sin rätt och foten som jag stukade förra veckan åker på ännu en stukning.

Det kändes inte så allvarligt just då, så jag sprang vidare lite lugnt. Jag tänkte att jag kan ju i alla fall springa tillbaka till målet, men bara några hundra meter innan målet så händer det igen. Jag stukar foten igen. Det gör inte jätteont den här gången heller men när jag kommer hem inser jag att det var värre än jag befarat. Nu har jag två halvt stukade fotleder och det gör ont och känns stelt bara jag försöker att springa på asfalt.

Så gick det med den satsningen. Hela vintern blev teknikträningen lidande på grund av snön och nu på våren när det spritter i benen så kan jag inte träna på grund av skada. Det värsta med stukade fötter är att det tar oerhört lång tid att läka, framför allt om man som jag slarvar med rehabträningen.

Juni närmar sig och snart är det dags för Jukola. Men suget efter att tävla har övergett mig. Jo, visst är det kul att springa, men jag är trött på alla resor och all tid som spenderas i olika fordon. Jag tvekar in i det sista med att anmäla mig. Det kändes ändå inte som om jag skulle platsa i något av våra lag, men efter lite påtryckningar så anmäler jag mig ändå. Men när lagen tas ut finns jag mycket riktigt inte med laguppställningen. Jag är sliten och vill helst bara vara hemma men blir återigen övertalad att följa med.

Väl i Finland värmer vi upp med en träningsbana. Orienteringen går skakigt och jag känner mig inte i någon toppform direkt. Jag ska ändå springa. Jag har ändå fått en plats i Rehns BK lag 2. Jag känner mig stark när jag står vid växlingen. Jag kommer in i rätt stämning. Jag tänker igenom hur jag ska löpa det här loppet. De första lagen kommer in till växlingen. Jag väntar, och väntar på killen på sträckan innan. Han borde varit här nu, men han kommer inte. Jag tappar koncentrationen som jag har byggt upp och när han väl kommer har mitt fokus hamnat någon annanstans.

Nu ska jag plocka. Plocka placeringar. Jag har glömt bort att jag måste orientera. Att jag måste hålla mig kall. Redan till startpunkten springer jag om ett trettiotal personer och fortsätter upp mot första. Jag fortsätter att plocka placeringar när jag kommer ut på en väg, men sedan gör jag mitt första misstag. Jag viker av för tidigt. Jag blir själv och redan där borde klockorna ringa, och de gör det, men jag är självsäker och tänker att de andra inte vågar avvika från tåget. Dumdristigt självsäker visar det sig när jag inser att jag har tagit av på en stig för tidigt.

Jag inser att jag antagligen har tappat alla de platser som jag har plockat in, men det är bara att kämpa vidare. Jag reder ut det och kommer med i matchen igen. Tänker att nu ska jag plocka igen, men istället så missar jag igen. Och igen. Och igen. Till slut inser jag vilken katastrof till lopp jag håller på att prestera. Jag orienterar inte. Jag bara springer. Chansar och hoppas att det ska gå. Så kan man inte göra. Då går det inte bra och det gjorde det inte heller. Jag tar mig runt men med betydligt längre tid än jag ens kunde föreställa mig innan start. Katastrofalt.

Jag börjar ifrågasätta varför jag håller på med det här. Kanske ska jag satsa på något annat istället. Trailrunning kanske är framtiden. Vi får se hur det går under sommaren. Om jag inte kan hitta fokuset lägger jag ner för det här året och börjar satsa på skidor istället.