Vålådalen är en plats där idrottshistoria har skrivits. Fjällstationen kanske redan har haft sin storhetstid eller så har den framtiden för sig. I vilket fall så har Vålådalen har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Här finns både närhet till fjäll med härlig utsikt, skog med fin orientering och givetvis fin löpning om somrarna och under vintrarna kan man bland annat njuta av en av Sveriges finaste längdskidsanläggning. Vålådalen är helt enkelt en plats som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att leva och verka på och det är även anledningen till att jag har sökt jobb här vid några tillfällen.
När Stora Tuna bestämde sig för att köra årets sommarläger i Vålådalen var jag därför inte sen med att anmäla mig. Dessutom startade lägret med orienteringstävlingarna Vålådalens 3-dagars som jag länge har varit intresserade av att deltaga på.
Vålådalens 3 dagars
Även om tävlingarna heter Vålådalens 3-dagars så startade hela resan med en sprint i Åre centrum. Åre visade sig vara ett hyfsat bra sprintområde. Det bjöds kanske inte på den mest utmanande terrängen rent orienteringsmässigt men däremot på en rejäl kupering och segrartiderna var aningen längre än de rekommenderade 12-15 minuterna. Själv gjorde jag ett okej lopp även om jag inte upplevde att jag fick ut allt ur kroppen.
Efter tävlingen så bar det av ner mot Vålådalen där den nästkommande etappen av tävlingen avlöptes dagen därpå. Här bjöds vi på en medel i ett detaljfattigt område vid Vålåsen. Det var ett ganska svårorienterat och diffust område så det bästa verktyget för dagen var kompassen. Själv gjorde jag en halvdan insats med många småmisstag och eftersom det var ganska svårt att läsa in sig efter en miss rann sekunderna snabbt iväg, vilket ackumulerade mycket bomtid i slutändan.
På söndagen var det dags för den sista etappen och då bjöds vi på lite klassisk fjällorientering uppe på Ottfjället. Om vädret hade varit lite bättre så hade det antagligen varit en riktigt trevlig tur men nu låg dimman som ett täcke över himmelen och sikten var något begränsad. Inte så att det påverkade orienteringen utan bara så att det sänkte upplevelsen något. Även den här dagen bjöds vi på en nyritad karta. Om än marginellt bättre än den förra. Jag som är van att springa på den välgjorda kartan i Tänndalen fick problem redan till tvåan där jag tyckte att kartan var lite luddig och även till kontroll nio där jag skulle ha velat att kartan varit lite mer detaljerad. Men samtidigt kan jag ju inte skylla mina missar på dålig karta när de flesta andra tar kontrollerna utan problem.
Vålådalens 3 dagars bjöd ändå på ungefär det som jag förväntade. Ett trevligt arrangemang i vildmarksmiljöer. Jag har hört klagomål på den gamla kartans exakthet och det finns fortfarande lite kvar att önska på just den fronten.
Issjödalen och pyramiderna
Det är först när tävlingarna är över som lägret kan börja på allvar. På måndagen var det dags att sträcka lite på de trötta benen och köra ett långpass. Vi började i Vallbo och sprang ner till Issjödalen. Runt Issjödalen hade Jocke fixat fram en datorgenererad karta från laserdata som vi sprang på. Det bjöds på en mycket speciell terräng som började med väldig småkuperad vildmark som dessutom var helt stenfri. Efter ett tag kom vi upp på en flackare platå innan vi kom in i ett väldigt coolt groplandskap där flera meter djupa gropar förbands med stora sandåsar. Slutligen kom vi ner i själva Issjödalen varifrån vi sprang upp på platån på andra sidan och möttes av ett platt kalt landskap med några djupa dödisgropar. Men framför allt en härlig utsikt ut över hela Vålådalen och de omkringliggande bergen.
Vi körde en kortare sväng häruppe innan vi begav oss tillbaka. Den här gången höll vi oss uppe på platån och passade på att passera förbi pyramiderna. Sen blev det en lång löptur hem på diverse stigar.
Det här var ett riktigt magnifikt och väldigt unikt område. Tyvärr ligger det ganska långt från närmaste bebyggelse, eller kanske så är det dess storhet. Jag och Jocke funderade lite på hur vi skulle kunna arrangera en tävling här. Vi kom fram till att det i alla fall är möjligt att göra, om än lite krångligt, men jag tror att det skulle vara uppskattat. Det som gör det lite extra speciellt är att det antagligen inte är många människor som har rört sig i det här området innan oss.
Terrängen kring Issjödalen
Terrängen kring Issjödalen
Terrängen kring Issjödalen
Håckervalen
ca. 25km öster om Vålådalen och söder om sjön Håckrenmagasinet ligger Håckervalen. Ett område som gränsar mellan kalfjäll och fjällskog. För längesedan ritades det en karta här som bara användes under ett arrangemang och som sedan till stor del föll i glömska. Men de fåtal som har sprungit på kartan har gett området ett gott omdöme. Nu är den kartan ganska gammal och det går att få fram betydligt bättre kartor med hjälp av laserdata och lite handpåläggning.
På Torsdagenåkte vi ner till Håckervalen för att testalöpa på det här området. Vi sprang ett långpass på ca två timmar. Min bedömning av Håckervalen är att det var ett fint och trevligt område att springa på men det var inget exceptionellt. Inte som Issjödalen. Nu var inte vädret riktigt med oss den här dagen. En riktig sommardag skulle det antagligen vara riktigt fint att glida runt häruppe. Nu var det bara fint. Kartan stämde bra och har man vägarna förbi är det väl värt ett besök.
En vecka bland fjällen och dalarna
I övrigt bjöd veckan på en tur upp till Ottfjället, två svängar till Nulltjärnarna, två svängar till Blanktjärnarna och ytterligare lite orientering. Fast mest legendariskt var ändå Emils grisintervallpass. Det var tänkt att gå i 70% myr och 30% skog längsmed Sapporospåret. Men under hela veckan som vi var i Vålådalen så regnade det ganska bra, så Viktor hävdade att det istället gick i 70% myr och 30% sjö. Han var väl inte så långt från sanningen. Ett tag trodde vi att Lill-matte skulle drunkna i bäcken som vi hoppade över, men som tur var klarade han sig. Inte nog med det. Då har jag inte ens nämnt den legendariska intervallserien. 6-6-4-4-4-4-2-2-1-1. Det regnade till och med så mycket att Vålån svämmade över så att vi fick vada i vatten upp till knäna när vi sprang på stigarna bort mot Blanktjärnarna.
Det var kallt. Det var regnigt och det blåste stundtals under tiden vi var i Vålådalen, men det gör inte så mycket när man är på läger. Man blir ganska nöjd ändå när man får köra sina två pass om dagen och komma hem till den goa och varma bastun. Äta rikliga mängder mat och bara vila ut däremellan. Det är livet i nötskal. Enkelt och avskalat. Precis så som det borde vara.
Ottfjällets topp bjöd mest på dimma.