Klockan är strax innan sju när jag sätter mig i bilen och beger mig av mot Fjällnäs. En resa på cirka tio minuter från Tänndalen. Himmelen är klar och jag ser hur solen lyser upp topparna på andra sidan dalen. Termometern visar på minus två grader.

Jag svänger in på parkeringen i Fjällnäs där skidspåren börjar. Framför mig ser jag ett nypistat spår som slingrar sig upp längs sluttningen. Jag byter snabbt om. Det är lite småkyligt. Solen lyser fortfarande med sin frånvaro här nere i dalen.

Jag glider iväg. Det är mycket uppför den första en och en halv kilometern och kroppen känns tung och trött sedan tidigare dagars övningar. Jag är först i spåret. Ingen har åkt här sedan gårdagskvällen när det pistades.

Ungefär halvvägs uppför backen öppnar landskapet upp sig som en liten glänta med glesare träd. Jag svänger av pisten och drar några skejtskär på den hårda skaren som är täckt av ett svagt lager med nysnö. Nysnön gör att det känns lite strävt. Eller rättare sagt. Riktigt trögt. Jag vänder tillbaka och beger mig ut på pisten igen och fortsätter uppåt. Kommer fram till värmestugan där spåren i Fjällnäs börjar. Jag följer spåren ytterligare en liten bit västerut innan jag viker av från spåret och kör norrut.

Uppe på kalfjället

Det öppnar snart upp sig. Jag svänger runt några björkar. Kör lite slalom, klättrar uppför en backe och möts av den vidunderliga utsikten av ett snötäckt kalfjäll. Jag ser Skenören framför mig och några mindre kullar och just som jag står där så spricker himmelen upp och solen kastar sitt värmande ljus ner mot mig. Det är magiskt!

Jag har inget mål med min tur men jag inser genast att jag vill åka dit bort. Till den där åsen därborta. Där är några träd och ett småkuperat landskap. Där är det nog kul att åka. När jag kommer dit så njuter jag av området men då hittar jag snabbt något nytt ställe som verkar intressant. Jag låter upptäckarlustan leda mig när jag glider fram genom det härliga landskapet. All den trötthet som jag kände när jag körde uppför backen är nu borta.

Kalfjället ovanför Fjällnäs i vinterskrud.

När jag börjar tröttna på att glida runt på kalfjället beger jag mig ner mot de skogsbevuxna partierna och börjar köra slalom i björkskogarna. Jag hittar ett intressant område där jag snurrar runt några varv innan jag fortsätter med att snabbt glida ner över en snötäckt myr, innan jag ger mig ut på kalfjället igen och åker upp på en närbelägen topp.

Årets sista tur

Livet känns underbart. Det enda som saknas är sällskap. Det hade kunnat förhöja upplevelsen ytterligare. Jag hoppas att någon blir inspirerad och är villig att hänga med mig hit nästa år, för det slog mig hur öde det är här. Det borde vara mer folk som åker runt häruppe, men jag såg inte en enda. Inte ens några spår efter andra skidåkare, borträknat några turare som hade skidat på gårdagens bristande skare.

Tillslut är jag tillbaka där jag började, men jag känner mig inte färdig än så jag beger mig av österut, bort mot Hamrafjället där jag slutligen hamnar uppe vid den gamla avstängda liften. Jag begrundar utsikten här innan jag inser att det är dags att bege mig hemåt.

Snön har blivit allt strävar under de två timmar som jag glidit runt uppe på kalfjället och susat genom träddungarna. Skaren hade säkert hållit i ytterligare en eller två timmar men jag känner mig nöjd för dagen och för den här vintersäsongen. Nu när våren har gjort sitt intåg med sommarvärme är det väl dags att lägga skidorna på hyllan och plocka fram löpardojjorna igen.

Kalfjället i Fjällnäs

Lagom gles björkskog, perfekt för skarskidåkning