Jag har under de senaste åren funderat på att köpa en ny cykel. Det har legat och vägt någonstans mellan om jag skulle köpa en racer eller en mountainbike, med fördel för en racer. Nu när jag anmälde mig till cykelvasan med målet att göra en Vasatrippel blev valet enkelt och såhär i efterhand så är jag glad för mitt val.

Det har dock inte blivit jättemånga pass på cykeln. Efter andra turen när jag kommit hem, duschat, ätit och precis satt mig i soffan för lite välbehövlig vila hör jag plötsligt något som pyser. Jag vet först inte vad det är men det lät som att det kom från hallen, så jag springer dit. Där luktar det gummi. Där står min nya cykel och luften pyser ur framdäcket.

Nu har den här cykeln tubelessdäck med självtätande vätska i. Något som jag inte var helt införstodd med hur det fungerade till en början. Eftersom majoriteten av min tid upptogs av andra projekt under våren så blev cykeln ståendes flera veckor med punka i vardagsrummet. Så träningen inför de två mountainbiketävlingarna som jag planerade köra den här sommaren uteblev.

Fjällturen

Den första av de här tävlingarna, och den som jag såg mest framemot, var Fjällturen i Funäsfjällen. Men innan vi är där så var det andra funderingar som slog mig. När man pratar med cykelfolk så finns det tydligen ett gäng oskrivna regler som man ska följa om man ska verka någorlunda proffsig. Nu har jag ingen ambition att verka proffsig, utan jag vill bara köra för att det är skoj. Men visst cykelskor har ju sin fördel. Alltså i kombination med SPD-pedaler, sådana pedaler som innebär att man sitter fast när man kör.

Några veckor innan Fjällturen slog jag till och köpte ett par dojjor med tillhörande pedaler. Tävlar man i mountainbike så ska man givetvis ha cykelskor. Det är ju en självklarhet för alla som håller på. Men när jag körde med mina nya skor så blev det vurpa på vurpa och jag blev alltmer försiktig när jag körde. Dessutom hann jag bara med två pass innan det var dags för Fjällturen.

Så innan loppet funderade jag länge på vilka pedaler jag skulle skruva på cykeln. Men till slut insåg jag att jag är en nybörjare. Jag gör det här som en upplevelse. Jag ska inte vinna något. Jag ska bara njuta av en fin tur. Jag ska ha det trevligt. Så jag skruvade på mina vanliga fina pedaler. Väl medveten om att jag antagligen skulle vara den ende som körde med sådana pedaler och bli hånad av cykelproffsen. Men vad bryr jag mig om det?

Starten

Jag ser sportklassen på 58km klassen dra iväg. Jag har kanske cyklat fem sex gånger innan det här loppet så jag känner mig definitivt som en motionär och kör därför som de flesta andra i motionsklassen. Jag tänker mig själv som en nybörjare så jag har inte så bråttom med att ställa mig i startfållan utan väntar ganska länge innan jag cyklar dit. Det här är min första tävling och jag är ju här för att lära.

Starten går. Det är packat med cyklister framför mig. Jag står still. Kollar på klockan. Det har gått över 30sekunder sedan starten gick men de framför mig har inte rört en fena ännu.

Tillslut börjar de röra sig. Jag ser en lång rad med cyklister framför mig som slingrar sig fram genom Funäsdalens centrum.

Det går ganska långsamt så jag försöker ta mig förbi några cyklister men blir omkörd av lika många. Vi glider vidare. Bilen som körde först verkar ha svängt av vägen för jag kan inte längre se den framför den långa ormen när vi svänger neråt mot passagen över ån. Snart börjar backen upp mot Hållan. Jag befinner mig i bakre delen av den stora klungan.

Jag känner att jag inte vill ligga riktigt så här långt bak. Det kommer ju att bli riktigt tätt om alla fyrahundra ska in på samma stig samtidigt. Då är det bättre att ligga längre fram. Så jag trycker på och går ut i omkörningsfilen. Jag tycker inte att jag trycker på så värst mycket. Det går förvånansvärt lätt men ändå känns det som om jag kör dubbelt så fort som de jag passerar. Efter ett tag så tänker jag att det kanske räcker här och går in i ledet. Men då går det för långsamt. Så jag fortsätter min omkörning utan alltför stor ansträngning.

Backen upp mot Hållan. Jag har precis passerat förstaklungan. Foto: mtbfoto.se

Mot toppen

Tillslut kommer jag ikapp ledarklungan. Hur hände det här? Men de kör ju långsammare än mig. Jaja, likabra att passera dem också. Så det gör jag.

Jag ser då ytterligare två cyklister framför mig som precis viker av asfaltsvägen in på en grusväg. Jag är tio femton meter bakom dem och kämpar för att komma ikapp. Vi kommer in på allt mindre vägar som snart blir stigar. När jag kommer ikapp lägger jag mig lätt i rygg och tänker att här kan jag ligga hela vägen till Bruksvallarna utan problem.

Skönt. Jag är med i toppen det trodde jag aldrig att jag skulle vara.

Efter ett tag kommer det ikapp några bakifrån. Och snart passerar en av dem oss. Jag lägger mig genast i rygg. Nu är jag tvåa. Perfekt.

Men sen tycker jag att det går ganska långsamt. Likabra att trycka på lite. Det är ju roligare när det går fort. Så jag kör om. Glider fram över ett platt kalfjällslandskap. Jag är först. Coolt.

När det sedan börjar gå nedför blir det andra bullar. Då blir jag omkörd igen och kan inte riktigt hänga med. Kanske för att båda händerna vilar svagt på bromsarna och trycker till vid minsta osäkerhet.

Vi kommer ut på en grusväg. Här är första vätskestationen. Som den motionär jag är, som inte har tagit med mig något eget vatten, så stannar jag och tar ett glas. Fast de andra dundrar bara förbi. Bäst att inte bli för långrandig här.

Neråt på grusväg

Jag fortsätter. Det bär av utför på grusväg. Jag smuttar lite på bromsen, för det känns tryggast så. Det gör inte de andra.

Vi kommer ner i dalen. Det blir ett småböljande landskap med blandade grusvägar och singeltrackspår. Där det är fint och lättkört, där är jag stark. Där det är mer tekniskt och framförallt utför. Där tappar jag.

När vi kommer till Bruksvallarna är vi ett litet samlat gäng. Nu väntar banans andra rejäla stigning och jag ser min chans. Det hade ju varit kul att vinna det här. Tävlingsdjävulen har kommit till liv, trots att det här bara skulle bli en fin njutningsfull tur.

Min styrka är uppför. Jag måste ligga på i backen. Jag har märkt att jag är betydligt starkare uppför än mina konkurrenter. Så det här är min chans. Men redan i början av klättringen känns benen mustiga och det går riktigt trögt. Och långsamt. Trots det får jag en liten lucka. Det får mig att fortsätta kämpa.

Jag ser några cyklister framför mig, tävlandes i andra klasser, som jag kör ikapp och om. Det väcker alltid en viss kraft att köra om andra och det behövs för nu sliter jag för mitt liv med alla krafter jag kan uppbåda. Med hoppet om seger.

Uppe på toppen

Jag är också först uppför backen. Det plattar ut. Jag växlar upp och trycker på med nya krafter. Nu gäller det att hålla ledning. Jag vågar inte titta bakåt. Jag vet inte var mina konkurrenter befinner sig. Jag bara kör allt vad jag orkar.

Men snart hör jag ljudet av däck som rullar på grus bakom mig. Kan det vara någon av dem jag precis körde om?

Det är det inte. Det är en i min klass.  Jag gör något som jag har gjort alldeles för lite i det här loppet. Jag lägger mig på rulle när han kör om. Jag hänger med utan större problem.

Snart svänger vi av från grusvägen. Det blir värre att hänga på när det blir knixigare, men jag gör mitt bästa.

Sen händer det

Ända tills olyckan är framme. Jag glider över en spång och på något sätt lyckas jag vrida styret i nittio grader när jag kör av spången. Jag tror däcket fastnar bakom en sten och jag flyger fram. Över styret och landar pladask på marken med cykeln över mig.

Jag är oskadd. Känner knappt någonting. Men i det ögonblicket var det som om något lämnade mig.

Jag blir omkörd av en cyklist innan jag har hunnit resa mig upp. När jag ska cykla därifrån upptäcker jag två saker. Först att styret är lite skevt och att ena handtaget för bromsen verkar ha hamnat i en konstig vinkel. Och för det andra att jag är helt slut på energi. Utmattad i hela kroppen.
Det går jättelångsamt när jag cyklar vidare. Det går trögt och benen är alldeles stumma. Istället för att köra om folk blir jag nu omkörd.

Det kanske var oundvikligt, med tanke på att det längsta passet som jag har kört på mountainbiken innan den här tävlingen var 30km och då var det på en grusväg runt en sjö.

Dessutom. Jag har hållt på i nästan två timmar utan att äta någonting. Det är strålande sol och 25 grader men det ända som jag har druckit är två glas vatten.

Det är bara att kämpa vidare

Jag försöker trycka på. Jag försöker hänga på de som kör om mig men det går inte. Jag känner mig helt matt. Jag kommer till en backe. Jag kan knappt ta mig fram när det är platt och jag ser backen framför mig. Jag är helt stum. Jag kommer inte framåt. Det går inte. Energin är slut. Jag får hoppa av cykeln och gå upp.

Borde det inte vara en vätskedepå här. Eller egentligen, för flera kilometer sedan.

Jag kämpar mig fram. Mitt ända mål nu är att ta mig i mål. Det finns inga krafter kvar. Bara en smal strimma av en liten smal slingrig stig framför mig.

Uppenbarelsen

Men så uppenbarar den sig. I form av ett tält. Vätskestationen som jag hade läst om. Den fanns på riktigt!

Det måste ha varit en komisk scen när jag kom fram dit. En kvinna frågade om jag ville ha vatten eller sportdryck och jag svarar: “vatten!”  Jag drack lite snabbt.  “Sportdryck!” Vadsomhelst. Ge mig!

Fast jag måste ha sett halvt borta ut, för så kände jag mig. Finns det något att äta? Chips och bulle. Ge mig! Och så kastade jag i mig det. Ja chipsen ialla fall. Bullarna tog jag i handen när jag cyklade vidare. Jag kan ju inte stå där hela dagen. Jag sa i alla fall tack när jag gled därifrån men kände mig som ett oförskämt barn som roffade åt mig allt som jag kom över. Så snabbt jag kunde.

Nya krafter?

Det fortsatte uppåt och jag var fortfarande lika trött och utmärglad som innan. Jag tänkte att snart borde jag få en energikick. Men den uteblev. Uppför, uppför, uppför. Tungt, tungt, tungt.

Men plötsligt kommer en vind av lättnad. Jag ser dalen framför. Dalen ner mot Ramundbergets by. Det blev genast teknisk nedförskörning, men det är kul och nu återvände krafterna. Jag höll hårt i bromsarna nedför backen. Trots det skakade armarna så att jag nästan tappade taget om styret. Ändå blev jag omkörd.

När jag väl var nere på plan mark igen kändes benen riktigt fräscha och jag kunde trycka på hyfsat sista biten in mot mål.

Sista biten in mot målet i Ramundberget. Foto: mtbfoto.se

Summering

Det blev en oväntat rolig dag. Det här med Mountainbike är inte så dumt ändå. Det är riktigt kul! Och det bjöds på en riktigt fin bana som passade mig som nybörjare ganska bra. Det blev jobbigt, men det var kul att jag kunde vara med och kämpa om topplaceringarna. I alla fall ett tag.

Blir det Fjällturen även nästa år? Det är mycket möjligt, men nu närmast får jag ladda om batterierna och förbereda mig inför Cykelvasan. Och vad kan jag förvänta mig av det? Jag tror det kan bli trångt. Mycket folk i vägen. Antagligen en tråkigare bana. Men jag hoppas på att bli positivt överraskad.

Som extra kuriosa. Vad hade jag sagt om jag hade vunnit? “Det man inte har i skorna får man ha i benen.”