Du kanske sitter där och undrar vad som hände? Plötsligt blev allt mörkt. Det senaste jag skrev om var om den stundande utmaningen Ultravasan, men sen blev det tyst. Vad hände? Klarade jag det?

Jag fick i alla fall en läxa om mig själv. Jag lyckades springa hela vägen från Sälen till Mora och dessutom lyckades jag med att slå min måltid som var på nio timmar. Trots att jag var långt ifrån utvilad när jag stod där på startlinjen. Men efter loppet fick jag lära mig något om mig själv. Jag har alltid trott mig vara stark. Jag anstränger mig, jag blir trött men jag återhämtar mig snabbt. Så var det inte den här gången. Det kändes som om jag fastnade i utmattningen.

När jag började träna igen någon vecka efter Ultravasan så skenade min puls iväg. Jag var ute och joggade. Väldigt lugnt men efter någon kilometer så var min puls extremt hög. Den blev så hög att jag aldrig har mätt så hög puls. Inte de senaste åren i alla fall. Och då sprang jag bara väldigt lugnt. Jag blev orolig så jag stannade och började gå, men pulsen sjunk bara några slag.

Jag kände mig trött mest hela tiden. Vissa dagar var det bättre, andra var det sämre. Det tog minst två månader innan jag började känna mig hyfsat i fas igen och även om träningen stundtals har gått ganska bra under hösten och början av vintern så finns det en stor trötthet kvar inom mig. Jag orkar inte lika mycket längre. Kanske beror det på att jag blir äldre. Kanske är det för att jag har samlat på mig alldeles för mycket utmattning och att kroppen fortfarande behöver återhämta sig.

Nu har jag i alla fall fått två veckors ledighet där jag har kunnat sova igen lite av den sömnbrist som jag har byggt upp under den gångna hösten. Mycket träning med skidorna på fötterna har det också blivit, när jag firade in det nya året uppe i Tänndalen tillsammans med familjen, och det känns som att jag återigen kan börja blicka fram emot en ny sommar. Men nu närmast ska jag återigen anta utmaningen i fäders spår och köra Vasaloppet för kanske sista gången.