Nu är det dags att sparka igång en ny toppturssäsong. Efter förra årets regniga och kalla upplevelse i närheten av Leirvassbu, så valde jag det här året att återvända till den östra sidan av Jotunhemien, med utgångspunkt från Gjende, och målet var att jag skulle ta mig upp i Memurudalen och därifrån ge mig på bland annat Memurutinderna. Väderprognosen verkade dessutom lovande, då den pekade på varmt väder med blandad sol och moln.
Efter att ha övernattat längsmed vägen så anländer jag tidigt till Gjendesheim. Jag packar ihop allt jag ska ha med mig för några dagars tältande ute i vildmarken och beger mig iväg mot Gjendesheim. Varifrån jag tar båten till Memurubu.
Vandring i Memurudalen
Väl i land påbörjar jag vandringen upp genom Memurudalen. Planen den här dagen är alltså att jag ska ta mig upp en bit i Memurudalen och då menar jag hela vägen upp till vattenfallet där leden mot Surtningssue viker av uppåt mot toppen och även en bit vidare norrut därifrån, mot foten av Memurutinden V5.
Jag är inte jätteförtjust i att vandra med en tung ryggsäck. Det är dessutom ganska mycket uppför i början av vandringen men det bekommer mig inte så mycket som det faktum att ryggsäcken redan börjar skava och kännas tung över axlarna. Men det är bara att gå på. Jag tar mig ut ur skogen och dalen öppnar upp sig framför mig.
Idag är det för sent att ge sig ut på någon längre tur, i och med att bara vandringen upp till min tältplats kommer att ta halva dagen. Så därför har jag bestämt mig för att göra en kortare tur upp på Hinnotefjellet. Senare under eftermiddagen. Hinnotefjellet är en ganska anonym topp som de flesta antagligen aldrig har hört talas om. Men den är 2114 meter hög och är således en topp som jag ska bestiga i mitt 2000m projekt.
Jag ser Hinnotefjellet framför mig när jag vandrar uppåt i Memurudalen. Färden fortsätter norrut när dalen gör en krök. Helt plötsligt ser jag en man som står nere vid bäcken, en bit utanför leden. Jag tänker inte mer på det och går vidare. Jag kommer upp till vattenfallet och ser att vägen som jag hade tänkt ta vidare därifrån ser väldigt stenig ut. Så jag bestämmer mig snabbt för att slå läger precis nedanför vattenfallet, på en liten gräsyta vid en klippa, där det är tydligt att fler personer har slagit läger tidigare.
Mannen som jag såg nere vid bäcken tidigare kommer fram till mig. Han är alldeles blöt. Det visar sig att han kommer från Gjendebu och att han precis hade vadat över bäcken där jag såg honom, men att han också hade ramlat under vadningen och därav blivit väldigt blöt.
Han slår sig ner jämte mig och vi käkar lunch tillsammans. Jag sätter upp mitt tält och förbereder mig för avfärd, för min tur till Hinnotefjellet, medan han beger sig vidare mot toppen av Surtningssue.
Mot Hinnotefjellet
För att jag ska kunna ta mig till Hinnotefjellet så krävs det att även jag passerar bäcken som mannen ramlade i. Eftersom det är varmt och bäcken består av glaciärvatten så är det gott om vatten i bäcken. Så jag bestämmer mig för att ta mig en bit norrut. När jag har passerat ett antal tillflöden så bestämmer jag mig för att ta mig över bäcken.
Men vattnet forsar på bra och det är dessutom så kallt att benen domnar bort, när vattnet forsar mot mina bara ben. Jag tappar nästan balansen en gång. Jag ser inte fötterna genom det grumliga vattnet och ser därmed inte den steniga botten. Jag tar mig upp på andra sidan men känner mig lite skakig i benen. Det var ingen stabil passage och väl på andra sidan så börjar jag frysa trots hettan i luften.
Jag vänder av söderut igen. Jag ska ta mig ner söder om Vestre Memurubrean och ta Hinnotefjället från öster. Påvägen rundar jag den halvt frusna sjön som ligger nedanför Memurubrean.
Från vissa vinklar ter sig Hinnotefjellet väldigt spetsigt. Framför allt när jag ser det från öster. Jag vet att det inte är helt enkelt att ta sig till toppen från det här hållet. Att det kommer att bjuda på visst motstånd. Men när jag kommer närmare så visar fjället upp en annan bredare sida.
Bestigning av Hinnotefjellet
Jag kommer fram till foten av Hinnotefjellet. Blickar upp. Tror jag hittar en bra väg upp från sjön men kommer aningen snett. Det är hårt berg här nere med lite snöfläckar. Sen blir det stenigare när själva klättringen börjar. Slutligen så möts jag av en fastare klippa med lätt växtlighet. Det är här klättringen börjar.
Klättringen är egentligen inte så svår och inte heller väldigt utsatt till en början. Men när jag kommer upp en bit så blir det allt luftigare. Jag klättrar uppåt. Tror att jag har klarat av den svåraste passagen, men då kommer ytterligare en klätterpassage. Det är kittlande. Lagom utmanande när man klättrar utan utrusning. Inte direkt svårt men ändå luftigt. Jag tycker ändå att det här var en rolig kam att klättra uppför.
När jag väl känner att jag är uppe på kammen och det inte längre är särskilt brant så kommer jag fram till en smal kampassage. Efter den så är det en lite utsatt klättring och sedan så är jag uppe på toppen.
Jag är rätt nöjd när jag når toppen. Det här var en kul väg upp mot toppen. Men det tär också lite på de mentala krafter. Jag blickar ut över Vestre Memurubrean. Norrut mot Memurutinderna. Det är dit jag ska imorgon. Jag ska gå över den kammen som har glaciärer på båda sidorna. Det kommer att bli kul! Men också spännande.
Vägen ner
Under en kort stund njuter jag av vyerna från toppen men vinden häruppe är kall och jag börjar snart att huttra. Redan på vägen upp så funderade jag på om det kanske var möjligt att gå söderut när man ska ner och runda toppen så att man inte behöver gå på kammen ner. Kammen var ju kul på vägen upp men den skulle eventuellt kunna vara lite svårare på vägen ner.
I vilket fall så hittade jag en väg ner redan innan jag började bestigningen. Det alltid bra att veta hur det ser ut nerifrån, för det inte är inte alltid så tydligt när man står där på sluttningen.
Jag är lite osäker på om det ska gå att ta sig ner där, men det såg bra ut på håll. Jag testar i alla fall. Tar mig ner söderut och rundar mot öster. Kommer ner till ett snöfält som jag måste passera. Det är för brant för att glida nedför så jag får skråa över det. En passage som är lite lurig men som inte är så farlig, så länge man inte ramlar, för då lär man få upp rätt bra fart.
Jag tar mig försiktigt över snöfältet och sedan tar jag mig ner via ett annat snöfält och några stenfält. Ner till sjön. Sedan är det bara en lång vandring tillbaka till tältet igen.
Ja, just det. Jag vandrar. Det här året har varit en kamp mot skador. Först fick jag problem med en vad och sedan ett knä. Och när knät började bli bra så fick jag problem med vaden igen. Vid det här tillfället hade jag problem med båda så det blir bara vandring på den här expeditionen.
Mot Tältet
På tillbakavägen rundar jag sjön på andra sidan. Tar mig ännu längre bort innan jag passerar den sista bäcken. För att få en lättare passage. Jag passerar också en annan bäck som ligger precis nedanför Vestre Memurubrean. Där är vattnet svinkallt. Nej, jag är inte någon vinterbadare.
Väl tillbaka i tältet så är det bara middag och förberedelser inför morgondagens tur som gäller. För det kommer att bli en lång tur. Men också en magisk tur och vädret pekar på solsken och värme. Det är en tur som jag har sett fram emot länge!