Det här inlägget är del 3 av 3 i serien 2021 Bergslöpning i Spanien
Då var det dags! Barbudo trail. Ett utmanande 32km långt bergslopp med 2300 höjdmeter som går utanför den spanska staden Jumilla. Efter en veckas löpning i de spanska bergen så är det dags för det riktiga testet. Hela veckan har jag känt av en sviktande form men jag hoppas att gårdagens vila har gjort att jag ska kunna ta mig i mål med fanan i behåll.
Själva tävlingen går i ett bergsmassiv strax sydöst om Jumilla. Start och mål utgår från en saltfabrik. Kanske inte det mäktigaste målområdet som har skådats men med den rekvisita och professionalitet som man ofta ser på utländska lopp så känns det ändå som ett storarrangemang.
Min taktik inför loppet är att ta det lugnt från start och sen se hur det känns. Förhoppningen är att jag inte ska känna mig lika matt som jag har gjort tidigare under veckan. Barbudo trail har två stora stigningar inledningsvis för att avslutas med många kortare stigningar. Jag kör en kort uppvärmning. Benen känns helt ok. Jag känner mig lätt och fokuserad. Jag vet vad som krävs. Målet är inställt på 3:45.
Starten
Startskottet ljuder. Barbudo trail är igång. Första biten går över en asfaltsyta med en svag nedförsbacke innan banan viker av in på en liten stig som slingrar sig fram i små bäckraviner, till en början, innan en tydligare stig börjar klättra uppför sluttningen.
Jag följer min taktik. Tar det rätt lugnt, men som det brukar vara i de flesta lopp, så är det även här. Att folk springer på rätt bra i början. Jag nöjer mig med att springa i en rätt behaglig takt utan att behöva anstränga mig något nämnvärt. Jag har ingen aning om vilka som springer det här loppet. Är alla spanska bergslöparstjärnor? Eller är det bara vanliga knegare? Oberoende av svaret på den frågan så vet jag att jag ska vara ute i nästan fyra timmar och jag har inte alltför bråttom med att bli trött.
Backen börjar bli brantare. Det är 700 höjdmeter som ska tas i ett svep i första stigningen. När väl hetsen har lagt sig tycker jag att det börjar gå lite väl långsamt i ledet. Jag ursäktar mig och springer om några. De flesta flyttar på sig och släpper förbi mig.
Jag lägger mig sedan i rygg på en kille och ligger bakom honom i ett vad jag tycker är ett behagligt tempo. Jag intalar mig att det går tillräckligt fort och är rätt nöjd med tempot. Ignorerar rösten i huvudet som skriker att jag ska öka farten. Vi kommer upp till en vätskekontroll och jag tar lite vatten och springer vidare. Jag dricker snabbare än killen som jag låg i rygg på och fortsätter lugnt uppåt. När jag slänger en blick över axeln ser han redan trött ut och avståndet mellan oss verkar växa.
Istället ser jag en ny grupp framför mig. Det tänds en gnista inom mig att springa ikapp. Jag släcker den gnistan. Jag märker att jag kommer något närmare men intalar mig att det här racet bara har börjat. När jag har tagit de två första stigningarna, då får jag se om jag fortfarande lever och om jag kan öka farten.
På toppen
Ju närmare toppen jag kommer desto kallare börjar det kännas. Dimman har även lagt sig häruppe men det är också det enda som är emot mig. Jag känner mig oväntat pigg. En positiv känsla infinner sig. Det kan gå bra det här. Det är fortfarande tidigt i loppet men det känns ändå bra.
På toppen fyller jag på med energi. Jag tror att jag var den enda topplöparen som inte hade någon egen energi med sig, så jag fick förlita mig helt på de kontroller som fanns utmed banan.
Jag stannar någon minut innan det bär det av neråt igen. Jag springer kontrollerat för att jag vet att det snart kommer en ny tuff uppförsbacke. En backe som är två kilometer lång men där 700 höjdmeter ska plockas. En rejäl utmaning men när den är avklarad har också halva loppet avklarats.
Det tar sin tid att komma ner i dalen igen men jag ligger ändå på rätt bra i utförslöpningen. Det är inte så brant så det är bra löpbarhet och dessutom inte så krävande för låren som brantare backar kan vara. Jag känner att jag har mer att ge men bestämmer mig för att ta det lugnt.
Andra klättringen
Jag fyller på med ny energi samtidigt som jag slänger en blick upp mot toppen där jag just var och dit jag nu ska igen. Det är en brant backe. Min taktik är att gå hela klättringen. Det gäller att spara på energin och krafterna i benen. Framför mig ser jag en kille som jag har lyckats springa ikapp under nedförslöpningen. När han märker att jag kommer ikapp börjar han springa uppför backen. Jag har ingen ambition att springa om honom så jag tar det lugnt och påbörjar vandringen uppåt.
Jag går så snabbt jag orkar. Det är kämpigt ändå. Snart är jag ikapp och om killen som sprang framför mig. Jag matar på i en jämn fart. Det värker i benen. När den här backen är avklarad är halva loppet löpt, intalar jag mig, och över hälften av alla höjdmetrar är tagna.
Jag går förbi ytterligare en tävlande innan jag når toppen. Benen är mustiga. Stigningen har tagit ut sin rätt. Det planar ut och jag börjar springa långsamt igen. Jag kommer återigen upp till toppen, där jag var efter första stigningen.
Euforin
Återigen fyller jag på med energi. Jag har gjort halva loppet och när jag springer ner från toppen känns det lite tungt inledningsvis men sen vänder det och det känns ungefär som det gjorde efter första stigningen. Nu gäller de bara att ta sig till målet. Jag har sprungit över halva loppet och klockan tickar på strax under två timmar. Nya tankar föds i mitt huvud. Jag kanske kan springa under tre och en halv timme. Det känns möjligt! Jag har gjort den största delen av klättringen.
Jag springer på. Min känsla pendlar mellan att öka och att fortsätta i det tempot som jag håller. All den där tveksamheten och tröttheten som jag känt under den gångna veckan är som bortblåst. Jag kan vinna! Kanske inte loppet. Jag vet att det är många framför mig, men inte hur många, men jag kan vinna över mig själv! Över mina egna förväntningar.
Det bär av neråt med några små kullar som ska passeras. Det går bra. Euforin sprudlar genom kroppen. Jag känner mig stark. Intalar jag mig i alla fall men sanningen är att benen börjar kännas rätt tunga när det går uppför. Jag tänker ändå att om jag ligger på bra nu kanske jag kan klara loppet på 3:20. Jag intalar mig det mentalt. Det känns såpass bra.
En motbacke
Jag har genom hela loppet sprungit själv. Valt min egna fart men efter att jag har passerat 20km markeringen och lite till dessutom så kommer jag ikapp en kille som jag länge har skymtat framför mig. Samtidigt så kommer det även en kille bakifrån som springer om mig.
Benen är trötta när vi kommer till den näst sista uppförsbacken men jag hänger på han som sprang om mig. Det är alltid skönt med en rygg. Nu behöver jag bara hänga med honom i mål så är min drömtid på 3:20 klar. Tänker jag i alla fall men efter ett tag så tröttnar han lite och jag springer om. Jag känner mig pigg igen. Det går återigen nedför innan den sista uppförsbacken. Han kommer ikapp mig igen när vi kommer ut på en väg där backen tog slut. Vägen fortsätter svagt neråt innan den planar ut igen.
Han är stark på vägen. Jag försöker hänga med men samtidigt så känner jag att jag borde släppa för att inte bränna ut mig totalt. Jag gör så. Jag ser framför mig hur han långsamt seglar iväg. Det är lugnt. Jag låter det ske. Jag tänker att jag ska ta honom i sista uppförsbacken.
Det är då jag gör ett litet misstag. Jag närmar mig den sista energistationen. Den står i en ytterkurva precis innan stigningen. Jag har längtat efter den. Känt att krafterna börjat sina. De hejar på mig när jag kommer löpandes. Ställer sig framför bordet med alla godsakerna på. Blockerar det. Jag tänker inte så noga men får en känsla av att de inte vill att jag ska stanna. Att de inte vill bjuda mig på något.
Det är givetvis fel. Jag borde taget kommandot över situationen och tagit mig fram till bordet och ätit det som jag behövde men jag är trött och springer bara förbi. Tänker inte klart längre. Viker av upp på stigen som innebär starten på den sista stigningen. Det är först då jag inser mitt misstag men jag vänder aldrig tillbaka.
En backe brant som en vägg
Jag kämpar på i början av backen och närmar mig återigen killen framför mig men inser ganska snabbt att trots att den här backen har en rätt bra löpbar lutning, så är den för brant för skicket på mina ben. Jag börjar gå. Jag kämpar mig upp men jag känner att tiden börjar rinna iväg. Drömmen om att springa på 3:20 lever vidare ett tag men snart börjar den rinna ut i sanden. Det går tungt.
Det känns som att jag kan springa snabbare men varje gång jag försöker att springa så tar det bara stopp. Det känns som att jag har mer krafter kvar men att jag inte klarar av att springa mentalt. Fast sanningen är den att jag är trött. Det känns som att tiden bara rinner iväg när jag går uppför backen och inte går jag fort heller.
Jag når den sista toppen innan det bär av neråt igen. Bara nedför kvar. Jag tänker att det är nu som jag ska lägga in slutspurten men alla krafter är slut. Det händer ingenting när jag försöker trycka på och det känns som att jag springer löjligt långsamt när jag stapplar nerför den ganska ojämna stigen.
Det kommer någon bakifrån som springer om mig och sen ytterligare en. Det känns inte bra. Totalt var det tre stycken som sprang om mig i sista uförslöpan. Jag som bara sett två tävlande sedan jag lämnade högsta punkten. Det känns tungt.
Tiden tickar iväg. Jag kämpar på för att kunna springa under 3:30. Jag läser av distansen på klockan. Distansen närmar sig 32km men jag inser att banan är längre. 32km passeras precis innan klockan slår över 3:30 men än ser jag inte till något mål.
Slutligen är det där. Asfalten och målrakan. Jag är trött men jag lägger in en spurt. Sträcker armarna i lyften och passerar mållinjen. Jag klarade det! Jag är nöjd. Jag är trött.
Summering
Jag var så nöjd när jag passerade mållinjen. Jag hade slagit mitt mål med nästan en kvart. Tiden slutade på 3:30:58, så avrundat neråt så sprang jag ändå på 3:30. Det gav mig en tionde plats i herrklassen. Jag var helt slut när jag kom i mål. Slog mig ner på en stol och bara åt och drack allt jag fick tag på. Jag inser också att de som sprang om mig i sista nedförsbacken sprang den kortare klassen.
Jag var så nöjd. Det här trodde jag aldrig när jag för en vecka sedan knappt kom upp på en liten bergstopp. Efter en strulig höst där jag knappt har kunnat springa någonting på grund av en strulande vad. Så nöjd för att jag hade en så bra känsla hela loppet och för att det var kul och utmanande.
Det födde en känsla inom mig. En vilja av att få uppleva det här fler gånger. Det väckte bergsdrömmen som vilar inom mig. Jag vill bo där det finns berg. Där det är varmt året om. Kanske är det här någonstans. I Spanien?
Nästa år hoppas jag att jag ska få till mer resor till bergstrakter för jag har fått mersmak. Det är det här jag vill göra. Det är kul att springa på platten också men det är det här som jag är bäst på. Det är det här som jag tycker är roligast.