Det här inlägget är del 2 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
- Surtningssue
- Andra gången över Besseggen
- Skåla upp
- Kattanakken och Briksdalsbreen
- Via ferratan i Loen
- Kyrkja
- Campa med en Tesla
Molnen hade dragit in över Gjendesheim under natten. Jag var lite sliten när jag tog mig upp på morgonen. Gårdagens tur upp till Surtningssue hade givetvis satt sina spår. Planen för dagen var redan klar. Idag skulle det blir en lite kortare tur. En riktig klassiker, nämligen Besseggen.
Efter att jag sprang över Besseggen förra gången så har jag tittat på möjligheterna att springa Besseggløpet. Ett lopp som startar i Memurbu och går över Besseggen och sedan ner till målet i Gjendesheim. Precis samma rutt som jag tänkte springa idag.
Än har det inte blivit av men jag tror att det kan vara ett fint och tufft lopp att springa. Nackdelen är att det tar ganska lång tid att åka till Gjendesheim från de flesta ställen i Sverige och det har främst varit det som har hållit mig borta. Men nu när jag är på plats vill jag inte missa den här pärlan.
Tidigare under sommaren inhandlade jag en drönare så jag tänkte det idag skulle bli en bra dag att ta det lite lugnare och spela in lite coola filmer från Besseggen. Därför tänkte jag också att jag skulle ta den sena båten till Memurubu för att springa när det inte var så mycket folk uppe på leden. Även om det ser lite festligare ut när det är mycket folk på fjället så kanske det inte uppskattas av alla om man flyger med drönare.
Därför valde jag att ta det ganska chill på morgon. Jag gick upp till Gjendesheim och filmade lite. Flög över vattnet. Tänkte att det skulle bli bra till filmen. Sen gick jag tillbaka till bilen. Funderade lite vart jag skulle bege mig härnäst. Tiden flöt på. Molnen låg fortsatt tunga på himmelen. Jag åt lite lunch och sen när eftermiddagen började komma så var det äntligen dags för mig att bege mig av mot båten och Besseggen.
Båten till Memurubu
Inte nog med att det var molnigt och allmänt tråkigt väder så började även vinden tillta. Det var inte positivt ur drönarflygningssynpunkt. Om det skulle blåsa såhär mycket, så tänkte jag, att då kanske det inte var värt att släppa upp drönaren. Ofta är det ganska vilda vindar uppe längs bergsluttningarna, som kan få drönaren slå in mot någon bergvägg eller på annat sätt krascha.
Fast det var inget som jag behövde sig oroa mig för. När jag startade min tur uppför stigen mot Besseggen så är det första jag möter en skylt där det står att det är drönarförbud. Så då behövde jag inte fundera mer över den saken. Det var bara att inse att jag fick lite extra ballast på färden.
Jag tog det ganska lugnt men sprang på hela vägen. Det är en brant första sluttningen sen övergår det i en svagare lutning men nästan hela tiden går det uppför.
Det var rätt folktomt vilket faktiskt var ganska skönt. Ibland får jag känslan av att man som löpare irriterar de som vandrar. Som att det inte är helt accepterat. Som att det är sen gammalt att man ska vandra på fjället. Det är också skönt att ha hela fjället för sig själv. Jag mötte ändå lite folk längs vägen.
Det kändes som att det var en längre sträcka fram till Besseggen den här gången än vad jag mindes den från förra gången jag sprang här. Men då sprang jag fortare och hade även ett annat fokus.
Besseggen
Själva klättring upp på Besseggen kändes också mer krävande än vad jag mindes den. Inte för att den var svår på något sätt men när jag tänker på alla de äldre personer som man ser utmed leden, och även de som går med hundar, så inser jag att det inte är helt lätt för dem att ta sig upp.
Hela leden brukar ibland kallas för Besseggen, men det som är själva eggen är en bergskam, som ligger efter att man har passerat Bessvatnet. Det är den kammen och utsikten därifrån som är så speciell med Besseggen. Längs hela kammen har man utsikt ner mot Gjende, som lyser där nere med sitt speciella turkosa vatten, och till höger kan man se Bessvatnet som skär in nästan hela vägen fram till det stupet som sträcker sig ner till Gjende. Men däremellan skär en bergskam igenom och den bergskammen är Besseggen. Det är en mäktig utsikt från Besseggen och det är inte konstigt att turister vallfärdar hit.
Efter Besseggen är det ett rätt tråkigt och stenigt parti för att nå högsta toppen och däruppe väntar också det största toppröset som jag har sett. Även nedförsbacken tyckte jag kändes rätt lång men när jag minns tillbaka på senaste gången jag var här så vill jag minnas att det tog ganska lång tid att ta sig ner även då. Hela turen är ändå på 1400 höjdmeter och nedstigningen börjar först när man kommit till högsta toppen.
Från Gjendesheim och vidare
Trots att jag tog det ganska lugnt så kände jag mig ändå rätt sliten när jag kom tillbaka ner till Gjendesheim. Dessutom så hade jag en väglöpningssträcka på nästan två kilometer tillbaka till parkeringen som kändes ganska tråkig och mentalt utmanande.
Eftersom jag startade dagens tur ganska sent så kändes det nästan som skymning när jag kom tillbaka. Jag käkade lite fort sen var det dags att bege mig av mot nya mål. Jag tycker att det är trevligt här i Jotunheimen men jag saknade också fjordarna, så jag bestämde mig för att åka västerut, mot kusten. Efter ett kort övervägande kom jag fram till att det var Stryn som jag skulle mot.
Så jag ställde in siktet mot Stryn, men tog mig bara halvvägs innan det började skymma och jag insåg att det var bäst att stanna för dagen.
Imorgon väntar nya äventyr, då Norges motbackelöp med flest höjdmeter ska testas.