Det här inlägget är del 3 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
Norgeresan fortsätter mot Stryn. Men jag glider igenom Stryn och fortsätter min färd mot Loen och Skåla. Skåla är ett berg som är känt för sin fina utsikt men även för motbackelöpet som går upp till dess topp. Loppet som marknadsför sig med att vara nordeuropas tuffaste motbackelöp. Nämligen Skåla opp. Givetvis fick det mig att bli sugen på att testa att springa upp på Skåla.
När jag glider in på parkeringen nedanför Skåla så har tiden redan hunnit närma sig middagstid. Dessutom så visar det sig att parkeringen bara kan betalas med Vipps, Norges motsvarighet till Swish, vilket ställer till det för oss alla utländska turister. Givetvis så stod det bara norska bilar på parkeringen. Lyckligtvis så fick jag hjälp av min norska vän Elise som betalde parkeringen åt mig. Ett stort tack för det.
Men medan jag står där så glider det även in en tysk bobil. De frågar mig om jag kan hjälpa dem att betala på något sätt. Tyvärr kunde jag inte det. Det visade sig dock att det hade gått att betala med kontanter också, men varken jag eller dem hade några kontanter.
Mot Skålas topp
Även den här dagen låg molnen tunga uppe på himmelen. Det var inget regn men ändå rätt dystert. Jag tänkte att jag skulle springa på ganska bra fart upp mot toppen. Hela den här norgevistelsen har jag känt att benen och fysiken inte längre är vad de en gång varit. Det är kanske inte så konstigt för jag har inte sprungit så mycket i backar den senaste tiden. Så just uppförslöpning är med all rätt inte riktigt i toppskick.
Jag tänkte ändå att jag skulle springa på så gott jag kunde. Inte göra någon maxprestation, men ta mig upp till toppen i hyfsat bra distanstempo. När det går uppför brukar distanstempo kunna bli rätt hårt det med.
Jag beger mig av. Leden börjar med en kort grusväg innan man kommer till ett vägsjäl där man kan välja att antingen fortsätta på grusvägen eller ta in på en något kortare stig. Jag väljer att springa på stigen. Den är kladdig, slirig och blöt. Snart kommer jag ihop med vägen igen och springer in i en hage där det går några kor. Stigen är mycket fin. Sherporna har varit här och gjort ett gediget arbete för att få stigen i toppskick.
Till en början är det en bred fin stig där stenarna har blivit tillrättalagda. Mycket fint. Hela tiden är det en rätt brant lutning. Jag passerar över en bäck som forsar ner i dalgången och kommer över på andra sidan. På Skålasidan.
Skålavatnet
Ungefär halvvägs upp så kommer jag till Skålavatnet och då byter naturen snabbt karaktär. Från gröna lummiga sluttningar till mer högalpin stenterräng. Det börjar också bli märkbart kallare och jag har även dragit på mig vindjackan som jag bär med mig. Jag har inget mer att ta på mig. Jag hoppas att det inte blir så mycket kallare än såhär.
Skålavatnet är en liten sjö som ligger i en liten gryta mellan Vesleskåla och sluttningen upp mot Skålas topp. Det var också hit upp jag såg när jag stod nere på parkeringen och blickade uppåt. Jag har tagit mig upp ca 900 höjdmeter. Nu är det bara ungefär lika många kvar. Här börjar jag också se alltmer folk. De flesta brukar ju börja sina turer på morgonen. Tidigare än vad jag gjorde.
Det är fortsatt en fin stig som leder mig uppåt. Stenarna är arrangerade som trappor, så att det blir enklare att både springa och vandra, men det är ändå betydligt knöligare att springa här bland stenarna än vad det var på stigen längre ner.
Marken byter karaktär ytterligare en gång när jag tar en vänstersväng upp mot en svag ås. Stenskravlet övergår i fast berg. Det blir också brantare. Jag börjar gå, men jag går snabbare än de andra som tar sig uppför sluttningen.
Jag möter en man som börjar prata med mig. Han pratar om Skåla opp, motbakketävlingen som ska avgöras här på lördag. Det är om tre dagar. Han frågar om jag ska springa. Jag skrattar lite. Det hade varit kul men jag vet inte riktigt hur bra mina ben kommer att må om tre dagar. Jag är här för att upptäcka. För att leva livet. Tävlingar är kul men när man är helt slut i benen och kroppen så är det också en pina. Jag vill helst vara i slag när jag ska tävla. Det känns lockande att vara med, men samtidigt så vet jag att jag innerst inne inte kommer att delta. Jag säger det också. Sen springer jag vidare uppåt.
Över snöfältet och in i dimman
Det är en fin klättring upp på bergsidan med mycket fast sten. Det är tungt men jag kommer uppåt. Dimman tätnar ju längre uppåt jag kommer. Marken flackar ut och snart ser jag ett stort snöfält framför mig. Leden försvinner in i dimman och jag ser inte vad som finns på andra sidan snöfältet. Det är bara vitt alltihop och lite grått. Det blåser också och är lite kallt.
Jag tar mig ut på snön. Vandrar över snön. Den är för mjuk för att springa på. När jag har kommit ut en bit på snön så börjar jag skymta stenar på andra sidan. Ju längre jag kommer desto tydligare blir det. Slutligen så ser jag stigen igen. Det blåser rätt bra nu. Jag har motvind när jag tar mig upp på stigen. Det finns ingenstans att gömma sig. Jag måste fortsätta eller vända om, om jag inte ska bli kall.
Slutligen trädet ett stort torn fram ur dimman. Ett runt stentorn. Jag är framme! Det är tornet som ligger på Skålas topp. Fortsätter man så finns det ytterligare en topp, Stryneskåla, som är några få höjdmeter högre. Det känns inte värt det.
Myten om tornet säger att personer med tuberkulos botades där. Ibland kallas det därför för Kloumantårnet, efter doktor Hans Henrik Gerhard Klouman, som sägs ha tjänstgjort där. Mer troligt så byggdes tornet för att välkomna och skydda turister på toppen. Det är ändå lite mäktigt att det ligger ett så bastant torn här uppe.
Här finns även en modern turistanläggning. Jag strosar runt lite på toppen. Det är en platt topp. Jag ser inte långt i dimman. Det blåser och är kallt och jag har inte så mycket kläder med mig, så jag inser ganska snart att det är dags för mig att bege mig av neråt igen. Det var en kul topp att bestiga och om man kör full fart upp hit så lär det kännas lite här och där i kroppen. I alla fall efteråt.
Nedfärd
Nedfärden känns betydligt lugnare än vägen upp. Det är kallt till en början och ett tag så kändes händerna och hela kroppen riktigt frusna, men ju längre ner jag kommer desto härligare blir det och när jag väl kommer under dimhöljet så visar sig solen ett kort tag.
Jag funderar på Skåla opp. Någon gång skulle det vara kul att springa det här loppet. Kanske ska jag ändra mig och anta utmaningen redan om tre dagar ändå? Jag lämnar frågan öppen.
Nöjd och belåten kommer jag tillbaka till parkeringen. Även om inte solen skiner så är det ändå en härlig eftermiddag som möter mig och jag börjar redan fundera på vad morgondagen ska bjuda på. En sak är i alla fall säker. Det finns fler toppar att bestiga i Stryns omnejd.