Det här inlägget är del 5 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
Jag befinner mig fortfarande i Oldedalen när jag vaknar upp den här sjätte dagen av min norgeresa. Den här dagen tänkte jag bege mig in till Loen och testa via ferratan som går upp till toppen av skyliften. Men via ferratan öppnar inte förrän vid kl 14 för allmänheten, så jag har hela förmiddagen på mig att hitta på något annat skoj.
Vad passar då inte bättre än att springa lite intervaller. Efter alla dagar med bergslöpning så känns det lite lockande att springa lite plattlandslöpning så jag valde att springa mina intervaller på landsvägen ner mot Olden, byn som ligger vid ingången av Oldedalen. Det visade sig vara ett bra val. Det var en riktigt fin väg med fin omgivning, så det blev njutfull men jobbig tur.
Under uppvärmningen kände jag mig ganska stel och sliten och jag tänkte att det här kommer inte gå bra. Så jag öppnade första intervallen rätt kontrollerat. Dessutom hade jag aningen nedförsbacke, och det kändes helt ok, och det gick faktiskt snabbare än vad jag hade tänk. Om jag bara kunde hålla den här farten genom alla intervallerna så skulle jag vara riktigt nöjd.
Framåt slutet av passet så kände jag ändå att jag hade lite mer att ge, så då tryckte jag på lite extra och det svarade faktiskt riktigt bra! Jag sprang snabbare på de här intervallerna än jag brukar göra, så jag kände mig riktigt nöjd efteråt. Trots att jag har spenderat många timmar i bergen de senaste dagarna. Go känsla!
Färd mot Loen
Det är mycket folk i Loen när jag glider in i byn. Det råkar vara så att det är fredag idag. Dan för dagen då det ska avgöras vem som är snabbast upp på Skåla. Sportförsäljningshuset där de hyr ut utrustning för via ferratan är också tävlingscentrum för Skåla opp, så det är tält uppsatta utomhus och det kryllar av förväntansfulla löpare. Jag kan känna spänningen i luften. Det är något härligt. En nervös stämning men också festlig. Det smittar också av sig på mig. Jag känner en liten glöd inom mig som vill tända igång tävlingsmänniskan. Jag tänker att kanske ska jag ändra mig ändå. Varför ska jag inte springa? Egentligen?
Jag lämnar det osagt. Först ska jag gå via ferratan, sen får jag bestämma mig om jag ska springa Skåla opp imorgon, eller inte. Det verkar som att det fortfarande går att anmäla sig.
Hyrning av utrustning
I Loen finns det två Via Ferrataleder upp till Hoven. Den ena är en standardled medan den andra visar sig vara en av Europas svåraste Via ferrataled. Jag har gått några Via ferrataleder i Sverige, eller egentligen bara två. Dels har jag gått den i Funäsdalen och även den på östra leden upp mot Kebnekaises sydtopp. Båda lederna har jag tyckt varit väldigt lätta och det är också min uppfattning av Via ferrataleder, att de är ganska lätta. Tidigare när jag har gått så har jag alltid gått osäkrad. Jag tänker mer att det handlar om en upplevelse än någon egentlig utmaning.
Därför tänker jag att den här svåra leden låter riktigt kul. Om den lätta leden är som dem jag har gått tidigare så känns den svåra som en lite större utmaning. Så jag nämner det när jag hyr utrustningen, men då får jag till svar att den svåra leden bara är för professionella klättrare. Vad nu det kan innebära? De säger i vilket fall att jag ska gå den vanliga leden.
Då tänker jag lite att jag kan den lätta leden först. Om den känns väldigt lätt så kan jag ta mig ner igen och köra den svåra leden, om jag känner för det. Fast då visar det sig att det inte finns någon bra väg att ta sig ner förutom Skyliften och då kändes det inte lika lockande längre.
Hursomhelst så bestämmer jag mig för att bara ta den enkla leden. Jag övervägde båda alternativen men det här är faktiskt första gången jag går en via Ferrata på riktigt vis och då kanske jag bara ska ta det lugnt och få en njutfull tur. Nästa gång kanske jag kan ge mig på något svårare om det skulle kännas bra.
Innan jag lämnar sportshopen så frågar de mig om jag vill ha några handskar. Jag har alltid tänkt att man klättrar Via Ferrata utan att röra vajern förutom när man flyttar säkringen, så jag tackar nej till det erbjudandet.
Låt klättringen börja
Slutligen så tar jag mig äntligen an klättringen men innan jag kommer upp till platsen där vi ferratan startar så är det en rejäl stigning. Först på en grusväg och sedan på en mindre stig, innan jag kommer upp en platå där en enkel klättring börjar.
I början är det väldigt enkelt. Det enda som är jobbigt är att flytta karbinerna på vajern. Vädret är osäkert och det är molnigt på himmelen. Det regnar inte men det känns ändå lite fuktigt i luften och berghällarna är fortfarande våta. Om det ska fortsätta att vara såhär lätt klättring så är det ju inga problem. Men vid svårare klättring kan hala berghällar ställa till det.
Jag fortsätter uppåt. Det är fortsatt lätt men svårighetsgraden ökar ändå något. Snart kommer jag ikapp ett par som startade något innan mig. Vad segt, tänker jag, nu måste jag vänta på dem. Det är väl ok. Det var så jag misstänkte att det skulle bli. Det var därför jag valde att starta precis efter kl14, så att det inte skulle vara så många framför mig, men nu är de ändå där.
Efter några minuter blir jag hursomhelst förbisläppt. Sen kommer jag ikapp ytterligare ett par och även de släpper förbi mig och ytterligare ett. Det blir lite svårare klättring men jag tycker fortfarande att det är lite för lätt för att vara tillfredsställande. Jag överväger en stund att ta en av genvägarna till den svåra leden och testa den istället, men avslår också den tanken. Nu ska jag bara njuta, ta det lugnt och ta den här via ferratan upp.
Men när jag klättrar uppåt så ser jag plötsligt en grupp framför mig. De är kanske tolv personer eller liknande. Jag inser att det är en guidad grupp. Sådana grupper rör sig oftast mycket långsammare än vad jag brukar göra. Dessutom så lär de inte släppa förbi mig.
Där och då, så ser jag också genvägen. Vägen som leder till den svåra leden. Hittills har det ju varit enkelt ändå. Jag kanske ska testa den svåra leden istället? Annars lär jag få stå här och köa. Sagt och gjort. Jag tänker inte så mycket. Jag bara förflyttar mig snabbt över till den svåra leden.
Den svåra leden
Jag kommer fram till den svåra leden. Jag tittar upp. Det ser ganska kul ut faktiskt. Mer som den typen av klättring som jag skulle vilja göra. Inte för lätt och inte för svårt. Det verkar inte som att så många har klättrat här tidigare den här dagen. Stenen är våt. På den andra leden var det torrt där folk hade gått.
Det ser ju riktigt kul ut tänker jag när jag påbörjar klättringen. Det känns som att svårighetsgraden är på precis rätt nivå för mig. Jag kommer upp en bit. Tar en kort paus. Tar några bilder. Det är fin utsikt ner mot fjorden och sjöarna.
Sen när jag kommer upp en bit så inser jag att, nu börjar det bli rätt brant. Jag tittar uppåt mot vajern som försvinner runt ett krön. Jag tittar ner på stenen under mina fötter. Den är fuktig. Det är risk att det är halt här. Den här klippväggen skulle jag aldrig kunnat ta mig uppför om det inte var så att jag kunde hålla mig i vajern. Jag tittar ner. Det är långt ner nu. Jag inser plötsligt att jag är rätt utelämnad. Ingen vet att jag här. Antagligen kommer ingen att komma efter mig. Det är bara jag och berget. Att bege sig ut hit själv kanske inte var så smart ändå.
En kamp om livet
Det finns bara en väg och den är uppåt. Jag tar mig an det branta partiet. Jag kämpar mig upp. Trycker fötterna hårt mot stenen för att inte riskera att tappa fotfästet. Det finns inte så mycket grepp just här så det är bara att förlita sig på friktionen, vilket jag knappt vågar göra. Det går bra. Alltså att klättra, men jag inser att det finns ett problem. Med jämna mellanrum så måste jag stanna och flytta de båda karbinhakarna från en vajer till nästa. Då får jag stå och kan bara hålla mig fast med en hand.
Det går bra men just på det här branta partiet, så finns det ingenstans att stanna och vila. Så jag kämpar mig fram. Flyttar säkring efter säkring. Det börjar brinna i musklerna. Jag känner hur krafterna rinner ur mig. Skräcken fyller mig. Tänk om jag inte orkar. Tänk om jag ramlar. Jag fylls av en energi som jag inte trodde att jag hade. Det känns som att nu borde jag ramla men jag lyckas hålla mig kvar. Jag tar mig framåt. Uppåt. Kämpar mig till nästa säkringspunkt. Flyttar säkringarna och känner mig igen som att jag har fått krafter från ovan men samtidigt att jag kan ramla närsomhelst. Det känns som att det är med livet som insats som jag kämpar mig uppåt.
Det är också den fuktiga hällen som stör mig. Närsomhelst är jag rädd att tappa fotfästet. Då kommer jag att drutta ner. Det är den rädslan som får mig att hitta krafter jag inte trodde fanns.
Det är långt kvar
Slutligen kommer jag upp på en liten avsats. Jag pustar ut. Hela kroppen skakar. Jag är helt slut. Jag har ingen aning om hur långt jag har kvar. Det enda jag vet är att jag måste uppåt. Jag dricker vatten. Hjärtat slår i maxpuls. Känns det som. Det finns bara en väg och den är uppåt.
Efter den kraftansträngningen så känner jag mig helt utpumpad. Jag är helt slut. Jag orkar ingenting men jag måste uppåt. Det går tungt. Jag tänker på vad som kommer att hända om jag kommer till ett lika svårt parti igen. Kommer jag klara det eller är jag fast då?
Jag delar in sträckan i korta etapper. Hittar delmål och tar långa stopp mellan varje. På några ställen ser jag hur vattnet rinner över stenen, som små rännilar. Varje sekund är jag rädd att halka. Jag är försiktig med fötterna. Hela tiden kände jag mig ändå trygg med att jag hade bra grepp i vajern, men då för en sekund, så känner jag hur blöt vajern är när jag tar i den. Hur mina händer glider utmed den. Då blir jag ännu mer orolig. Men det är bara momentant.
Jag andas djupt. Klättrar uppför. Bitvis är det enklare. Bitvis är det lite svårare. Men det som verkade lätt i början känns nu svårare och varje steg jag tar är med tungan i halsgropen.
Räddningen
Genom dimman ser jag Skyliften som går upp mot toppen av Hoven. Jag vet inte hur långt det är kvar, men jag vet att det ska finnas en genväg tillbaka till den enklare leden. Jag tänker att snart borde den komma. Jag önskar att den var här redan nu. Leden känns väldigt lång, och då, när jag kommer runt ett krön så ser jag en vajer som går ut åt höger. Där är den, tänker jag. Snart är jag räddad.
Men när jag kommer fram dit inser jag att det bara är en avsats. En viloplats. Jag måste fortsätta. Jag fightas både mentalt och fysiskt. Kämpar mig uppåt och då plötsligt ser jag den framför mig. En blå skylt som pekar mot den enkla via ferratan. Jag känner mig lättad. Tar mig lugnt och försiktigt fram till den skylten. Hakar in mig på via ferratan som tar mig till den enklare leden.
Jag ser lite folk igen. Jag kan andas ut. Nu är det bara enkel klättring kvar, men när jag fortsätter mot toppen så är det inte så enkelt. Det är inte så svårt som tidigare men ändå lite knixigt.
Men jag tar mig upp ganska lätt. Jag känner mest lättnad när jag slutligen kan koppla bort mig från vajern. Lättad över att stå på fast säker mark igen. Jag klarade det! Jag borde vara nöjd men jag känner mig bara lättad. Som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.
Toppen
Jag är helt slut både fysiskt och mentalt. Det är ändå en rätt härlig känsla. Jag går runt lite på toppen. Tittar på utsikten. Det är fortfarande molnigt. Jag har ett minne av att det regnade, men när jag tänker tillbaka så vet jag inte om det stämmer. Jag går som bland moln, som om jag har segrat mot döden. Även om det kanske är en överdrift. Men jag känner mig i vilket fall rätt nöjd. Det känns okej att bara åka hem nu. Att njuta av livet och ta det lugnt. Den här eftermiddagsturen som skulle bli ett nöje, blev lite mer än så, men såhär i efterhand är jag nöjd.
Jag åker ner till parkeringen igen. Jag lagar mat därnere innan jag åker tillbaka för att lämna tillbaka min hyrda utrustning. När jag går där känner jag att en del av mig gärna vill springa Skåla opp imorgon. Det är känslan, men huvudet säger nej.
Jag har en plan för morgondagen också. Det är dagen då jag ska åka hem, men på vägen tänkte jag ta mig tillbaka till Jotunheimen och besöka en annan topp som jag länge velat besöka. Nämligen Kyrkja.
Det känns ändå lite vemodigt när jag lämnar Loen och Stryn bakom mig. Vemodigt men även lättande. Tråkigt för att jag vet att jag missade chansen att springa Skåla opp under morgondagen. Men samtidigt så vet jag innerst inne att mina ben inte har mycket att ge på en tävling imorgon.
