Jag hade redan klarat mitt mål med att bestiga 50st toppar som är högre än 2000m under det här året, men jag var sugen på mer. Så det blev en sista tur till Rondane i september. Jag hade planerat den här turen ett tag. Jag var i Rondane redan förra året och tog de tre västligaste topparna, Veslesmeden, Storsmeden och Trolltinden. Men Rondane har mer att ge och jag kände att jag ville pricka av alla 2000m i det här området, så när ett högtryck drog in över Scandinavium då var det dags.

Jag packade min utrustning och drog iväg genom Norge på en åtta timmars bilfärd innan jag slutligen landade i Rondanes nationalpark. Eller rättare sagt vid Spranget, sydväst om Rondvassbu. Det var nästan solnedgång när jag kom fram och den klara himmelen bjöd på en ljusshow när solen sakta närmade sig horisonten. Tiden var ännu inte inne för att ge sig av. Utan det fick vänta tills morgonen därpå.

Planen för turen var att jag först skulle ta mig till Rondvassbu. Därifrån skulle jag ta mig över sjön Rondvattnet med båt. Efter det skulle resan börja genom att jag först tog mig upp på Digerronden, för att fortsätta över kammen till Midtrondens två toppar och slutligen upp på Høgronden. Det var det första massivet som skulle bestigas. Efter det var tanken att jag skulle ta mig ner i dalen och upp på Rondslottet, Vinjeronden och slutligen Storronden. En tur som i planen redan känns lång. Men hur skulle det gå?

En cykeltur i gryningen

Jag gick upp och fixade frukost. Packade. Sen bar det av mot Rondvassbu. Eftersom man inte kan köra ända fram till Rondvassbu så är det så behändigt att man kan hyra en cykel vid parkeringen och cykla hela vägen fram mot Rondvassbus. Så det gjorde jag. Cykelturen går på en väg som lutar svagt uppåt och Rondvassbu är alltså en fjällstation som ligger fint belägen i en dalgång mellan två massiv. Väldigt fint är det där.

Det som slår en först när man kommer ut på platåerna i Rondane är de vita fjällen. Normalt brukar dalgångarna i fjällen vara gröna för att det växer små buskar längs marken men inte här. I Rondane är marken näringsfattig. Därför är marken gråvit av lavarna. Det gör Rondane fint på sitt sätt. Särpräglat och älskat.

Den lavklädda marken sveper förbi när jag cyklar upp mot Rondvassbu. Nu är cyklarna som man kan hyra här kanske inte de bästa man kan hitta på marknaden. Men de gör sitt jobb.

En båttur och en toppbestigning

Från Rondvassbu går det en morgontur och en kvällstur med båten över den avlånga sjön Rondvatnet, som ligger insprängt mellan två bergsmassiv. Det är en ganska kort tur och snart står jag redo vid Rondvattnets norra brygga. Redo att ge mig iväg mot dagens första toppbestigning.

Jag springer norrut på stigen som leder mig mot Digerronden. Den första toppen här i Rondane som jag ska bestiga. Dalen är fin. Jag passerar förbi en sjö som ligger spegelblankt insjunken mellan några som kullar. Framför mig ser jag den massiva kammen som leder upp mot Digerronden. Det är också en fin dag. Nästintill perfekt. Trots att det är september så steker solen på och jag springer genom fjällen i bara en t-shirt.

Sen börjar klättringen. Första biten är det lite halt när jag tar mig uppåt. Det beror mest på att lavan släpper under mina fötter. Ju längre upp jag kommer, ju mer stenigt blir det. Men det är lite ovanliga stenar här. Lite rundare och mindre än vad jag är van vid i höga fjällområden. Det känns bra i början, innan jag inser att det börjar bli löst, när det blir allt brantare.

Digerronden

På kartan som jag kollade på innan färden så rekommenderades det att man skulle runda Digerronden och ta toppen från väster. Men jag går rakt på och då blir det brant. Det i kombination med lösa stenar gör det lite knixigt att ta sig upp. Men när jag kommer över ett krön och förväntar mig att finna ännu ett krön. Då ser jag istället fast berg med en betydligt svagare lutning. Hoppet fyller mig. Är jag redan uppe?

Jag ökar på farten något sista biten. Och alldeles riktigt. Där framför mig ser jag det gigantiska toppröset. Det är en speciell känsla när jag står däruppe. Jag blickar bort mot Trolltindens branta kant innan jag vänder mig bort mot Rondslottet. Trolltinden ser jag tydligt men Rondslottet ligger i ett dis som gör att jag bara ser konturerna av dess form. Men det är inte det som har gett mig den speciella känslan. Utan vädret. Det är nästintill vindstilla på toppen och solen gassar på från en klarblå himmel. Om jag hade solkräm med mig? Nej, givetvis inte. Den hade jag såklart glömt hemma vilket jag påminde mig om under klättringen upp.

Midtronden

Efter en stunds njutning av utsikten och av livet så bestämmer jag mig för att fortsätta. Jag tar mig ner för en brant sluttning med västra Midronden i sikte. När jag kommer ner i sänkan mellan topparna vänder jag om och blickar tillbaka på Digerronden. Då ser jag en stor brant som sträcker sig norrut. Digerronden känns plötligt lite mäktigare. Fast egentligen är de här topparna lätta att bestiga om man bortser för alla höjdmetrar som ska klättras.

Färden fortsätter upp mot den västra Midtronden. Det är bara att vandra upp på toppen men när jag närmare sig så stupar marken till mitt vänstra brant neråt. Jag rundar branterna och står snart på toppen.

Mellan den västra och den östra Midtronden är det hak. Det är inget hak som är särkilt svårt att ta sig förbi även om det på håll kan det upplevas lite brant. Trots det är det den svåraste passagen på den här turen. Det blir lite enkel klättring ner innan det bär upp mot östra Midtronden.

Høgronden

Från östra Midtronden blickar jag bort mot Høgronden som är mitt nästa mål. Jag måste ta mig ner rätt många höjdmeter innan jag kan påbörja klättringen upp mot Høgronden. Høgronden är också den högsta toppen i det här massivet, vilket kanske också har gett den dess namn.

Min resa hittills har varit ganska ensam. Jag har inte sett någon sedan jag påbörjade klättringen upp till Digerronden. Men när jag tar mig nerför sluttningen mot sänkan mellan Høgronden och Midtronden så möter jag en herre. Han säger att här är det lugnt, men vänta bara tills du kommer upp på Høgronden. Där är det tydligen livat och fullt av folk. Jag vet inte vad jag föredrar mest. Ensamheten eller folksamlingar. Antagligen någonting däremellan.

På min väg upp mot Høgronden möter jag ytterligare några personer. Först några ensamma vandrare och sedan några grupper. Alla ät de påväg att köra samma tur som jag har gjort, fast åt andra hållet.

Stenen som täcker marken här är annorlunda mot den på Digerronden. Den är mer schifferaktig. Stora flak som gör det lite krångligare att ta sig fram. Men fram kommer jag och toppen kommer jag upp på och här är det mycket folk. Ja, eller i alla fall några grupper. Upp på Høgronden tar man sig enklast från Dørålseter och en vanlig rutt är att man fortsätter ner till Bjørnholia efter Høgronden, vilket de flesta verkar göra.

Ett samtal

Eftersom det är trevligt att prata med fjällfolk så börjar jag prata med några norskar. Det slutar med att samtalet glider in på min tur. Jag berättar min plan. Att jag åkte hit på fredagen och ska åka hem på söndag. Ta mig runt genom två massiv. Mannen jag pratade med kunde inte första att man vill göra en sådan resa. Han tycker att det är alldeles för extremt och aldrig något han skulle göra. Och då syftar han mest på att åka bil två dagar för att göra en tur.

Jag kan väl erkänna att, jo, det är väl lite extremt men samtidigt så tycker jag att man måste ta sina chanser. Hade jag fått en bättre helg om jag hade stannat hemma? Jag hade kunnat hitta på något annat kul men det är här jag vill vara. Det är hit mitt mål har tagit mig. Jag lever för upplevelsen. Så även om det är extremt så måste man göra det som är extremt för att komma dit man vill.

Några personer passerar förbi toppen när jag är där. Jag tar foton av en grupp. Sen bestämmer jag mig för att fortsätta. De andra följer leden som går mot sydöst medan jag tar mig ner rakt söderut. Så nu är jag ensam igen. Mitt nästa mål är Rondslottet men för att ta mig dit så måste jag ta mig hela vägen ner till Langglupdalen.

Langglupdalen

En tanke som slår mig när jag tar mig nerför sluttningen är att Rondane verkar vara lite av Norges version av Jämtlandsfjällen. Här finns en triangel som man kan gå mellan tre olika fjällstationer och Norrmän älskar verkligen de här fjällen. Fjällen har också lite samma karaktär som de i Jämtland. Lättillgängliga men också några lite vassare toppar. Men som med alla fjäll så är allt lite större i Norge. För de som har gått Jämtlandstriangeln och vill testa på något lite tuffare kan jag helt klart rekommendera att ni tar er hit till Rondane, och kör Rondanetriangeln. För det är mycket fint i Rondane.

Med det sagt. Jag tar mig nerför sluttningen. Det är stenigt första biten men sista biten ner mot dalen så är det grönare. Jag ser en bäck därnere. Den känns väldigt välkomnande. Jag hade med mig en liter sportdryck när jag startade den här turen. Nu har jag varit ute i över fyra timmar och den är slut sedan länge. Jag känner törsten som skriker i halsen.

Jag springer ner. Tar mig fram till en plats där två bäckar flätas samman. Vattnet flödar. Jag fyller på mina vattenflaskor. Dricker. Vattnet är kallt. Jag stannar här ett tag. Dricker så mycket jag kan och fyller på mina flaskor. Äter lite. Men tiden rullar iväg. Jag kan inte stanna här för evigt. Nu väntar Rondslottet.

Mot Rondslottet

Jag befinner mig nu vid vägskälet där den nordöstra leden går upp mot Rondslottet. Rondslottet är Rondanes högsta topp och det finns två markerade leder upp på dess topp. En från Rondvassbu och en från Bjørnholia eller Langglupdalen. Jag följer stigen upp. Springer första biten. Det är en bred stig som tar mig uppåt. Jag följer en ravin upp. Möter lite folk som är påväg ner. Jag är tillbaka på de stora lederna igen.

Stigen övergår alltmer till en stenklättring och mina krafter börjar sina. En gång sätter jag mig ner på en sten och tar en bar. Medan jag sitter där blickar jag ner över dalen som jag kom ifrån. Ser bäckarna. När jag höjer blicken så ser jag de fyra topparna som jag redan har besökt idag. Jag smuttar lite på vattnet som jag fyllde på nere i dalen. Det är nästan slut redan.

Det är bara att kämpa på. Jag tar mig långsamt uppåt. Jag känner mig trött. Tänker att det var längesedan jag var såhär trött. Jag ser en kvinna framför mig som vandrar uppåt. Tänker att jag borde komma ikapp henne men det känns som att avståndet är konstant. Benen är trötta. Huvudet börjar bli trött och energin börjar ta slut. Då passerar jag henne. Säger något i stil med: “Bra kämpat”. Samtidigt som jag inser att hon är varken svensk eller norsk.

Hela vägen upp har jag haft solen i ögonen och knappt sett något mer än ytan framför mina fötter. Men precis när jag passerar kvinnan så inser jag att jag nästan är uppe. Det har känts som en lång klättring men nu är den här. Toppen på Rondslottet. Och jag är inte ensam.

Rondslottet

Liksom på de flesta av de mer välbesökta topparna i Rondane så möts jag av ett gigantiskt toppröse. Det är ett femtontal personer som sitter och gassar uppe på toppen. Solen skiner fortfarande starkt på den hårda stenen. Även om några moln har lagt sig uppe i skyn. Det här är den högsta punkten i Rondane. Den drar till sig mycket folk. Ändå tycker jag det är något som saknas häruppe.

Toppen är som en stor platt platå och står man vid toppröset är utsikten inte särskilt bra. Man kan se topparna i när och fjärran men ner i dalarna når inte blicken. Då måste man röra sig till platåns kanter och även där är utsikten begränsad.

Jag spenderar ändå några minuter på toppen. Hinner fylla på med ytterligare lite energi och dricker upp det sista vattnet som jag hade med mig upp. Nu ska jag bara ta mig hem igen. Det känns som nedförsbacke även om mitt sista mål för dagen, Storronden, bara är ett fyrtiotal meter lägre än Rondslottet.

Över kammen mot Vinjeronden

Jag känner mig något piggare efter stoppet uppe på Rondslottet och börjar jogga lite lätt nedför sluttningen mot Vinjeronden. Jag följer en väl upptrampad stig neråt och märker hur det brantar till på mina båda sidor. Snart inser jag att det är en hyfsat smal kam framför mig. Det är inte svårt att ta sig ner men jag får hjälpa till med händerna för att ta mig fram. Jag hinner också tänka att över en sådan här kam hade man aldrig dragit en led i Sverige.

Men jag uppskattar sådana här passager. Glider ner i sänkan innan det bär av uppåt igen mot Vinjeronden. Även om Vinjeronden är lägre än Rondslottet så tycker jag ändå att utsikten är bättre härifrån. Här ser man passagen upp mot Rondslottet. Man ser över mot Storronden. Men ska jag vara ärlig är jag rätt trött på synen av sten vid det här laget. Jag fyller på med energi och bestämmer mig för att fortsätta ganska kvickt.

Den sista toppen

Backen ner mot sadeln mellan Vinjeronden och Storronden upplevde jag som ovanligt besvärlig. Jag vet inte om det var för att jag var trött eller om den faktiskt var lite jobbig. Det värsta tyckte jag ändå var det lösa gruset längsmed stigen. Jag kände mig inte riktigt säker på att gruset skulle ligga kvar under mina fötter eller bestämma sig för att rulla iväg och få mig på fall. Därav kändes det som att det tog en halv evighet att försiktigt ta sig ner till sadeln.

Sen började klättringen. Även om många besöker Storronden så är den här vägen som jag tog inte den vanligaste. Vilket innebar att jag blev själv igen. Klättringen upp är inget speciellt. På slutet så gäller det bara att hitta en bra väg så att man inte fastnar vid någon svår brant. Men går man bara uppåt så når man ganska snart toppen.

Eller snart och snart. Tröttheten som jag upplevde när jag tog mig upp den sista biten på Rondslottet återvände och det blev en tung marsch upp till Storrondens topp. Men det var också den sista klättringen jag skulle göra den här dagen.

Storronden

På Storrondens topp är det stora sjok av skifferliknande stenar och bortanför dem väntar en brant kant. Sprickorna fick det att kännas lite olustigt att gå för nära kanten och de som byggde toppröset på Storronden har nog också varit lite oroliga då de valde att inte lägga toppröset på den högsta punkten.

Dagen börjar närma sig skymning när jag sitter där på toppen. Luften är fortfarande sval. Ett par vandrar från toppen. Nu är jag själv kvar. Jag njuter en stund men känner mig också ganska klar med fjäll för idag. Hela dagen har jag bara haft t-shirt och shorts på mig. Jag har inte frusit någon gång. Bara svettats. Det känns skönt att jag kan avsluta dagen på det här sättet.

Men jag avslutar också årets fjälläventyr här. 63st toppar över 2000m har jag besökt under det här året. I början av året satte jag ett mål som jag inte var helt säker på att jag skulle klara. Det målet tog mig hit och till många andra ställen i Norge. Det har gjort mig berikad av upplevelser. Så trots att jag kanske är lite extrem så är det det här jag uppskattar och det finns inget bättre sätt att avsluta det här fjällåret på än att njuta av den ankommande skymningen på just den här platsen.

Vägen hem

Jag joggar nerför berget. Tar mig tillbaka Rondvassbu och cyklar bort till Spranget och parkeringen. Jag passar på att stanna och släcka min törst vid första vattendraget. Jag är trött när jag kommer tillbaka. Men också nöjd. Jag har varit ute hela dagen. I över nio timmar. Även om det är svårt att tro att det har tagit så lång tid.

Det har varit en bra dag och jag hade önskat att alla dagar var såhär. Men det finns en vardag också och det är kontrasterna som gör upplevelserna speciella. När jag slutligen käkar middag så är det nästa mörkt ut. Jag sover bra den natten. Väldigt bra.

Video

Jag spelade in en video under den här turen som jag tänkte släppa någon gång i framtiden. Kolla in min YouTube-kanal: https://www.youtube.com/@JonasPåÄventyr