Sommaren var sen det här året men rullade in över Sverige med stor kraft under juli. Jag hade valt att ta en sen semester för jag hade storslagna planer för den här sommaren, som krävde att semestern kom ganska sent. Det är nu alltså min första semestervecka och datumet för dagen är den 27e juli 2025. Jag anlände till Jotunheimen och körde upp i Leirdalen under gårdagen och befinner mig nu i närheten av Leirvassbu.

Det som har lockat mig hit är främst Hellstugutinderna. En lång bergsrygg som sträcker sig längsmed den övre delen av Visdalen, på sin västra sida, och Vestre Memurubrean på sin östra sida. Men just den här dagen fick den turen vänta eftersom Fredrik som skulle komma och vara med mig under den här veckan inte skulle komma förrän ikväll.

Istället valde jag att göra en annan tur som ligger alldeles norr om Leirvassbu. En tur som skulle ta mig över Tverrbytthornet och sedan västerut över kammen mot Tverrbottinderna.

Tverrbytthornet

Det var en molnig morgon som väntade på mig när det var dags att bege mig av mot Tverrbytthornet. Det här är en ganska anonym topp som kanske inte lockar så många blickar till sig där den ligger granne med den mer karaktäristika Kyrkja. Det är inte heller en svår topp att ta om det görs från söder. Kommer man däremot upp mot toppen via den östra kammen bjuds man på en desto större utmaning.

Men jag började min tur från Leirvassbu. Tog mig fram genom Kyrkjeglupen, dalen som ligger norr om Kyrkja och söder om Tverrbytthornet. Här passerade jag förbi några sjöar och såg den ståtliga och majestätiska skepnaden av Kyrkja som tornade upp sig med sin branta fasad. Jag följde leden mot Spiterstulen. Efter att ha passerat både Kyrkja och några sjöar vänder jag blicken norrut och börjar klättringen upp mot Tverrbytthornets topp.

Det är en rätt enkel klättring upp som går över klippblock och stenskravel. Längsmed den västra kammen är det brant med stup som slungar sig ner mot sluttningen nedanför. Där är det svårt att komma upp men går man mer rakt mot toppen så går det bra att komma upp.

Jag kommer upp på kammen alldeles väster om toppen och när jag blickar upp mot Tverrbytthornets topp så ser det rätt luftigt ut. Det var längesedan jag var i fjällen inser jag. Känner mig lite tveksam men närmar mig ändå kammen och börjar klättra. När jag väl befinner mig på kammen så inser jag att det inte alls är några konstigheter att ta sig upp och snart står jag däruppe och blickar ner över dalarna nedanför. Årets första 2000m topp är bestigen.

Det är fint på toppen och jag står där och försöker identifiera övriga toppar som jag ser runtomkring mig. Det är molnigt men utsikten är åndå bra.

Kammen tar mig vidare

Nu bär det av mot nästa topp. Nämligen Midre Tverrbottinden Sør. För att komma dit behöver jag ta mig över en lång kam med några mindre toppar längs vägen. Kruxet är bara att här tilltar svårigheten. Jag tar mig först bort till Vestre Tverrbytthornet och påvägen dit är kammen smal och spetsig. Det krävs att man använder både händer och fötter när man ska trogla sig fram över kammen.

När jag väl kommer till Vestre Tverrbytthornet så stupar det brant ner framför mig. Jag måste runda toppen. Först rundar jag och kommer ner på en hylla där jag finner ett ankare, men jag har inget rep med mig så jag kan inte fira mig ner här. Jag måste hitta en annan väg. Jag går tillbaka. Inspekterar berget och hittar en potentiell väg. Där ska jag ner. Det kan gå. Men jag måste ta mig över ett löst lutande stenfält för att ta mig dit. Det är alltid lite krångligt och osäkert att skråa på lössten. Jag tar mig upp på en brant hylla. Det sluttar brant ner vid min sida. Jag arbetar mig framåt och lite uppåt med både armar och ben. Det känns lite utsatt.

Slutligen kommer jag fram till en brant bergvägg som stupar ner framför mit. Jag inser att det borde gå att ta sig ner där. Det är brant och det känns lite svårt men jag testar och det går. Hela tiden bär jag med tanken att jag måste kunna ta mig tillbaka igen om jag går in i en återvändsgränd. Jag memorerar vägen medan jag fortsätter framåt och kommer slutligen till mer fast mark där jag kan känna mig tryggare igen.

Två toppar under 2000m

Sydtopparna på Tverrbottinden är under 2000m höga men här är det fin sten och kammen breder ut sig och blir betydligt bredare när jag väl har tagit mig upp på den första av två toppar.

Härifrån tar jag mig fram snabbare, utan att behöva oroa mig någonting om säkerheten. Jag fortsätter framåt och ser Midre Sørtoppen framför mig. Klättringen upp här är enkel och mycket trevlig då stenarna här är runda och och känns stabila.

Midre Tverrbottinderna

När jag närmare mig toppen av den södra mittoppen så möts jag av ett snöfält. Först tänker jag att det här måste vara en snökläddtopp men när jag har kommit upp på snöfältet och tagit mig uppåt några meter så ser jag toppen framför mig. Den står på den fasta stenen. Toppen är mycket platt och när jag blickar norrut så ser jag även Midre Nordtoppen. Dit ska det inte vara några som helst problem att ta sig. Det är bara en bred svacka som skiljer de båda topparna åt och den är inte särskilt djup heller.

Jag halvspringer över stenskravlet och är snart framme vid midre nord. Härifrån ser jag bland annat Tverrbytthornet som tornar upp sig bortom den tandande ryggen. Men när jag vänder blicken åt andra hållet så ser jag även Galdhøpiggen i fjärran, som kan kännas igen med den stenklädda toppstugan som pryder toppen. Även andra toppar som Bukkehøe och Tvärråtinderna syns härifrån. Samtidigt kan man vända sig om och även blicka bort mot Storebjørn och massivet runt Smörstabbrean.

Över Store Tverrbottinden

Resan fortsätter upp mot Store Tverrbottinden. Det är en enkel passage men med några fler höjdmeter som först ska klättras ner för att sedan klättras upp igen. Store Tverrbottinden är som namnet antyder den högsta toppen i det här massivet med sina 2161 m.ö.h. Den bjuder inte på några direkta överraskningar.

Däremot väntar en sista utmaning. Vestre Tverrbottinden är nämligen en dubbeltopp. Där den högst toppen ligger på en liten ö mitt i den omgivande glaciären. Mellan de båda topparna går det en ruffig kam som ska kunna klättras men när jag står där på den tre meter lägre toppen, som ligger alldeles väster om huvudtoppen så känns kamklättringen väldigt svår och avlägsen. Istället trixar jag mig ner på den södra sluttningen och hittar där en väg som är möjlig att ta för att nå fram till den Vestre Tverrbottinden.

Nervägen

Vägen ner till Leirvassbu känns lång. Den börjar uppe i det knöliga stenskravlet men när jag tar mig längre ner möts jag av alltmer grönska. Vägen är inte heller självklar då det finns ett gäng branter som man gör bäst i att undvika. Jag väljer därför att följa några bäckar ner. Men där är det brant och slirigt på sina ställen. Fast det är inte några större problem. Slutligen landar jag nere på vägen och springer sydösterut mot Leirvassbu. Där bilen väntar på mig.

Slutsats

Det här kanske inte är den mest häpnadsväckande turen man kan göra om man befinner sig i Jotunheimen. Men den hade sina guldkorn och den första passagen över kammen mellan Tverrbytthornet och Tverrbottinderna bjöd ändå på tillräckliga utmaningar för att jag skulle känna mig lite obekväm. Om jag hade gjort turen igen hade jag definitivt tagit med mig ett rep för firning.

Under den här turen besteg jag fem stycken primärtoppar som är över 2000m vilket är en del av mitt projekt att bestiga alla skandernas 2000m toppar.

Länk till Strava-aktivitet

Video

Kommer snart. Kolla in min Youtube-kanal så länge för andra videos.