Nu var det dag tre på min resa. Planen för dagen var klar. Men det var också lite planerande. Den här dagen tänkte jag ge mig på en lång travers som startar vid Søre Bukkeholstinden och tar mig över ett tiotal toppar för att slutligen komma till Bukkehøe. Tanken var att starta vid Leirvassbu, runda Tverrbytthornet och sedan ta mig upp på Bukkeholstinderna.

Vad är då kruxet? Jo, att turen avslutas nere vid Geitsætre, nere i Leirdalen. Så jag hade alltså förberett dagen innan genom att sätta upp mitt tält nere vid Geitsætre och tagit bilen upp till Leirvassbu för att starta där. Dagen efter skulle jag få en vilodag då jag bara skulle sprang upp och hämtade bilen. Det var planen.

Men hur gick det?

Det regnade på morgonen när jag vaknade upp. Det var heller inte särskilt varmt och dessutom så låg dimman lågt över fjällen. Inte de roligaste förhållandena men nu är jag här av en anledning. Jag har ett mål och en begränsad tid, så att sitta och vänta på bättre väder kändes bortkastat. Det var bara att ge sig ut. Förhoppningsvis skulle det klarna lite framåt lunch.

Jag drar på mig arbetskläderna och ger mig av. Rundar Leirvatnet och springer bort mot Tverrbytthornet. Eller springer och springer. Jag måste erkänna att jag känner mig rätt trött, så jag går mest. Jag är lite förvånad att jag är så trött. Jag borde vara piggare. Samtidigt påminner jag mig att det här är första veckan på semestern. Det brukar ta en vecka innan jag känner mig pigg.

Jag viker av från stigen. Rundar upp runt Tverrbytthornet. Det är blött på backen och det blåser dessutom. Jag passerar över ett stenfält och halkar till så att jag halvt ramlar. Stenarna är snorhala. Jag troglar mig fram. Börjar frysa lite. Tittar upp mot dimman framför mig. Där någonstans ska Bukkeholstinderna ligga. Jag kan inte se dem.

Tveksamheter

Sakta tar jag mig framåt. Jag passerar en ås sen börjar marken gå neråt. Det blir snabbt brant. Många tankar har farit genom mitt huvud de senaste minuterna. Jag tänker på att det är halt, att det är blåsigt och att dimman är tät. Jag tror inte att det här ska bli en jättesvår tur men den är lång och det finns ingenstans att avbryta längs vägen. Det finns bara två alternativ. Antingen att fortsätta eller att vända om. Om det är halt så kommer det att ta tid. Det är också utsatt på en kam.

Jag stannar till. Inser att jag befinner mig precis ovanför en brant kant. Jag har gått för långt upp och måste antagligen vända om och gå tillbaka en bit för att komma ner i dalen. Klockan tickar. Jag känner mig sliten.

Där och då tar jag ett beslut. Det är inte idag det ska ske. Det här är en tur som jag har sett fram emot väldigt mycket men förutsättningarna är för dåliga. Det kommer inte att bli kul att ta sig upp på fjället idag och det kan också vara farligt. Jag bestämmer mig för att vända om och gå tillbaka till Leirvassbu. Hela vägen tillbaka grubblar jag på om det verkligen var rätt beslut att vända och jag kommer till slut fram till att det var helt rätt beslut.

Var bär det av nu?

Jag känner mig lite moloken när jag ombytt sätter mig i bilen och glider ner till Geitsætre för att hämta upp mitt tält. Vad gör jag nu? Väderprognosen visar inte på något bättre väder och om jag ska bestiga en topp i det här vädret så bör det vara någon av lättare karaktär.

Det finns också något annat som lockar. Jag har aldrig ens sett Hurrungane. Hurrungane är det vildaste och mest alpina området i Norge. Det är här de svåraste topparna bor. Många känner till Norges två högsta toppar. Galdhøpiggen och Glittertinden, men desto färre känner till Stora Skagastølstinden, eller Storen som den också kallas. Norges tredje högsta topp. Som ligger i de norra delarna av Hurrungane.

Nu har jag inte tänkt att bestiga någon av topparna i Hurrungane. Utan snarare de topparna som ligger precis intill. Nämligen Fannaråki och Store Steindalsnosi

Färden dit

Efter att ha packat ihop mina saker lämnar jag Leirdalen och tar bilvägen upp mot Sognefjellet. Jag stannar några gånger på vägen och beaktar det karga landskapet. Stannar vid ett vattenfall. Det är en fin väg som är väl värd att köra. Idag är vädret inget vidare men jag kan drömma om vad som döljer sig under dimman.

Tillslut stannar jag vid en utkikspunkt där man kan se ut över Hurrungane. Fast som brukligt gömmer sig topparna i dimman och jag kan inte se hela det mäktiga massivet. Jag stannar där och sover över, i väntan på en förhoppning av bättre väder. Man skulle även kunna se Fannaråki härifrån men även den gömmer sig i dimman.

Jag väntar här på en ny dag.