Det här inlägget är del 7 av 7 i serien 2025 Jotunheimen / Leirdalen
- Tverrbytthornet och Tverrbottinderna
- Stetinden
- Mot Bukkehøetraversen
- Fannaråki och Store Steindalsnosi
- En vilodag i Lusterdalen
- Storgrovhøe
- Skardstinden och Storjuvtinden
Det börjar närma sig slutet av min vistelse i Jotunheimen, för det här året. Det känns lite i kroppen nu. Kanske mest efter gårdagens tur. Men höjdmetrarna har satt sina spår i min kropp. Jag är inte van vid det här.
Fast än är min tid här inte slut. Fast dagens tur skrämmer mig lite. Idag har jag tänkt bestiga Skardstinden, i första hand. Skardstinden är Norges femte högsta topp. När jag under gårdagen såg Skardstinden från Storgrovhøe, så såg jag bara en brant bergvägg störtar rakt ner i glaciären nedanför. Och det är lite karaktären på den här toppen. Den är aggressiv och spetsig. Det är det som skrämmer mig lite. Jag vet inte riktigt vad som väntar.
Normalt klättras den här toppen med rep men det ska finnas en väg runt som leder upp mot toppen. En rundväg innebär ofta lite stök med lösa stenar och krångliga passager. Vi får se vart den här färden leder mig.
Uppför en grön sluttning
Jag startar min tur nere vid Geitsætre och börjar klättringen uppåt därifrån. Den brantaste sluttningen möter mig ganska direkt. Det är grönt runt omkring mig när jag klättrar uppåt på den stig som leder mig uppför sluttningen. Liksom tidigare dagar så möter dimman mig ganska snabbt. Det här är ingen topp som man beger sig på i dåligt väder, så jag hoppas innerligt att väderprognosen för dagen stämmer och att dimman ska avta inom någon timme.
Men just nu omsluter dimman mig. Det är en tung och brant klättring uppför den gröna sluttningen. Stigen blir mindre och mindre och bitvis tappar jag bort den för att sedan finna den igen. Ibland släpper dimman något, men när den gröna marken börjar bli allt stenigare och kargare så lägger sig dimman tungt över sluttningen.
Jag ser bara stenar runt omkring mig. Sikten är inte särskilt lång. Men jag kan ana att jag sakta närmar mig topplatån på Dumhøe. Den platån som jag ska passera innan jag kommer fram till Dumhøe topparna och också den platån som leder mig bort till Vestre Skardstinden.
Dimman lättar
När marken under mina fötter sakta börjar bli allt mindre brant så börjar jag ana att platån är nära. Det är också här som dimman börjar släppa. Jag ser plötsligt ett toppröse framför mig. Jag är dock inte uppe på en topp. Utan bara uppe på platån. Jag pustar ut. Tar en kort paus och studerar molnen som dansar runt omkring mig. Ibland släpper de helt och lämnar efter sig en utsikt ut över Smørstabbtinderna.
Men jag ska fortsätt vidare över platån. Nu är det rätt platt men det är ändå visst motlut upp mot dagens första topp. Dumhøe. En topp som ligger 2182 meter över havet. Den mesta klättringen är alltså gjord. Jag fortsätter vidare mot Vestre Skardstinden och på vägen dit så passerar jag även över Søre Dumhøe.
Vestre Skardstinden
Det har inte varit några konstigheter att ta sig till Dumhøe, men när jag närmar mig Vestre Skardstinden så tar jag mig ut på en kam. Det går uppför och kammen blir allt smalare ju högre upp jag kommer. Den är fortfarande rätt bred, men jag känner att jag närmar mig min utmaning. Dimman svävar över marken och glider fram genom luften och mellan stenarna. Vinden tar tag i mig och fångar upp mig.
Jag når toppen av Vestre Skardstinden och blickar vidare över kammen. Framför mig ser jag en smal kam som framträder genom dimman. Den ser rätt skräckinjagande ut. Den är smal och brant. Tanken som slår mig är: Hur ska jag kommer upp där? Det ser väldigt svårt ut och minst sagt luftigt. Jag tar en kort paus och laddar batterierna. Samtidigt så inser jag ganska snart att det börjar bli kallt. Jag behöver anta utmaningen innan jag börjar frysa. Antingen så går jag hem och ger upp eller så utforskar jag den branta kammen framför mig. Går den att bestiga?
Självklart finns det bara en väg att ta och det är framåt. Jag tar mig ner över stenblocken, ner till sadeln mellan de båda topparna. Kammen känns fortfarande smal. Jag tittar upp och ser den branta kammen ovanför. Det ska finnas en enkel väg påminner jag mig. Jag måste bara hitta den. Försiktigt börjar jag att klättra uppåt. Tänker att jag inte ska klättra svårare än att jag kan ta mig ner på ett säkert sätt igen.
En väg mot toppen
Efter att ha klättrat upp några meter på den luftiga klippan så möter jag en bergvägg framför mig. Jag studerar den. Jag skulle nog kunna ta mig upp där utan några större problem. Samtidigt så är den för svår för mig att klättra utan utrustning och en vän. Istället börjar jag ta mig ut lite till höger. Jag tänker att där borde det gå att traversera bort och klättra upp på en annan kam som kommer ner där. Det ser hyfsat enkelt ut.
Det är det också. När jag kommer upp på den kammen så ser jag ett röse. Vilket är ett tecken på att jag är på rätt väg. Jag fortsätter uppåt med en viss klump i magen. Det är framför allt osäkerhet av vad som väntar som höjer spänningen.
Försiktigt tar jag mig uppåt och vid några tillfällen ser jag rösen som ger en hint om att jag är på rätt väg men hela tiden tvingas jag höja blicken och studera berget framför mig för att hitta möjliga vägar framåt genom stenskravlet.
Ett snöfält
När jag känner att jag borde vara ganska nära toppen blockeras min väg plötsligt av ett snöfält. Jag söker en säker väg runt snöfältet men fastnar mer än en gång när jag försöker komma förbi det. Det råkar nämligen vara så att det här snöfältet är väldigt brant och att försöka ta sig nerför det ser jag som en risk. På andra sidan snöfältet ser jag en sänka som leder upp mot toppen. Om jag bara kunde komma dit så är jag snart uppe. Men det går inte.
Jag tvingas vända. Hitta en annan väg. Jag söker mig bakåt och hittar slutligen en svavägg med några sprickor som känns lite riskabel att klättra men det är också den enda vägen uppåt som jag hittar. Men när jag väl börjar klättra den känns den inte alls så svår. Men man vet aldrig vad som väntar ovanför. Det är det som är lite spänningen med sådana här turer. Den här gången väntar en platå ovanför och här uppifrån kan jag se bort mot toppen av Skardstinden.
Skardstinden
Jag vandrar bort mot Skardstindens topp. Tar några löpsteg över stenarna. Det är en lättnad som sköljer över mig när jag når toppen. Dimman har lättat och utsikten härifrån är hyfsat bra även om dimmoln fortfarande rullar in över de omgivande topparna. Det känns bra att stå på toppen av den här bjässen. Denna topp som ändå har varit lite av en utmaning att ta sig upp på.
Jag fortsätter lite framåt på kammen, ner mot Nåle. En spetsig topp som ser ut som en nål längst ut på den förlängda kammen från Skardstinden. Jag skulle gärna vilja gå dit. Samtidigt så vet jag att den här turen redan har dragit ut rätt mycket på tiden och jag inser att jag gör bäst att ta mig ner igen så att jag inte riskerar att fastna uppe på fjället.
Nerfärden mot Illåbandet
Jag tar mig ner i den sänkan som jag såg på andra sidan snöfältet. Det är mycket rullgrus här och det känns lite obehagligt att ta sig fram här bitvis. Även här gäller det att höja blicken och söka efter de lättaste vägarna. Det känns som att det inte finns någon väg ner som är riktigt tilltalande så jag får knöla mig fram över lösa stenar. Jag går framåt med stor försiktighet. Det går inte snabbt och det är klurigt att finna en bra väg.
Jag tar mig upp på en liten ås varifrån jag kan blicka bort mot Nåle. Jag ser vart jag ska men att hitta vägen dit är mycket krångligt. Jag går fel någon gång. Stenen är blöt och hal på sina ställen och det är mycket rullgrus. Men när jag väl kommer ner till Illåbandet känns det som en befrielse. Nu är jag på säker mark igen!
Vart ska jag nu?
Planen från början var att jag skulle ta mig vidare upp till Storjuvtinden. Men tiden har runnit iväg. Det här har tagit mycket längre tid än vad jag hade tänkt. Jag tar mig fram över Illåbandet medan jag funderar på om jag ska fortsätta eller vända tillbaka hem igen.
Vinden blåser kraftigt i det här passet mellan de två glaciärerna. Jag tar mig fram på en stenig men behaglig kam. Framför mig ser jag Storjuvtinden på andra sidan Storjuvbrean. Den är inte så långt bort. Undra hur svårt det är att ta sig upp där? Den lättaste vägen är att ta den från norr, men det är också den längsta vägen. Framför mig ser jag även Ymelstinden. Även den toppen skulle jag vilja bestiga men det känner jag inte riktigt att jag har tid för idag. Att ta sig uppför Ymelstinden är en viss utmaning ändå och det skulle ta lång tid.
Å andra sidan. Om jag ska ta mig ner nu så är det en lång väg att ta mig till Storjuvtinden då den ska bestigas. Så egentligen finns det inget alternativ. Jag ska ta Storjuvtinden.
Storjuvtinden
Jag tar mig framåt över Illåbandet och viker av och passerar över översta stycket av Storjuvbrean. Innan jag börjar klättringen upp mot Storjuvtinden. Det är till en början en enkel klättring över stora stenar. Möjligtvis aningen löst. När jag närmar mig toppen blir det fastare berg och jag tvingas ta hjälp av händerna för att ta mig upp sista biten upp mot toppen. Det var relativt enkelt att bestiga den här toppen och när jag står där på toppen är jag glad att jag gjorde det.
Från toppen av Storjuvtinden kan jag blicka upp mot Galdhøpiggen. Jag ser folk uppe på Galdhøpiggens topp. Färgglada gestalter. Jag undrar om de ser mig och tänker hur kom han dit? Dimman och molnen har i stor utsträckning gett sig av. Kvar är bara ett magiskt landskap av berg och glaciärer. Jag fylls av ett lugn. På något sätt är det det här jag söker. Belöningen som varje krävande topptur ger. Utsikten och jag älskar utsikten över glaciärer och toppar. Dessutom är vädret vid det här laget rätt behagligt.
Eftersom jag vid det här laget har lärt känna de flesta toppar i den här delen av Norge så står jag där och pekar ut toppar med namn för mig själv. Jag tittar tillbaka mot Skardstinden och den branta fasad som den visar upp mot mig på andra sidan glaciären.
Tillbaka till Illåbandet och vägen hem
Jag tar mig ner samma väg som jag tog upp. Tar mig ner till Illåbandet. Jag känner mig nöjd med dagen men vet samtidigt att det är en lång väg tillbaka hem. Jag tar mig nedför den långa sluttningen ner till Nørdre Illåbrean och följer sedan glaciären ner i dalen. Ju längre ner i dalen jag kommer desto grönare blir det och snart möts jag av några får som fridfullt går och betar i den otillgängliga dalen. Även om det känns väldigt ödsligt här så har fåren hittat hit.
Illån växer sig större ner i dalen och bergväggarna runt ån blir alltmer dramatiska där vattnet skoningslöst strömmar neråt. Jag håller höjd utmed den branta gröna sluttningen för att inte komma för nära de vildsinta strömmarna. Slutligen kommer jag ut på den stig som jag tog på vägen upp. När jag väl har hittat den följer jag den neråt mot Geitsætre.
En lång dag
Det blev en lång dag och jag känner mig trött när jag kommer tillbaka. Men jag är full av minnen och uppspelthet. En nöjdhet sprider sig inom mig med vetskapen att jag har tagit både Skardstinden och Storjuvtinden den här dagen. Två otillgängliga jättar som har bjudit på utmaningar och den ständiga frågan är vart all tiden tog vägen. Det kändes som att den bara försvann. Var det verkligen så kul? Antagligen!
I alla fall känner jag mig väldigt nöjd med dagen när jag fixar middag på kvällen. Det har varit en bra dag som har givit mig många bra minnen.
