Det här inlägget är del 12 av 12 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar
- Sveriges tolv 2000m toppar
- Sielmatjåkkå – Sveriges nya 2000 meters berg
- Anmarschen mot Pårtetjåkko observatoriet
- Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå
- Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar
- Dag 2: Bestigning av Akka
- Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise
- Dag 4: Sista dagen?
- Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka
- Några sista ord
- Sielmmacohkka – Att slutföra ett uppdrag
- Kaskasapakte – 3 283 dagar senare
Jag har precis bestigit min nästsista 2000m topp i Sverige och befinner mig vid Nallostugan. Nu har jag bara en topp kvar att bestiga för att slutföra mitt mål att bestiga alla Sveriges 2000m toppar. En resa som startade under sommaren 2016, nämligen den 18 augusti. Nu har det nästan gått nio år sedan dess och jag är tillbaka i Kebnekaiseområdet för att slutföra mitt uppdrag.
Men jag befinner mig alltså i Nallostugan. Under gårdagen besteg jag Sielmmacohkka. Nu har jag bara Kaskasapakte kvar. Sveriges i särklass svåraste 2000m topp att bestiga. Den kräver både kunskap och klätterutrustning för att ta sig upp på dess topp. Men först ska jag ta mig dit och vägen dit går via Jojoleden.
Jojoleden
Solen skiner över Stuor Reaiddávággi när jag lämnar Nallostugan. Jag startar min vandring genom att gå leden mot Sälkasstugorna men ganska snart svänger jag av leden och tar mig österut upp i Unna Reaiddávággi. Här möts jag av ett stenigt landskap. Det finns en antydan till led första biten men sedan ser jag bara några enstaka rösen som leder vägen genom dalen. Men jag tar min egna väg.
Tar mig framåt i dalen som omgärdas av ett gäng spetsiga och dramatiska toppar. Själva dalgången är inte den mest lättillgängliga men omgivningen är storslagen. På håll ser jag en liten sjö som jag tar mig fram till och rundar och på dess andra sida tar jag ett kort stopp vid Unna räitastugan. Därifrån kan jag blicka upp mot Pyramiden och även Knivkammen, som är de toppar som jag ska passera emellan på min väg mot Tarfala. Passet emellan dem ser på håll lite klurigt ut. Även när jag kommer närmare inser jag att det är klurigt. Längst ner i dalen är det väldigt sankt och fötterna sjunker bitvis ner till vaderna när jag går i den mjuka sanden. Vilket gör det svårt att ta sig fram.
Längre upp i mot passet är det istället brantare. På vänstra sidan breder ett snöfält ut sig medan på den högra är det en hyfsat brant klippa. Det blir på den som jag sedan klättrar upp. Den är inte särskilt svår men klättringen kräver viss försiktighet. När jag väl kommer upp i det första passet så kan jag blicka ut över nästa dal som nu ligger framför mig. Kaskasavagge. Dalen som är uppkallad efter massivet som jag nu är påväg mot.
Andra passet
Vindarna drar hårt i mig uppe på passet mellan de två dalarna så ganska snart så beger jag mig ner i Kaskasavagge. Passagen ner är till en början lite knölig men det går snart bättre då dalen planer ut. När jag stod uppe på det första passet så såg jag två pass på dalens andra sida och funderade på vilket som var bäst att gå igenom. Men efter en snabb titt på kartan så inser jag att det är bäst att ta det högra passet. Det som är markerat med en liten stig på kartan.
Jag passerar över dalens platta men steniga botten. Dalen är rätt bred så det tar ett tag innan jag påbörjar klättringen på andra sidan. På några ställen så kan jag se några rösen när jag klättrar upp mot det andra passet. Men ganska snart så är de borta igen. Klättringen upp i det andra passet är enkel. Det gäller bara att ta sig uppför den steniga sluttningen.
Vinden blåset kraftigt då jag når toppen av passet. Här någonstans så inser jag att det finns många fina toppar kvar att bestiga i det här området. De är förvisso inte fullt så höga som 2000m, men det är många toppar som ser ut att kunna bjuda på sitt egna lilla äventyr.
Tredje passet
I dimman från det andra passet kan jag skymta Kaskasapakte framför mig. Molen har lagt sig mot dess bergssida och stundom så lättar de något, så att man kan se den östra kammen som leder upp mot dess topp. Den väg som det är tänkt att jag ska ta upp. Jag tar mig neråt. Ner mot Kuopervagge. Sjöarna i dalen är halvt frusna. Det ser ut att ha varit en kall sommar.
Jag tar mig ner i dalen och rundar övre Kuoperjavrit och beger mig sedan uppåt mot det sista passet. Upp mot passet över till Tarfaladalen. Jojo-leden går även under namnet Trepassleden, då den passerar över tre pass. Väl uppe i passet så passerar jag mellan Kebnepakte och Kaskasapakte. Två spestsiga berg. Jag ser även den mäktiga Drakryggen. Det är fint här, men aningen krångligt att ta sig hit från Tarfaladalen skulle det visa sig.
När jag arbetade på Keb för över tio år sedan så kunde man enkelt ta sig upp till det här passet genom att gå upp på kanten av Kebnepakteglaciären. Men när jag nu stod där uppe på åsen ovanför Kebnepakteglaciären så inser jag att glaciären har smält en del sedan sist jag var här och det är rätt krångligt att ta sig ner till glaciären. När jag väl har kommit ner till glaciären så ser jag också att det är sprickor i glaciären som ligger väldigt nära glaciärkanten. Försiktig tar jag mig ändå ner längsmed glaciärkanten innan jag tar mig ut på moränryggen som leder mig ner till Tarfalasjön. Efter att ha rundat sjön så checkar jag in på Tarfalastugan.
En dag i Tarfala
Solen väcker en ny dag i Tarfala. Tarfala är en karg dal. Det är inte mycket som växer här, längst uppe i Tarfaladalen och marken är täkt av sten. Precis som uppe på fjällen. Själva Tarfalastugan ligger på ca. 1200m höjd och dalen är dessutom ökänd för sitt hetsiga väder. Men just idag är det sol, vindstilla och himmelen är klarblå. Det är en mycket fin dag. Det finns bara ett moln på himmelen och det ligger över Kaskasapakte.
Det är ett annat gäng här som ska klättra Kaskasapakte idag. Men för mig blir det vilodag. Jag hoppas innerligt att vädret ska bli lika bra den kommande dagen som det är den här dagen, för en bestigning av Kaskasapakte kräver verkligen att vädret är på topp.
Jag tar en tur ner i dalen. Går förbi forskningsstationen och vidare ner en bit. Blickar upp mot Storglaciären, Kebnekaises snötäckta sydtopp och den kala nordtopp som ligger ovanför den. Däruppe är det säkert många idag som får njuta av en fantastisk utsikt över de omgivande bergen.
Jag hinner även lära känna stugvärden lite bättre. Möta de återkommande bestigarna av Kaskasapakte. Känna mig lite nervös över att det är min tur imorgon. Kaskasapakte är ingen topp som man bestiger själv. Så imorgon ska Erik, som jag startade den här resan tillsammans med, komma hit och tillsammans ska vi ge oss på en toppbestigning.
Dagen då Kaskasapakte ska bestigas
Jag vaknar upp ganska sent på morgonen den efterföljande dagen. Tänkte att jag hade gott om tid på mig men inser genast att klockan redan har blivit mycket. Jag blir lite stressad. Erik ska komma hit. Det känns skönt att vi tillsammans kan fullboda det här äventyret som vi startade 2016. Nu nio år senare.
Jag äter en snabb frukost. Diskar och sköter allting så som det ska göras på en fjällstuga. Packar ihop mina saker och hinner precis bli klar innan Erik anländer till Tarfalastugan. Vi beger oss av. Klättrar upp samma väg som jag kom ner två dagar tidigare. Fyller på vattenflaskorna i Svartasjön, sveriges högst belägna sjö. Tar oss bort till kammen och börjar skråa uppför sluttningen. Upp mot kammen.
Kaskasapakte
Den första biten upp är stenig, lite lös och krånglig att ta sig upp. Vi tänker att det blir enklare när vi väl kommer upp på kammen. Vilket det delvis är. För att ta sig upp på Kaskasapaktes topp så tar man sig igenom fem klätterpartier, varav det första är det svåraste. Men redan innan klättringen börjar på riktigt så är det några passager som är lite luftiga och inte helt enkla att ta sig uppför.
Men slutligen står vi nedanför den första klättringen. Det går att gå runt den om man vill men vi ser bara en stor bred klippa med en vertikal spricka i mitten. Det är där vi ska upp. Erik som är den helt klart mest rutinerade klättraren av oss går först. Inte nog med att väggen är rätt svår, med mina klättererfarenheter mätt, så är den även lite svårsäkrad.
När jag själv tar mig an utmaningen så är jag först tveksam till om jag kommer att klara att ta mig upp. Men jag ger det ett försök. Det är en manöver som är lite svårare men när den väl är gjord så känner mig lite lugnare och tar mig upp resten av klättringen. Jag känner en lättad över att ha klarat den första passagen men också lite orolig för vad mer den här kammen har att erbjuda
Andra klättringen och vidare
Efter den första klättringen så vandrar vi vidare på kammen. Nedanför oss kan vi blicka ner mot Tarfaladalen där vi ser den turkosa Tarfalasjön. Solen skiner lite lätt från himmelen. Färden fortsätter endast en kort bit innan vi kommer fram till nästa klätterparti. Det är ett kortare parti. Men det tar tid att förbereda allt och att hitta rätt väg uppåt. Men det är kul att klättra lite. Fast det är också luftigt.
Vi fortsätter till nästa klättring. Den här gången är det en längre klättring, som dessutom svänger en bit upp. Jag ser Erik försvinna upp, runt en utsatt klippa och ser honom återigen till höger om klippan. Klättringen görs i två etapper, med en standplats på mitten. Bortsett från den första klättringen så är det här den svåraste. Men det är inte själva klättringen som är svår utan snarare är det utmaningen med att den är väl så luftig.
Vi tar oss igenom ytterligare två klätterpartier, som båda bjuder på visst motstånd, innan vi kan packa ner repet i väskan igen. Det har varit en utmaning att ta sig upp mot toppen och vi är inte där än. Men resterande bit är bara scrambling.
3 283 dagar senare
Det var den 16 augusti 2016 som jag och Erik begav oss ut med målet att bestiga alla Sveriges 2000m toppar. Målet var att göra det på fyra dagar. Idag, 3 283 dagar senare kan vi bara konstatera att vi misslyckades med det uppdraget. Men jag känner mig ändå nöjd när jag klättrar den sista biten upp mot toppen. Det är lite utsatt här och ser lite lurigt ut men vi tar oss försiktigt framåt. Vi rundar förtoppen och vandrar över den smala kammen fram till den lilla spetsiga toppen med toppröset. Äntligen står jag på toppen av Kaskasapakte! Mitt favoritberg i de svenska fjällen! Den topp som jag längtat mest efter att bestiga. Nu är jag där!
Dimmorna drar in medan vi sitter uppe på toppen. Kylan kommer närmare när vi stannar till. Det finns inte mycket plats att röra sig på däruppe. Marken störtar brant ner åt alla håll. Men äntligen är jag där. Bitvis spricker det upp lite. Man kan se Tarfalastugan nere i dalen. Den turkosa Tarfalasjön. Det var en utmaning att ta sig hit. Den svåraste toppen jag har bestigit, men samtidigt så vet jag att den här turen inte är över än. Vi ska ta oss ner också. Så än kan vi inte släppa garden. Men nervägen ska väl vara enklare än vägen upp?
Vägen ner
Vi tog sydvästkammen upp och vi tänkte fortsätta nerför den östra kammen. Den första firningen startar vid toppen. Vi bygger ett ankare där och glider ner. För mig känns det lite ovant att rappelera ner. Det är alltid med visst motstånd som man tar sig över kanten. Sen brukar det gå lättare. Första firningen är inget problem. Enligt föraren så är det totalt fyra firningar på vägen ner. Det borde inte vara några konstigheter egentligen. Men vi stöter snart på patrull.
Det andra ankaret för firning hittar vi först inte. Det tar lång tid innan vi hittar på det. Eller vi passerade det och såg det men trodde inte att det var där vi skulle ner. Istället försöker vi hitta en väg ner på ett annat ställe, men det känns riskabelt att ta sig ner där. När vi slutligen hittar ankaret så inser vi att det bara var väl gömt bakom en klippa. Vi tar oss ner en firning men inser att det är riskabelt att fira hela vägen då risken för att få pendel är stor. Så vi mellanlandar på en platå som vi sedan fastnar på.
Här någonstans börjar också vädret gå emot oss. Det kommer först stora hagelkorn som slår hårt emot oss, följt av ett snöfall, som i sin tur följs av regn. Allt blir blött. Stenarna som vi går på blir hala och situationen känns allt annat tryggt uppe på det här tuffa berget.
Vart ska vi?
Det är också ett annat problem. Vi vet inte vart vi ska. Vi hittar inget ankare för firning och vet inte riktigt vart vi ska. Vi tragglar oss neråt men ibland får vi vända om igen. Det finns ofta en väg ner från alla fjäll, som är hyfsat enkel, men det gäller bara att hitta den. I vårt fall gick den vägen över ett snöfält. Men att säga att det var en enkel och säker väg är en överdrift. Med hjälp av den medhavda isyxan och en sten så hugger vi oss fast i snön när vi traverserar över ett brant snöfält. Tyvärr så tog vi inte med oss några stegjärn på den här färden. Det hade helt klart underlättat den här utsatta manövern. Vi tar oss långsamt och försiktigt fram. Ramlar man här så får man rutschkana mot okänd destination.
Men det går bra. Det tar sin tid men vi lyckas komma tillbaka till kammen som vi ska följa ner. Det är bara tiden som har runnit ifrån oss lite grann. Vi tar oss försiktigt fram över den hala stenen och firar ner oss ytterligare tre gånger. Sedan är vi fast igen. Vi har vid här laget firat ner oss sex gånger men vi är fortfarande inte nere vid den kam som ska ta oss till fast mark på Lillietoppen.
Det är ett hak i vägen
Framför oss ser vi istället ett hak med en brant vägg. För att komma ner i haket måste vi fira oss. Men vi hittar inget ankare att fira ifrån. Dessutom börjar vi bli trötta. Dagen börjar gå mot sitt slut och det börjar skymma något. Vi skulle kunna bygga ett eget ankare men samtidigt så vet vi att några andra gick här dagen innan och det finns inget kvarlämnat så det måste finnas en väg.
Efter några telefonsamtal lyckas Erik klura ut hur vi ska ta oss vidare. Vi hittar en bult med en rostig karbin i stenväggen lite längre ner. Från den kan vi fira ner och ta oss upp på andra sidan. Men vi är inte i mål än. Framför oss väntar en smal kam som är både blöt och hal. Regnet fortsätter att strila ner och det gör inte saken bättre.
I normala fall skulle man enkelt kunna gå över den här kammen, men nu känner vi oss lite trötta och det är som sagt halt på stenen. Vi vill absolut inte riskera något, så vi tar det säkra före det osäkra och säkrar oss över hela kammen. Tiden rinner iväg och vädret fortsätter att bråka med oss. Mörkret börjar sänka sig över bergen. Det känns lite läskigt att ta sig över, på sina ställen, men det går också bra.
Lillietoppen
Kammen blir snart bredare och bredare innan vi möter ytterligare en bergvägg framför oss. Den kan vi dock ta oss förbi genom att klättra över ett snöfält. Här ser vi också steg i snön från tidigare besökare. Vi tar oss uppåt och snart står vi på Lillietoppen. Toppen mellan Kaskasapakte och Kaskasatjåkka. Nu är vi på säker mark igen och snart kan vi pusta ut, men än återstår en liten utmaning.
Mellan Kaskasatjåkka och Lillietoppen ligger Lillietoppsrännan. Ett snöfält som sträcker sig nästan hela vägen ner till Tarfalasjön. Jag har surfat ner här en gång förut men jag vet också att det här är en brant snöränna. Så det är med respekt jag tar mig nerför den.
Jag ser Erik glida ner framför mig. Jag tar det lite lugnare ner. Jag ser snön som börjar gå som i en lavin runt mina fötter och följer mig nedför sluttningen. Trots några fall så går det bra. Slutligen är vi nere och vi kan pusta ut. Klockan har hunnit blivit mycket vid det här laget och det är mörkt ute. Inte så att vi behöver använda lampa men ändå tillräckligt mörkt för att sikten ska vara begränsad. Vi befinner oss ändå långt upp i Sverige så skymningen är långsam.
Vi rundar Tarfalasjön och tar oss fram till Tarfalastugan. Stugvärden har varit lite orolig. Vi har varit borta längre än vad både vi själva och hon trodde. Men hon såg oss när vi tog oss nerför Lillietoppsrännan.
För min del så spenderar jag natten i Tarfalastugan medan Erik beger sig ner mot Kebnekaise fjällstation.
En resa tar slut
Jag har inte bråttom nästa morgon. Jag känner mig nöjd. Äntligen har jag klarat den utmaningen som jag antog för nio år sedan. Äntligen är jag i mål. Det känns bra. Nu kan jag bara njuta av segerns sötma. Planen för dagen är bara att ta mig ner till Kebnekaises fjällstation och se vad som har hänt där sedan jag jobbade där för många år sedan och käka lunch där. Sedan ska jag ta mig tillbaka hem igen.
Även om ett mål är avslutat så väntar fortfarande mer. En uppgift som jag redan har påbörjat. En uppgift som är mycket större än den jag precis har klarat. Nu är målet att bestiga samtliga 2000m toppar i Skanderna. Ett projekt som kanske kommer att ta lika lång tid att slutför som det här projektet gjorde. Eller möjligtvis ännu längre. Vi får se.
Jag njöt av en sopplunch nere på Kebnekaise fjällstation i trevligt sällskap av den nuvarande personalen på stationen. Innan jag tog mitt pick och pack och vandrade vidare mot Nikkaloukta. Om bara någon dag så väntar nya utmaningar. Då är det dags för mig att springa BAMM.