Jag vaknar upp rätt tidigt efter min andra natt i Memurudalen. Trots att jag kom hem sent efter gårdagens tur till Memurutindena. Solen skiner redan över dalen och värmen är på tilltagande. Jag är rätt sliten men idag är det en ny dag och en ny tur ska genomföras.

Dagens plan är att jag först ska vandra längst upp i Memurudalen, samma väg som jag tog hem igår, och ta mig upp på Søre Veotinden. Därifrån ska jag försöka ta mig över till Store Veotinden och Nørdre Styggehøbreaetinden. Sedan tillbaka samma väg. Efter det är tanken att jag ska följa kammen söderut hela vägen till Surtningssue, över Blåbreahøetindena och även göra en avstickare till Sør-Austre Styggehøbreatinden.

Det var i alla fall planen jag hade innan jag kom hit. Med dagens form är jag lite mer tveksam till det upplägget. Men en sak är säker. Toppar ska bestigas även idag.

Vandringen upp i Memurudalen

Jag känner mig trött när jag vandrar upp genom Memurudalen. Det känns ganska platt men ändå plockar jag lite höjdmeter längsmed vägen. Tiden går och jag gnetar på upp i dalen. Jag ser Memurubrean på min vänstra sida. Når dalens norra sida. Ser några hål i marken och inser att jag går ovanför is som ligger dold under gruset. Jag inser att det här kan vara lite lurigt. Vatten verkar ha karvat ut isen och bildat hålrum under isen. Man får passa sig så att man inte ramlar igenom i någon iskulle.

Jag börjar klättringen uppåt. Kommer upp till en liten sjö, där jag fyller på vattenflaskorna. Det är kanske sista påfyllningen innan jag är nere vid tältet igen.

Klättringen uppåt är enkel men det känns väldigt tungt. Varje steg är jobbigt. På något sätt så känns det mindre jobbigt att plocka höjdmeter på mer tekniska toppar, för då har man annat att tänka på. Men Søre Veotinden är en enkel topp från det här hållet.

Søre Veotinden

Jag kommer upp på toppen. Utsikten härifrån är magnifik. Jag kan se nästan hela gårdagens tur om jag vänder mig mot väster. Tittar jag norrut så ser jag Store Veotinden, med sin spetsiga topp. Det är fin utsikt härifrån. Jag njuter ett tag. Känner inte att jag behöver gå vidare. Jag är trött och skulle kunna stanna här ett tag.

Jag går norrut, mot Store Veotinden. Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig ner här. Det ska vara en passage som ska vara möjlig att ta sig nerför. När jag närmar mig kanten så ser det brant ut. Jag har redan bestämt att jag inte ska ta mig ner där. Jag är för sliten. Både fysiskt och mentalt. Idag nöjer jag mig med en enkel promenad.

Så trots den fina utsikten och min dåliga motivation att fortsätta så jag beger jag mig efter några minuter mot nästa topp. Vädret är fortsatt fint och den trettiogradiga värmen håller i sig. Det är fint. Framför allt utsikten bort mot Hellstugutinderna och de västra Memurutindena.

Sørvestre Styggehøbreatinden

Jag fortsätter bort mot nästa topp på den här kammen. Den södra Styggehøbreatinden är delad i två toppar med hak mellan dem. Efter en kort klättring så närmar jag mig toppen av Sørvestre Styggehøbreatinden. Att ta sig till toppen är dock inte helt lätt, för det är en smal kam på kanske tio meter ut till den högsta toppen som ligger som en ö. Med smal kam, så menar jag verkligen en smal kam. Man kan dock gå över den hyfsat lätt, bara man håller händerna uppe på kammen och fötterna på hyllan nedanför.

Jag tar mig över kammen. Blickar ut mot Søraustre Styggehøbreatinden. Mellan de båda topparna så är det en ännu mer utsatt passage än den som jag precis har passerat. Den innebär lite klättring där man bör ha klätterutrustning, om man ska ta sig mellan topparna. Det är inget för mig just den här dagen. Även om jag hade en plan om att fira mig ner och sedan klättra upp igen på repet som jag hade firat mig nerför, så får det förbli det en plan.

Blåbreahøe

När jag står där på toppen så kan jag blicka ut efter den brantkant som följer glaciären hela vägen upp till Surtningssue och även vidare förbi den. På vägen till Surtningssues topp så finns det två rätt anonyma primärtoppar som de flesta antagligen aldrig har hört talas om. De är Nørdre och Søre Blåbreahøe.

Båda de topparna är bara punkter på en rygg med mycket sten. Jag vandrar på söderut och passerar båda topparna på min väg mot Surtningssue. Även om båda de här topparna är anonyma och inte särskilt häpnadsväckande så bjuder den här kammen på en slående utsikt ner mot Memurubreana. Så det är en fin promenad.

Efter Søre Blåbreahøe så är det en lätt nedförsbacken innan det börjar gå uppför igen. Upp mot Surtningssue. Jag tittar noga på sluttningen och försöker hitta den bästa vägen upp. Det är mycket snö på den här sluttningen, i form av utbredda snöfält, och att undvika dem är en fördel, då det är varmt och deras bärighet är av olika kvalitet.

Surtningssue

Det är inte första gången som jag är på Surtningssues topp. Jag står där och blickar ut över glaciärerna nedanför. Det är inte lika fint som jag minns det. Men en svag dimma har dragit in över topparna på andra sidan dalen, vilket suddar ut konturerna. Dessutom är detta en utsikt som jag har haft hela dagen, från lite olika vinklar.

Jag känner mig inte så bra när jag sitter där på toppen. Jag tar lite energipåfyllning. Jag mår illa. Inte den bästa platsen att må illa på. Jag reser mig upp. Går runt lite på toppen. Försöker hitta den bästa fotovinkeln, men det känns inte så bra. Jag har en plan att jag ska fortsätta bort till Sørtoppen också, men det känns inte så inspirerande just där och då.

Ju mer jag rör mig desto mer illamående känner jag mig. Jag packar ihop mina saker. Lägger ner dunjackan i väskan och börjar traska bort mot Sørtoppen.

Surtningssues Sørtopp

Utsikten från Sørtoppen är faktiskt väldigt fin och annorlunda mot den uppe på huvudtoppen och jag är glad att jag gick dit. Man kan se bort mot Besshøe och ner mot Gjende och Besseggen. En svag dimma ligger dock nere i dalen, som skymmer sikten något.

Jag nöjer mig efter ett tag och börjar ta mig neråt. Det är många snöfält som passeras innan jag kommer bort till nödstugan. Det är här någonstans som jag tar av mig väskan och inser att jag har missat att stänga den. Min dunjacka som jag hade stoppat ner i sin egna ficka, som en boll, har ramlat ut och jag kan inte hitta den någonstans. Jag funderar ett tag om jag ska gå och leta efter den, men samtidigt så känner jag mig trött och mår fortsatt illa så jag bestämmer mig för att det är bäst att ge mig hemåt. Chansen att hitta den hade inte varit så stor ändå.

Första biten av sluttningen ner från Surtningssue är brant och det är mycket rullgrus och sand här som gör nerfärden lite svår. Men snart kommer jag ner till platsen där de båda lederna till Surtningssue går skilda väggar och jag väljer att ta mig ner i Memurudalen igen.

Nere vid tältet

Vägen ner känns lång, även om jag bara tar mig ner till mitt tält, vilket är åtta kilometer från Memurubu. Jag är trött när jag kommer fram och det känns lite tråkigt att jag har tappat bort min dunjacka som jag köpte ny precis innan avfärd för den här resan. Det känns också tråkigt att veta att man skräpar ner på fjället. Men jag hoppas att någon har hittat den och har haft nytta av den.

Det har varit en tuff tur, inte för att den har varit särskilt krävande utan snarare för att jag var sliten redan när jag började. Men imorgon blir det en lugnare dag. Då ska jag bara packa ihop tält och grejer och bege mig tillbaka till Memurubu igen. Även om jag är trött nu så finns det ändå en tanke att jag ska bestiga Nestnørdre Knutholstinden om två dagar, en topp som jag inte besteg då jag besteg de övriga Knutholstindena. Men hur det blir med den toppen blir morgondagens problem. Nu ska jag sova och ta det lugnt.