Jag vaknar upp till en kall morgon. Solen har precis klättrat upp över fjällen men mitt tält ligger fortfarande i skuggan. Himmelen är blå och inte ett moln syns, men det är kallt.

Idag ska jag ut på en tur som jag har sett fram emot länge. Jag ska ta mig upp på Memurutinderna. Jag ska börja att ta mig upp på de västra topparna, som ligger på en kam med glaciärer på båda sidorna. På dem ska jag ta mig norrut, bort till Store Memurutinden, med sina tre toppar, och vidare över till Austre Memurtinden. Sedan ska jag ta mig ner igen i Memurudalen.

Eller ja, det finns också en djärvare plan och den är att fortsätta över till Søre Veotinden och sedan följa kammen hela vägen till Surtningssue. Om det skulle visa sig att det går hyfsat fort, så skulle jag spara några tusen höjdmeter på att förlänga turen här. Men mest sannolikt inser jag att det kommer att bli alldeles för långt.

Den första biten ska vara hyfsat enkel men när jag kommer upp till Store Memurutinden så kommer jag att mötas av större utmaningar. Jag skakar lite på kroppen för att få upp värmen. Tar fram spritköket och börjar koka dagens frukostgröt. Allting tar sin tid när man är på fjället. Det ska lagas mat, diskas och förberedas inför avfärden. Solen hinner stiga och kasta sin värme ner över dalen innan jag är redo att ge mig av.

Avfärd

När jag ger mig iväg är det redan varmt ute och solen gassar från himmelen. Jag tar mig norrut. Följer bäcken Muru. Direkt när jag lämnar min tältplats möts jag av ett stenigt landskap. Jag ser den spetsiga toppen av Memurutinden V6 framför mig. Det är dit jag ska. Eller ja, nästan i alla fall. Jag ska snarare upp på V5 toppen. Alla de västra topparna på Memurutinden har fått väldigt anonyma namn. Men de är verkligen inga anonyma toppar. Eller kanske är inte topparna så framträdande men kammen är unik.

Den första primärtoppen är V5 och det finns två vägar upp på den. Båda går över varsin topp. Vägen som går över toppen som ligger norr om V5 är enklare än den över V6, så jag väljer att ta den vägen upp. Den här turen kommer ändå att bjuda på tillräckliga utmaningar, så det räcker och blir över. Därför känns det bra att börja med den enkla vägen.

Jag klättrar uppför sluttningen nedanför V6. Upp mot nederkanten av Austre Memurubrean. När jag kommer upp på platån så slår det vita emot mig. Det är många glaciärer och snöfält runt omkring mig. Jag inser att jag borde ha på mig solglasögon. Solen skiner på och reflekteras dessutom av all snö. Jag vill inte bli snöblind. Men jag har inga med mig.

Jag fortsätter uppåt. Följer nederkanten på Austre Memurubrean västerut. Det är många snöfält på sluttningen som jag ska upp på. Det är dessutom rätt brant. Jag inser att det inte går att komma upp om jag inte passerar några av de där snöfälten. Så jag studerar sluttningen innan jag går upp och bestämmer en väg.

Det är en ganska knölig sluttning och det känns tungt att ta sig upp. Jag kommer ut på kammen och fortsätter uppåt. Ser antydningar till en topp framför mig. När jag väl kommit bort till kammen går det betydligt lättare. Jag kommer upp på toppen och kan blicka ut över glaciären och bort mot V5. Det finns egentligen ingen anledning att stanna här, så jag går snart vidare.

Memurutinden V5

Det är ingen lång promenad för att ta sig till V5. Det är en liten nedförsbacke och en lite större uppförsbacke av stenskravel. Jag vandrar på och snart står jag uppe på V5 toppen. När jag blickar bort mot V6 toppen så ser jag en smal kam som också är det krux som jag nu slapp gå.

I övrigt är det mesta vitt. Av glaciärer. Jag ser Hellstugutinderna på andra sidan Vestre Memurubrean, sedan ser jag en smal stenig passage som skiljer den Vestre Memurubrean från Austre. I fjärran ser jag också några halvt snöklädda toppar och på andra sidan Austre Memurubrean ser jag Store Memurutinden.

Det är alltså på den lilla kammen som jag ska gå. I själva verket är den inte så smal. Den bara ser rätt smal ut härifrån.

Kamvandringen startar

Jag fortsätter längsmed kammen. På den första biten ner från V5 så avsmalnar kammen snart och den blir lite spetsig och här behövs lite enklare klättring för att man ska kunna ta sig ner. När jag väl är nere i sadeln så är det inga direkt svåra passager även om det kan krävas att man hjälper till med händerna emellanåt.

Jag går där och balanserar på kammen mellan de båda glaciärena. Solen skiner och det är varmt. Livet leker och är härligt. Jag blickar bort mot Hellstugutinderna. Drömmer mig bort dit. Dem vill jag bestiga en annan vacker dag. Jag studerar dem. Njuter av stunden.

På min väg passerar jag över V4.5 toppen. Jag är påväg mot V4 toppen. Som du kanske har listat ut vid det här laget så ska jag alltså ta mig hela vägen bort till V1 innan jag är klar med den här kammen.

Jag påbörjar klättringen upp mot V4. Kommer upp på en liten förtopp, där jag stannar och njuter av utsikten bakåt. Jag inser senare att utsikten är bättre härifrån än från den verkliga toppen. Men vyerna härifrån är ändå enastående och jag slutas aldrig att förundras av det här landskapet. Jag tänker på glaciärerna och vilken kraft det är i dem när isen glider ner genom dalen.

Kammen är inte slut

Efter V4 är kammen betydligt bredare än vad den var tidigare och även om det här partiet är väldigt lätt, där jag går mot V3, så väntar snart större utmaningar. På norrsidan av V3 så är det en brantkant, som stupar ner, och där behöver man antingen rappellera ner eller gå runt.

Fast redan när jag närmar mig toppen så inser jag att det inte kommer att vara helt lätt att ta sig upp. Det är en liten knöl längst upp på toppen. Jag klättrar försiktigt upp till den. Studerar den noggrant. Den ser inte helt lätt ut. Klättrar upp ytterligare en bit och inser att det har blivit rätt luftigt. Jag ser inte heller någon väg som är direkt enkel upp. Men jag ser en väg som inte heller är direkt svår. Däremot är den väldigt utsatt. Jag tittar ner. Det kryper lite i magen. Det är brant ner. Det blir ett långt fall om man skulle falla här.

Men det här verkar vara den ända vägen vidare framåt. Jag kontrollerar noggrant så att jag har bra fästen för både händer och fötter. Känner på berget så att det inte är löst. Ser till att alltid ha minst tre kontaktpunkter med berget medan jag klättrar och så klättrar jag upp. Det kittlar i magen. Det är egentligen inte svårt men det känns ändå olustigt när jag klättrar upp.

Jag kommer upp på en mindre platt yta och nu? Vad gör jag nu. Framför mig ser jag en smal kam. Även den är mycket luftig. Ja, ja det är bara att fortsätta, tänker jag. Jag kan inte vända om nu. Jag skulle inte vilja ta mig ner där jag precis kom upp. Så jag fortsätter framåt. Tar det lugnt men det är luftigt och jag får adrenalinpåslag. Metodiskt tar jag mig fram över kammen. Det går bra men jag är mentalt ansträngd när jag tar mig upp till toppen.

Memurutinden V3

När jag vänder mig om däruppe inser jag att jag hade kunnat runda den formationen som jag precis har tagit mig över. Det hade varit mycket enklare. Men det är försent nu. Jag sätter mig på toppen och pustar ut. För det väntar mer utmaningar här. Nu ska jag också rappellera ner för den här sluttningen, men jag fattar inte hur det ska gå till. Det ser väldigt brant ut och ankaret hänger väldigt svåråtkomligt.

Jag inser att jag måste ta det lugnt några minuter. Sedan kan jag gå systematiskt fram. Det gör jag också. När jag väl har börjar kolla närmare på ankaret och rappelleringen så inser jag att det inte alls är så svårt som jag först trodde. Jag börjar fixa med ankaret. Tar på mig sele och utrustning och spänner fast alltsammans. Kontrollerar allt tre gånger. Innan jag är redo och firar ner mig.

Nu möts jag av ännu ett litet problem. Jag hade kontrollerat att repet skulle räcka innan jag började rappelleringen. Och det såg helt ok ut. Jag kommer ner till knutarna i slutet på repet och inser att det hade inte varit så dumt om repet hade varit några meter längre. Jag har ändå kommit tillräckligt långt för att jag ska kunna klättra ner, men det hade känts lite bättre att komma några meter till. Jag trodde att repet som jag hade med mig var 40m, men när jag kontrollerade det efteråt så insåg jag att det bara var 30m. Så därav problemet.

Men som sagt var det ett litet problem, för jag kunde rätt enkelt klättra ner den sista biten ner till dalen. Härifrån var det en hyfsat enkel promenad upp på V2 toppen.

Snart är kammen slut

Som ni kanske kan gissa så är det bara en topp kvar på den här kammen nu. Nämligen V1. Jag pustar ut lite för till V1 är vägen återigen lätt. Det är bara att promenera upp på toppen. Nu kan jag också fortsätta att njuta av vyerna igen och ta in omgivningen.

Ner från V1 så går jag över ett snöfält som är väldigt mjukt. Det finns ingen annan vettig väg ner, så jag går försiktigt. Men stundtals så faller jag igenom. Fötterna bara försvinner ner i snön och jag får kravla mig upp igen. Snöfältet är inte långt så jag har snart passerat det och kommit ner i sadeln.

Nu följer jag kammen framåt. Den lutar svagt uppåt till en början. Till höger om kammen kan jag se Store Memurutinden. Stora Memurutinden består egentligen av tre toppar som är ungefär lika höga. Men det är östtoppen som är den högsta och eftersom jag kommer ifrån väster så är östtoppen den sista toppen som jag kommer att komma upp på. Men att ta sig mellan de här topparna är inte helt lätt ska det visa sig.

Store Memurutinden Vesttoppen

Vägen upp till Store Memurutindens Vesttopp är enkel. Det är ett brett stenfält som lutar svagt uppåt mot toppen. Sista biten upp mot toppen blir det aningen brantare och kammen blir smalare och smalare. Tillslut, när jag kommer upp till toppröset så är det plötsligt extremt smalt med branta kanter som stupar ner mot glaciärerna på båda sidor. Det är luftigt. Jag får svindel när jag står där. Jag blickar bort över den spetsiga kammen som jag nu har tänkt att ta mig över. Det är alltså dit jag ska.

Det känns svindlande. Jag inser att jag inte kan stå kvar uppe på toppen, utan tar mig fram och ner en bit. Sätter mig ner och andas ut. Då känns det genast bättre. Jag stannar här några minuter och fyller på energidepåerna innan jag fortsätter.

När jag stod uppe på toppen så såg jag de båda andra topparna. Det flesta som besöker Store Memurutinden nöjer sig med att bestiga Vesttoppen, trots att den är två meter lägre än Østtoppen. Hit kommer man enkelt från Spiterstulen. Men jag är fast besluten att fortsätta. Det är det eller ta mig ner till Spiterstulen som gäller. Men det här är en knölig och svår kam att ta sig över.

Store Memurutinden Midttoppen

För att ta mig vidare mot Midttoppen så följer jag kammen framåt, men snart stoppar en stor klippa min väg. Då måste jag klättra ner på sluttningen söderut och runda klippan. Vilket inte är helt lätt. Oftast när man börjar skråa på sluttningar så möts man av lösa stenar men den här sluttningen är rätt stabil och fast, men aningen svaig. Sen krävs också några klättermoves för att framför allt ta sig nerför en brant kant.

Fast det är inte långt mellan de här topparna och strax klättrar jag uppåt den sista biten upp mot Midttoppen. Då inser jag att jag inte har kommit särskilt långt på kammen. Jag ser Østtoppen framför mig. Det var inte helt enkelt att ta sig hit men hur mycket svårare kan det bli?

Store Memurutinden Østtoppen

Den första biten framåt från Midtoppen är enkel. Det är bara att gå framåt tills man kommer fram till stor klippa som man måste runda. Det görs genom att man tar händerna i en stor spricka och förflyttar benen utmed en svalutande bergsyta. Detta är en klassisk passage som inte är särskilt svår. Men som ofta förekommer på fotografier.

Det är efter den här passagen som kamvandringen börjar på riktigt. Här är det utsatt. Det stupar brant ner på båda sidorna om mig. Ett fall här kan få allvarliga konsekvenser. Jag är noga med att kontrollera att stenarna ligger stabilt innan jag belastar dem med alltför mycket tryck eller drag. Nu gäller det att vara försiktig.

Det är ett flertal passager som känns nervkittlande och som ser nästan omöjliga ut på håll men jag lyckas ta mig framåt. Jag tar det lugnt. Andas. Tar en passage åt gången. Adrenalinet är på topp. Tanken slår mig. Den här turen borde man inte göra själv. Men det är försent att vända om nu. Jag vet inte längre vilken väg som är enklast. Att ta mig tillbaka eller att fortsätta framåt. Men jag fortsätter framåt. Steg för steg kommer jag närmare mitt mål.

Och så kommer jag till en passage. Det är sylvass egg som jag inte vågar gå över. Jag stannar där ett tag. Andas och blickar bort mot den östra toppen. Nu är det inte så långt kvar. Det måste finnas en väg framåt. Jag inser att jag borde kunna gå en liten bit nedanför kammen. Där finns det en liten hylla. Så istället för att krypa över kammen så kommer jag att ha benen på hyllan och händerna uppe på kammen. Men det är inte helt lätt att ta sig dit. Det sluttar brant ner här och det krävs en liten manöver för att jag ska kunna ta mig ner på hyllan. Efter viss tvekan så har jag kommit ner. Försiktigt så tar jag mig över kammen.

Nu är jag på andra sidan. Vad mer väntar på den här kammen? Ingen värre passage än den här i alla fall. Jag fortsätter framåt. Snart blir berget snällare och topplatån visar sig vara väldigt snäll och platt. Som vilket fjäll som helst. Toppen skimrar inte alls av den äventyrslust som den passagen som jag precis har passerat gör.

Här kan jag andas ut. Ta det lugnt ett tag. Det var väl den värsta delen av den här turen. Eller? Jag hoppas det i alla fall. Men än är inte resan över. Än är jag inte på säker mark. Härifrån finns det bara två vägar. En är framåt och en är tillbaka. Jag måste alltså ta mig över ännu en topp. Ta mig upp på Austre Memurutinden. Men först måste jag ta mig ner i Memuruskaret.

Memuruskaret

Första biten av vandringen ner i memuruskaret är enkel. Jag går uppe på en platå med stenskravel. Men jag vet också att det är bra att söka sig söderut här och inte gå rätt ner på kammen. Om man går söderut så blir nedfärden betydligt enklare. Jag tar mig ner i en liten ränna och sedan börjar jag skråa ner på sluttningen. Passerar några bäckraviner och försöker kolla in terrängen framför mig för att hitta en bra väg att gå. Den här passagen känns inte jättesvår men det är lite löst på sluttningen, så det gäller att vara aktsam.

När jag har kommit ner en bit och börjar närma mig kammen igen så inser jag varför man skulle runda kammen. Uppe vid kammen är det nämligen en brant brottkant. Det hade varit svårt att ta sig ner där. Det är säkert möjligt men den vägen som jag tog är betydligt enklare.

Jag tar mig tillbaka på kammen. Den börjar platta ut. Jag är nere i skaret och jag har glaciärer på båda sidor om mig. Jag tittar ner mot glaciären söderut. Det skulle antagligen gå att runda Austre Memurutinden på södra sidan här om man tar sig ner mot glaciären. Det är bra att veta om Austre Memurutinden skulle visa sig vara för svårt.

Austre Memurutinden

Härifrån ser Austre Memurutinden respektingivande ut. Först ser det ut att vara en ganska behaglig klättring upp mot toppen men lite längre upp möts man av en brantkant, som ser väldigt svår ut att passera. Men jag vet att det ska finnas en väg upp till toppen och den ska jag leta upp.

Jag börjar vandringen uppåt. Går över stenskravlet samtidigt som jag ser hur brantkanten närmar sig. När jag står nedanför brantkanten så fortsätter jag åt vänster, ut på en hylla som blir smalare och smalare ända tills den helt tar slut. Jag tittar mig om. Vart ska jag nu? Jag visste att jag skulle ta mig så långt ut till vänster som jag bara kunde och det har jag gjort. Men sen då?

Jag vänder mig om. Går tillbaka några steg. Ser en möjlig passage uppåt. Det är brant. Både uppåt och neråt. Jag står på ett väldigt utsatt ställe. Jag stannar till. Funderar. Det ser fullt möjligt ut att ta sig upp där men skulle jag klara att ta mig ner igen om det visar sig att det där är fel väg?

Ett kort tag står jag där och funderar innan jag inser att jag faktiskt har rep med mig, så om det skulle visa sig att det här är fel väg så kan jag faktiskt fira ner mig igen. Så jag klättrar försiktigt uppåt. Slår en blick över axeln. Här vill man inte ramla. Det gäller att vara försiktig. Jag tar mig upp ovanför det värsta kruxet och känner mig genast mer trygg igen. Men en tanke gnager fortfarande i mig. Är det här rätt väg? Jag hoppas så.

Det är inte enkelt att ta sig uppåt men den värsta passagen är gjord och ja, det går bra att ta sig upp här. Klättringen blir enklare ju närmare toppen jag kommer och sista biten är bara en enkel promenad upp mot toppröset.

Jag klarade det! Jag har tagit mig till den sista primärtoppen på den här turen. Tanken som jag hade innan, om att fortsatta bort mot Søre Veotinden är inte längre aktuell. Det börjar redan skymma så smått och dagen har varit lång och spännande. Det börjar kännas i benen, men framför allt i huvudet. Så jag väljer att ta mig ner den kortast möjliga vägen och det är via östkammen. Ner mot Memurutinden Ø2.

Det är inte så enkelt att komma ner

Jag tänker att det inte ska vara så svårt men snart kommer jag ner till en passage där jag inte längre kan ta mig fram på kammen. Det är möjligt att ta sig ner antingen på höger eller vänster sida här. Men vilken är lättast? Jag studerar de båda alternativen under några minuter och väljer sedan att gå på den högra sidan, uppifrån sett. Jag minns det som att det var knöligt och svårt att ta sig fram. Det var inte så utsatt och luftigt, utan mer klurigt att hitta rätt väg.

I vilket fall så kommer jag slutligen tillbaka på kammen men då är jag nästan redan nere i sadeln. Jag vet inte vilken sida som är lättast att ta, men när jag vänder mig om så känns ändå den andra sidan något lättare. Gräset är alltid grönare på andra sidan som man brukar säga.

Jag tar mig framåt. Ser Memurutinden Ø2 framför mig. Sista biten till toppen går på en smal kam men det är inga konstigheter att ta sig dit. Det här är dagens sista topp. Nu ska jag bara ta mig ner. Det skymmer alltmer. Men nu är väl det värsta gjort?

Nu är det väl inga mer konstigheter?

Jag tar mig tillbaka en bit och börjar gå neråt. Jag tar mig ner i en ränna och sedan ut på en liten kam. Det är lite löst på sluttningen men med tanke på de problem som jag har ställts inför den här dagen så är det inte särskilt svårt att ta sig ner. Men det börjar smärta lite i mitt onda knä nu när det blir mycket nedför.

Jag kommer ner till en liten platå och svänger av vänster för att komma vidare ner i Memurudalen. Framför mig ser jag hur det blir brantare och brantare. Kan jag ta mig ner där? Jag blir tveksam och söker mig till höger mot ett brant snöfält, som jag tar mig fram till. Det är lite lurigt att ta sig ner här. Framför allt med risken att halka. Men att gå längre till vänster känns inte heller möjligt, så det här måste ändå vara den bästa vägen.

Jag glider nerför sluttningen. Det går bra. Tar mig ner ytterligare en bit innan jag vänder mig om och tittar upp mot sluttningen där jag kom ner. Till höger om snörännan är det en stor brant. Jag valde uppenbarligen rätt väg. Den enda möjliga vägen ner skulle det visa sig.

Promenaden i skymningen

Nu har jag tagit mig ner i en sunkig morän som ligger precis nedanför Austre Memurubrean. Alltså den landytan som tidigare legat under glaciärens istäcke. Det är mjukt, blött delvis och terrängen är väldigt småkuperad med små kullar och dalar. Det är svårt att hitta en bra väg genom det här landskapet. Men jag tar mig ut till mitten av dalen för att om möjligt undvika det värsta av det här landskapet och hitta en bra väg hemåt.

Jag vandrar neråt i dalen. Lämnar det småkuperade moränlandskapet bakom mig. Kommer ut på en platå med svag beväxlighet. Jag skymtar mitt mål i fjärran. Platsen där jag har mitt tält. Det känns länge avlägset. Mörkret sänker sig alltmer över dalen medan jag vandrar hemåt.

Vandringen känns oerhört lång och jag är trött i hela kroppen. Huvudet börjar domna delvis. Slutligen hör jag det forsande vattnet, går över de steniga fältet nedanför kullen mitt i dalen. Jag känner mig hemma. Det har gått 14 timmar sedan jag begav mig av. Nu är jag tillbaka. Jag vill bara krypa ner i sovsäcken, men först behöver jag fylla på energi.

Vid tältet

Jag lagar mat. Funderar igenom turen som jag precis har varit med om. Den har varit utmanande och kul. Luftig och utsatt. Jag känner mig mentalt utmattad. Jag känner inte alls för att göra en liknande tur just nu. Som tur är så väntar en betydligt enklare tur under morgondagen.

Men jag är också fylld av upplevelsen. Det har varit en helt underbar dag. Solen har skinit hela dagen från en klarblå himmel, ända till skymningen. Jag minns tillbaka på de vackra vyerna över Hellstugutindena. Den utmanande kammen på Store Memurutindena och den där vågade klättringen upp på Austre Memurutinden. Egentligen så var det inte så svårt. Det är bara det luftiga klimatet som får det att kittla i magen och adrenalinet att spruta i kroppen. Men samtidigt kan ett misstag eller en lös sten leda till allvarliga konsekvenser. Bergen är hårda och skoningslösa. De ska respekteras men också besegras.

På något sätt är det också det som skrämmer mig, som lockar mig hit. Utmaningarna och belöningen i att veta att det var tufft men jag klarade det. Vissa bitar var påfrestande men det är också de bitarna som jag längtar efter när jag sitter i soffan en lördagkväll. Det är det som är äventyret. Det som skapar minnen.

Nu när jag tittar på de bilder som jag tog under den här turen så inser jag att de inte gör turen helt rättvis. Det var inte så jag minns det. Jag minns det som mycket vackrare och mycket storslagnare. Men de av er som en dag tar er dit kan jag lova att under en lika bra dag som den här så kommer ni att få minnen för livet.

Jag äter snabbt min mat innan jag kryper in i tältet. Jag är trött men jag har ändå svårt att sova. Så som det brukar vara efter en ansträngning. Men imorgon ska jag upp på fjällen igen och då ska jag bara njuta. Men det kommer antagligen inte att bli en helt enkel tur. För även imorgon väntar tuffa utmaningar.