För några veckor sedan flyttade jag till Varberg och jag blev snabbt positivt överraskad av vad den här staden har att bjuda på. Det är som om det är en speciell känsla här. Som om det är något speciellt med luften vid kusten. Som om den är lite friskare här. Kanske är det den extra höga luftfuktigheten som inger den här känslan, kanske är det lukten som vattnet för med sig. Det känns i alla fall som om jag har kommit hem igen. Jag kommer ihåg den känslan när jag bodde i Jönköping och kom på besök på västkusten. Den friska härliga luften!

Egentligen vill jag inte bo i en stad. Det känns ofta så opersonligt, dött, tråkigt och instängt. Men här känns det ändå bra. Med fyrahundra meter till stranden och det härliga strandområdet. Att det dessutom är tio minuters vandring ner till centrum gör ju knappast saken sämre. Det enda jag saknar är närheten till skogen, naturen och de fina löpstråken i kuperad terräng.

Att Varberg är en sommarstad går inte heller att missa. Vart man än går är det folk i rörelse. Folk som går, folk som cyklar, folk som solar, folk som käkar glass. Alla somriga och glada. Och då har knappt sommaren börjat.

Men härligast är ändå att höra de skrikande måsarna om morgnarna. Se hur de svävar fram över himmelen eller gör ett skenanfall mot en allt för närgången gäst. Känna den fläktande varma sjöbrisen som sveper in från havet. Känna den brännande solen som skiner från en ljusblå himmel. Lyssna på vågorna som brusande slår mot klipporna och stenarna utmed stränderna eller bara njuta av den värmande grönskan som i kontrast till himmelen och havet skänker värme till omgivningen.

Utsikt mot Subbe halvön och Subbe fyr