Under helgen som har varit så avgjordes orienteringsstafetten Tjoget i de mörka småländska skogarna kring Emmaboda. Givetvis var jag på plats. Man kan säga många saker om Tjoget men det är ingen prestige tävling. Det är givetvis kul att vinna men det är inte så att det flockas stora klubbar hit för att vinna en stafett. Det är inte heller så att de bästa klubbarna ställer upp med sina bästa löpare. Istället är det ofta ett hopplock av de löpare som vill springa. Det är även det som är charmen med Tjoget. Alla kan vara med. Ingen är för dålig för att deltaga och mindre klubbar visar ofta framfötterna och gör bra prestationer.

Sen är det ju inte en nackdel att det nästan alltid bjuds på strålande solsken och riktigt varmt väder, så varmt att vissa börjar klaga på att det är för varmt. Tjoget förknippar jag även med ganska lättlöpta och fina skogar, men så var det inte i år.

I år var det riktigt risigt på sina håll och mycket sly på andra ställen. Men vad gör det? När solen gassar och tävlingsdjävulen bryter fram. För min del blev det också ett litet ovanligt lopp. Tjoget förknippar jag med mycket löpare i skogen och mycket häng, eftersom alla sträckor är raka. Men för egen del såg jag inte skymten av en endaste löpare under första halvan av mitt lopp. Under andra halvan sprang jag först om en kille vid en kontroll som han uppenbarligen hade missat men hittade när jag kom. Senare under banan sprang jag om ytterligare två, men ingen av dem svarade så det lämnade mig ensam direkt igen.

I det stora hela gjorde jag ett riktigt bra lopp. Det finns lite att slipa på men kan jag göra fem sådana här lopp under O-ringen så kommer jag vara riktigt nöjd.