Nu rullar hösten in och de gyllene löven svävar genom den vindpinade luften. Mörkret tränger sig på och skänker ett härligt men kallt lugn till omgivningen. Den kylande vinden blåser mot kinden och regnet faller från den kalla mörka himmelen. Livet sinar men naturen ler med sin sviktande skönhet. Snart är det öde och dött, men än vilar träden på livets kant.
Hösten inger ändå ett visst hopp. Ett hopp om en vinter. Jag längtar tills de första snöflingorna faller och förgyller den bara mörka marken med sin vita skönhet. Jag längtar bort till en plats där jag kan åka skidor. Där kyla råder men där det ändå inte är kallt. Där solens reflekterande strålar ler mot mig en stillsam eftermiddag.

För här kan jag bara hoppas på en snörik vinter. Istället får jag längta mig bort mot snöklädda berg, hängande isfall och bistra stormar, om det så må vara.