Det här inlägget är del 3 av 5 i serien 2015 Fjällvandring i Jämtland / Härjedalen
- Tillfällighetens lycka
- Bestigning av Helags
- Templet som sade stopp
- Den långa resan
- Hemfärden
Efter gårdagens tur över Helags så kände jag mig lite mör när jag vaknade upp. Regnet hade i alla fall avtagit men kylan som det förde med sig låg fortfarande kvar. Jag klädde snabbt på mig, så mycket jag hade, och drog en spurt uppför en sluttning på några hundra meter och joggade sedan ner igen. Allt för att få upp värmen. Men det kändes fortfarande lite kallt och vinden låg på och kylde. Jag hade kanske inte heller valt den varmaste platsen att tälta på för just här låg många snölegor kvar och på många ställen kunde man se att snön hade smält bort bara de senaste veckorna.
Jag tog en snabb frukost och ytterligare några spurter innan jag fick ner tältet och allt annat i väskan och kunde ge mig av mot det dimhöljda Sylarna. Det blev en ganska lugn promenad och första målet för dagen var att ta mig fram till Ekorrdörren, ett vindskydd som ligger precis söder om Sylmassivet. Sen var tanken att fortsätta upp på kammen och göra en liknande kampromenad som jag gjorde under gårdagen över Helags.
Men när jag kom fram till Ekorrdörren låg dimman tät över bergsidorna. Jag var ändå hungrig så jag bestämde mig för att ta ett mål mat innan jag gav mig upp på högre höjder och hoppades att molnen skulle skingras under tiden. Jag hoppades att solen skulle komma fram och skänka lite värme åt dagen.
Det gjorde den aldrig. Jag fick i alla fall i mig mitt mål mat och tvekade lite på om jag skulle ge mig upp eller om jag bara skulle fortsätta mot Sylarnas fjällstation. Det hade dessutom kommit en lätt skur under tiden som jag ätit vilket inte gjorde läget bättre, men dagen var fortfarande ung, så jag tänkte att jag kan ju lika gärna testa att gå upp. Blåser det för mycket eller om dimman blir för tät så kan jag ju alltid vända om.
Södra kammen
Så jag fortsatte uppåt. Upp på sluttningen av den södra kammen som till stora delar var snötäckt, sen följde jag den upp mot Sylmassivets högsta topp på den svenska sidan, nämligen Templet, och jag förstår nu varifrån det namnet har kommit, för det var en majestätiskt marsch på en kam som sakta blev allt smalare och smalare, samtidigt som den blev allt brantare och brantare. Med sidor som sluttade rakt ner på båda sidor. När dessutom dimman låg så tät som den gjorde kändes det nästan som om jag gick på en avsatts mitt ute i ingenstans, samtidigt som jag påminde mig om var jag befann mig och vad som skulle hända mig om jag ramlade över kanten.
Det var när jag gick där som regnet började falla från skyn. Vinden piskade fortfarande mot mig och den dimhöljda kammen blev allt smalare. Det var då jag plötsligt insåg att det här antagligen var en del av Syltraversen. Jag hade inte gjort min läxa. Jag hade inte läst på om berget innan jag begav mig hit. På ett sätt är det ju roligast att inte veta vad som väntar och agera efter läget, men nu blev jag osäker, eftersom jag visste att Syltraversen kräver rep och klätterutrustning på sina ställen.
Den dimhöljda kammen
Stenarna blev blöta, men jag fortsatte en bit till. Passagerna blev allt svårare. Det var där någonstans som jag bestämde mig för att det kanske var bäst att vända om. Jag var ju trots allt ensam och det kändes dumt att riskera något, men där borta i dimman tyckte jag mig skönja toppen som en svag kontur, så nära. Så jag tog av mig väskan, förankrade axelbandet runt en sten och fortsatte sista biten utan packning.
Sen vände jag tillbaka igen. Lite missmodig efter det här misslyckandet. Jag gick samma väg ner som jag hade kommit men tog chansen att surfa nerför det stora snöfältet. När jag väl kom ner slog vädret återigen om och en kraftig vind svepte genom dalen samtidigt som en häftig skur tog sin början. Jag fortsatte bort mot leden. Kände hur vinden slet i mig. Kände hur jag sakta kyldes ner av det skarpa regndropparna, men jag fortsatte bort mot Sylarnas fjällstation.
När jag väl kom dit var jag genomvåt. Jag gick in och tog lite skydd medan regnet öste ner utanför fönsterna. Jag funderade länge på om jag skulle köpa en bädd eller fortsatta min resa, men i slutändan så kändes en dusch och bastu mer värt än att tälta ute i regnet, även om det skulle innebära ett misslyckande för min del. Hade jag bara haft ett litet större tält, som jag hade kunnat röra mig i, så hade jag antagligen valt det andra alternativet, men just nu känns det riktigt skönt att ha avnjutit en varm dusch och en varm bastu och samtidigt slippa ligga huttra i kallt och blött tält.