Det här inlägget är del 1 av 10 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar

2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar

• Sveriges tolv 2000m toppar
• Sielmatjåkkå – Sveriges nya 2000 meters berg
• Anmarschen mot Pårtetjåkko observatoriet
• Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå
• Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar
• Dag 2: Bestigning av Akka
• Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise
• Dag 4: Sista dagen?
• Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka
• Några sista ord

Förra sommaren, när jag ensam klättrade uppför kammen mot toppen av berget Templet, genom den täta dimman, så tänkte jag: “Det här vill jag göra oftare. Det här vill jag ha mer av.” Jag vandrade fram längs stenskravlet på en kam som blev allt smalare och smalare. Regnet sipprade ner över mig och gjorde stenarna hala under min fötter. Vinden blåste mot mig och gjorde benen skakiga och dimman skymde sikten för mig så att jag knappt kunde se den steniga bergskammen framför mig.

Där och då, under de värsta förhållandena, föddes ett frö inom mig. En längtan efter större äventyr. Efter större berg. Efter en större prövning. Snart kom tankarna till Sveriges högsta toppar. De som är över 2000m höga. Jag visste då bara att de var runt tio till antalet, men inte exakt var det låg.

När jag kom hem från den resan så gjorde jag min research. Jag slog upp alla Sveriges toppar som är högre än 2000m, lokaliserade dem på kartan och tog ut min rutt. Jag tänkte att jag borde klara av att ta alla topparna på en vecka. Men ett sådant här äventyr kan man ju inte ge sig ut på ensam, så jag kom att tänka på min bergsälskande vän Erik. Han skulle bli den perfekta färdkamraten på en sådan här resa. Han har stor fjällvana och mycket kunskaper om klättring och berg. När vi pratades vid strax innan Jul förra året så nämnde jag mina planer och han nappade direkt.

Men inte skulle vi göra det på en vecka och inte skulle det bli en fin familjepromenad med kängor och termos. Nej, nu var det fyra dagar som gällde, löparskor och lätt packning. En utmaning och ett äventyr som vi förhoppningsvis sent kommer att glömma.

Det som då kändes så avlägset är snart här. Snart ska det ske. Nu är det knappt en månad kvar tills vi beger oss till Kvikkjokk där äventyret börjar.

2000m topparna

I Sverige finns det tretton, eller tolv, bergstoppar som sträcker sig mer än 2000m ovanför havsytan. Det beror lite på hur man räknar, om man räknar Akkas Nordvästtopp som en egen topp eller inte. Det är bara ett smalt hak som skiljer Akkas nordvästtopp från stortoppen och primärfaktorn är inte mer än några meter. Därför anser vissa att Nordvästtoppen inte är en egen topp. Utan mer en förtopp till stortoppen. I vilket fall så passerar man ändå över Nordvästtoppen på vägen till Stortoppen.

Under den senaste tiden har det pågått spekulationer om när Kebnekaises Nordtopp blir Sveriges högsta punkt och varje år i Augusti eller September brukar det cirkulerat nyheter om inmätningen av Kebnekaises sydtopp, vars smältande toppglaciär får den att krympa. Förra året när det var ett kallt år växte Sydtoppen något, men om trenden fortsätter kan Kebnekaises nordtopp komma att bli Sveriges högsta topp redan vid sommarens slut, och kanske även vid den tidpunkt då vi passerar över de båda topparna.

I tabellen nedan har jag sammanställt höjderna för de tretton 2000m topparna som vi har i Sverige. Höjden på Kebnekaises sydtopp är uppskattad.

För att visualisera det hela så har jag även satt ihop nedanstående karta där alla topparna är utmärkta.

Anmarschen, dag 1 och dag 2 – Sarek

Vår resa börjar, som jag nämnde tidigare, i Kvikkjokk och vi kommer sedan att ta oss norrut. Tanken är att vi ska anlända till Kvikkjokk strax efter middagstid och då direkt ge oss av upp mot de två första 2000m topparna. Pårtetjåkkå och Palkatjåkka. Det blir en vandring på 29km upp till Pårtetjåkkå observatoriumet där vi tänkte spendera den första natten.

Sen börjar den riktiga resan. Vi börjar den följande dagen med att bestiga både Pårtetjåkkå och Palkattjåkka. Därefter tar vi oss ner till Rapadalen och följer dalgången norrut mot Sarektjåkkås fyra 2000m toppar. Tanken är att vi ska ta oss upp till svarta spetsen och sedan göra en vandring över kammen som förbinder det fyra topparna, Buchttoppen samt Sarkekstjåkkas tre toppar, sydtoppen, stortoppen och nordtoppen. Just den passagen går i ett väldigt högalpint område, över en smal kam, och kommer definitivt bli lite spännande.

Kamvandringen över Sarektjåkkås fyra 2000m toppar

Efter Sarektjåkkås toppar så tar vi oss ner i dalen på andra sidan och beger oss, i nordvästlig riktning, mot Akka. Akka är det berg i Sverige med den högsta primärfaktorn, det vill säga den största höjdskillnaden mellan dalen och toppen. Men förutom höjdskillnaden borde Akka inte utgöra några större svårigheter.

När vi har tagit Akkas båda toppar så beger vi oss ner till Akkastugorna där vi inväntar båten som kommer att ta oss över Akkajaure till Ritsem.

Totalt är det en sträcka på ca 75km och åtskilliga höjdmeter mellan Pårtetjåkkå observatoriet och Akkastugorna och tanken är att vi ska ta den här distansen under två dagar. Min förhoppning är att vi ska hinna med att ta oss över alla Sarektjåkkås toppar och övernatta någonstans på sluttningen därefter. Men det mesta hänger på vädret. Vid dåligt väder kan det vara svårt att ta sig an Sarektjåkkåtraversen och i Sarek ska man ha respekt för naturen, för här är det öde. Här finns ingen bebyggelse. Här är man utlämnad. Här finns ingen som kommer när man skriker.

Dag 3 – Till Singistugorna

De fem kvarvarande topparna ligger i Kebnekaisemassivet, men innan vi kan ge oss an de topparna så måste vi ta oss från Ritsem till foten av Kebnekaise. Vi tänker oss att det kommer att ta oss en dag för att ta oss från Ritsem till Singistugorna och sedan ytterligare en dag för att ta oss an Kebnekaisetraversen och vidare bort mot Sielmatjåkkå.

När jag studerade kartan så fann jag tre möjliga vägar mellan Ritsem och Singistugorna. Den första vägen som jag kom att tänka på är den som går norrut via Sitasjaure och Hukejaure. Det är också den kortaste vägen. Den är ca 53km och första biten, till Sitasjaurestugorna, går på en grusväg och därefter fortsätter det på större och mindre fjällstigar.

Ett annat alternativ är att ta sig ner på landsvägen till Vakkotavare och sedan hoppa på Kungsleden norrut upp till Singistugorna. Det är en något längre väg men fördelen med den vägen är att man kan ta bussen mellan Ritsem och Vakkotavare och på så vis skulle den vägen bli kortare ansträngningsmässigt. Nu tycker vi att det är fusk att åka buss och att springa på landsvägen känns inte särskilt lockande.

Det tredje alternativet och antagligen det tuffaste är att vända om redan uppe på toppen av Akka och därifrån bege sig tillbaka österut till Suorvadämmet och sedan fortsätta i nordvästlig riktning upp till Vakkotavare där Kungsleden tar vid. Även den här vägen blir något längre, 67km, men framförallt tyngre. Det här är ett alternativ om man anser att det är fusk att korsa Akkajaure med båt. Ett annat alternativ om man vill ta sig hela sträckan för egen maskin är att paddla över Akkajaure. Men det kräver mer planering och att det finns en båt eller kanot på plats. Om båten i så fall ligger mitt över från Vakkotavare så kommer man att få en något kortare sträcka än alla andra alternativ. Men om man då ska ta sig runt helt för egen maskin så måste man även fixa fram en båt i Teusajaure.

Vi kommer dock att ta båten mellan Akkastugorna och Ritsem och sedan bege oss mot Singistugorna via Sitasjaure. Där vi kommer att spendera natten inför den sista dagen.

Dag 4 – Kebnekaisemassivet

Avslutningsdagen blir ganska kort till sträckan men kanske ändå den tuffaste dagen. De fem sista 2000m topparna ska bestigas. Den här dagen bjuder dels på den svåraste klättringen och dels så kommer vi att vara riktigt slitna när vi väl kommer hit. Vi börjar med att ta oss upp till Kebnekaises sydtopp, vandrar över kammen till nordtoppen och fortsätter sedan ner över Halspasset och Kebnepakte.

Sista dagens vandring från Singistugorna, över Kebnekaises två toppar samt Kaskasapakte, för att slutligen nå Kaskasatjåkkå

Efter det ger vi oss på det tuffaste berget, nämligen Kaskasapakte. Är det fint väder så tror jag inte att Kaskasapakte kommer bli några större problem men om det regnar och blåser blir det desto värre. Kaskasapakte kräver viss klättring och har några partier av svårighetsgrad 4+. Efter toppbesöket på Kaskasapakte tar vi oss nedför östkammen och vandrar över till den sista toppen. Kaskasatjåkka. Målet på resan. Förhoppningsvis är vi där på fjärde dagen efter vår avfärd från Pårtetjåkka.

Det är bara en sak som är säker, det kommer inte bli en lätt resa.

En tuff utmaning

När man planerar en sådan här resa så är det lätt att bli högmodig och överskatta sin egen förmåga, för fem mil på en dag. Det borde inte vara några konstigheter, men när man gör det flera dagar i sträck och dessutom lägger till några tusen höjdmeter så blir det desto värre. Dessutom så ska vi bära med oss packning och mat för att klara oss.

Jag har ju tidigare gjort några liknande turer. Förra året runt midsommar sprang jag och Fredrik i jämtlandsfjällen. Vi sprang då 35km som längst men var ändå riktigt trötta redan under andra dagen. Det kan ju dock tilläggas att det var mycket snö kvar under den turen vilket sög rejält på krafterna.

När Jag, Micke och Mats var i Jotunheimen så inledde vi veckan med att besöka Norges två högsta toppar och när vi sedan på fjärde dagen gav oss ut på en 34 km lång tur i Leirungdalen var vi riktigt trötta de sista kilometerna. Men trots tröttheten så lyckades vi återhämta oss och vi körde ett maxpass dagen efter över Besseggen. Samtidigt så har jag sprungit ett 50 miles (83 km) lopp så potentialen finns där, men jag var riktigt sliten dagarna efter det loppet. Sålänge det finns en vilja och tro att man kan klara av någonting, så är det även möjligt.

Men, som alltid i fjällen, så är det inte bara oss själva vi måste övervinna, utan även vädrets makter. Det kan regna, blåsa och om det vill säg illa till och med snöa. Sikten kan vara god eller nästintill obefintlig och det kan skifta snabbt eller hålla i sig länge. Men det är också det som är charmen. Om man på förhand vet att man kommer att klara någonting så är det heller ingen utmaning.

Uppdatering 13 Juli 2016: Sedan det här skrevs så har Sverige fått en till topp över 2000m. Läs mer om vår nya 2000m topp, Sielmatjåkkå, och hur den förändrar vår resa.