Det var några år sedan som jag senast satte min fot på Finskt mark för att delta i Jukolan Viesti, eller Jukolakavlen, men nu var det dags igen. Jukola är en folkfest som lockar allt från elit till motionärer. Det är det som ger Jukola dess storhet och tar upp stafetten på den högsta tronen bland orienteringstafetter. När startskottet ljuder ger sig tusentalets orienterare ut i skogen. I år gick tävlingen i de syöstra delarna av Finland, i Lappeenranta, nära ryska gränsen.

Men det var inte självklarhet att jag skulle vara med. Fredagen veckan innan avfärd drog jag nämligen på mig en kraftig förkylning, som i och för sig var självförvållad. Jag tänkte att det går väl snart över, bara jag tar det lite lugnt i några dagar. Så det blev ingen träning veckan innan Jukola och mitt deltagande var fortfarande osäkert under mitten av den veckan, men där någonstans började det kännas bättre. Om än knappt men längtan växte inom mig. Jag ville ju vara med, för Jukola vill man ju inte missa. Och så blev det.

När vi anlände till arenan regnade det och det skulle det komma att göra hela dagen och hela natten. Leran bredde ut sig och snart var det nästintill omöjligt att ta sig fram utan att bli blöt om fötterna. Jag satt huttrande i tältet och följde damkavlen på arenan. Kall och blöt. Inte den bästa förberedelsen.

Till slut sjunk solen ner och snart var det dags för oss. Jag hade blivit uttagen att springa förstasträckan för Stora Tunas tredjelag. I och med att jag är ny i klubben och övergångar egentligen först får göras den första Juli så hamnade jag i tredjelaget. Men det är svenska regler och egentligen är det fritt fram i Finland.  Men det är alltid bra att undvika diskussioner och dessutom minskade det min press, vilket var bra då formen kändes osäker.

Jag började värma upp. Kroppen kändes inte direkt lätt utan snarare tvärtom och dessutom började jag ganska direkt känna av smärta i sätesmusklen. Det här är inte bra, tänkte jag, men det är det som händer när man sitter still för länge. Jag försökte stretcha för att bli av med smärtorna men de ville inte försvinna. Istället fick jag acceptera det. Jag begav mig till starten. Förenade mig med massan. Det smärtade och kroppen var seg.

Två minuter kvar. Jag tittar ner på klockan. Ser hur sekundrarna tickar ner. Jag står på ett startfält med över 1700 andra orienterare som ska ge sig ut i natten på den första sträckan. Stämningen är spänd.

En minut kvar. Framför mig står det trehundra personer, i vägen. Jag funderar på hur jag ska ta mig fram. Jag vill fram så långt som möjligt. Jag vill vara med och kämpa. Jag har glömt att jag är i dålig form. Jag har glömt att jag har ont. Jag vill bara springa, fram genom skogen, i ljuset av min egna och andras lampor.

Jag sneglar ner på klockan. Den tickar på. Bara några sekunder kvar nu. Jag tittar upp. River sönder försegligen på kartan som jag håller i min hand och läser av kompassen för femte gången för att konstatera att norr fortfarande är åt samma håll. Fem sekunder kvar. Jag böjer mig framåt. Gör mig redo för start.

Då smatrar det till. Någon avfyrar en automatkarbin. Det är startsignalen. Jag springer iväg. Förenar mig med den glidande massan som susar fram över startfältet. Jag försöker ta mig framåt men det är stopp. Jag springer över fältet. Genom leran, som sprutar upp mot mig från de som springer framför mig. Jag känner leran som träffar mina ögon och mitt ansikte. Jag blinkar snabbt.

Vi viker av mot skogen. Det blir genast trångt, och jag liksom alla andra tränger jag mig fram. Jag viker upp kartan. Vägen till första visar sig vara genom ett stort grönområde, alltså ett område med väldigt tät skog. Där försöker vi ta oss fram. Ibland löpandes, ibland gåendes, men framför allt trängandes. Det är så mycket folk runt omkring mig att jag knappt kan göra något annat än att följa ryggen på de framför. Men jag vill om. Jag vill framåt. Jag försöker men det känns lönlöst.

Vi fortsätter genom det här snåret ända tills vi kommer ut på en väg och får en enkel ingång till den första gafflade kontrollen. Jag tar den. Nu är jag med i matchen. Nu vill jag framåt. Vi kommer ut på ytterligare en väg och jag ser det långa tåget framför mig. Jag försöker öka farten men kroppen svarar inte.

Del av första sträckan på Lappee Jukola 2016

Jag fortsätter mot kontroll tre och känner hur tröttheten sköljer över mig. Jag inser plötsligt hur dålig form jag är i. Men jag kämpar på. Jag ska ta mig i mål och jag ska hålla min plats, men folk börjar redan springa om mig. Jag känner hur snoret börjar rinna ur näsan och snyter mig lite snabbt i farten.

Nu är det återigen gafflat. Jag känner det på mig. Jag tar kontroll över orienteringen och läser in mig allt noggrannare när vi närmar oss kontrollen. Folk viker av, men jag fortsätter. Det är en enkel kontroll men jag springer nästan själv över åsen bort mot punkthöjden. Där är den. Jag stämplar. Tar ny riktning och hänger på ett gäng som stämplade precis innan mig.

Jag känner mattheten i kroppen. Jag vill mer, men kroppen säger ifrån. Det känns inte bra och näsan fortsätter att rinna samtidigt som andningen känns allt tyngre.

Några korta kontroller passeras innan det är dags för en längre sträcka. Jag letar vägvalsalternativ men hittar inget. Inget som är bättre än springa rakt på och de övriga verkar köra på samma taktik. Kontrollen är ganska enkel så jag tänker att det är bara att glida med och läsa in mig när jag kommer ut på vägen innan kontrollen. Men jag är matt och snart ser jag hur ljusen framför mig glesnar och försvinner iväg genom skogen. Jag försöker öka farten men kroppen svarar inte. Jag känner mig nästan ensam när jag får syn på en lampa vid sidan av mig och snart hör jag hur det brakar till bakom mig när en ny klunga närmar sig. Jag tar rygg. Kämpar för att inte tappa även den här klungan.

Vi kommer ut på vägen, klättrar upp mellan branterna, rundar höjden och tar kontrollen. Sen följer en kort kontroll följt av en gafflad svårare sluttningskontroll. Jag är inte helt säker på vad jag är när jag närmar mig den nionde kontrollen. Men jag läser av naturen runt omkring mig. Jag inser att jag inte är framme än, så när de andra börjar stanna och läsa in sig så fortsätter jag en bit till. Bara lite till. Jag blir osäker. Den borde vara här och precis när jag funderar på att stanna och läsa in mig så ser jag den framför mig.

Jag pustar ut. Viker upp kartan och inser att vi går mot varvning. Först är det bara några enklare kontroller. Jag försöker hålla farten uppe och hänga med de andra men jag får kämpa och tydligast blir det när vi kommer in på varvningsrakan. Folk bara susar om mig. Jag försöker hänga med men kroppen känns trött och matt, så istället får jag se mig både omsprungen och ifrånsprungen. Som tur är så är det inte långt kvar.

Slutdelen av första sträckan på Lappee Jukola 2016

De sista kontrollerna var ganska lätta och alla förutom den efter varvningen var  dessutom raka, det vill säga ogafflade. Jag ligger med i ledet och försöker att hänga med utan att tappa min plats men får med jämna mellanrum se mig omsprungen.

Jag pustar ut när jag kommer ner till de sista kontrollerna på ängarna. Nu är det bara löpning in mot mål. Nu ska jag satsa allt. Nu ska det gå fort. Men det gör det inte. Jag känner mig lite besviken när jag springer in mot mål. Jag måste ligga någonstans mellan plats 400 och 500 tänker jag strax innan jag tar sista svängen in mot mål. Då ser jag plötsligt placeringsskylten framför mig. Den rullar uppåt men det står 129 när jag passerar mållinjen. Jag blir förvånad. Hur har det här kunnat ske? Jag har ju bara tappat placeringar hela tiden. Så har det känts. Jag har i och för sig spikat alla mina gafflingar och även alla andra kontroller, men det har väl alla andra också gjort?

När jag kommer in i tältet får jag bara komplemanger och glada tillrop. Vad bra du sprang! Men jag svarar bara att, nej, det gick långsamt. Jag var trött. Kroppen ville inte alls. Förkylning sitter fortfarande tungt. Efteråt så fick jag även höra att det var någon som hade sagt: “Vem fan är det som springer för Tunas tredje lag.” På ett positivt sätt. Så kanske var det inte så dåligt ändå, men jag vet i alla fall att jag kan bättre! Jag slutade på en 135:e plats på min sträcka men laget blev diskat för vi saknade två löpare.

Eller som Jocke sade det. Nästa år springer du i andralaget och om två år springer du i förstalaget och då ska vi vinna!

Omstarten på sistasträckan på Lappee-Jukola 2016. Se vad lite regn kan göra. Foto: Markus Siivola