Det här inlägget är del 6 av 10 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar
- Sveriges tolv 2000m toppar
- Sielmatjåkkå – Sveriges nya 2000 meters berg
- Anmarschen mot Pårtetjåkko observatoriet
- Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå
- Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar
- Dag 2: Bestigning av Akka
- Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise
- Dag 4: Sista dagen?
- Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka
- Några sista ord
Jag ryser till. Det känns som kylan strömmar från kropp. Det börjar från hjärtat sedan pulserar det ut genom hela kroppen tills det når mina händer och fötter. Det går som en rysning genom kroppen. Det är kallt. Jag kan inte sova. Jag tittar ut från mörkret i bivacksäcken. Himmelen är ljust blå med några mörka moln och fjärran kan jag se den röda horisonten som aldrig tycks släckas. När jag lade mig vilade det röda skenet bakom Akka men nu har det flyttat sig aningen österut. Annars är allt sig likt.
Jag tittar på klockan. Den är inte ens två än. Men det är kallt och jag kan inte sova. Jag ligger kvar och huttrar ett tag innan jag reser mig upp. Jag sitter där och blickar ut över omgivningen samtidigt som jag skakar av köld. Jag drar på mig de blöta sockarna och knyter på mig de blöta skorna innan jag reser mig upp och börjar vankar fram och tillbaka. Jag ställer mig och hoppar på stället och viftar med armarna. Allt för att få upp lite värme i kroppen. Jag håller på så ett tag men märker ingen skillnad. Det är fortfarande kallt. Jag är fortfarande frusen. Jag fortsätter att vandra runt vårat läger. Hoppar och studsar.
Akka i nattens sken
Till slut går jag tillbaka till lägerplatsen och sätter mig där på en sten. Jag blickar bort mot Akka, mot den fjärran horisonten. Dit ska vi idag. Jag tittar bort mot Erik. Han ligger skymd i sin bivacksäck. Jag tänker inte försöka sova mer. Jag kan inte, men jag vill inte heller väcka Erik. Han behöver sova. Liksom jag behöver sova. Istället njuter jag av utsikten. Av det speciella ljuset som det är på natten. Det är ingen midnattssol längre men det blir inte heller riktigt mörkt på natten.
Jag sitter där länge. Sen slänger jag en blick mot Erik. Jag ser hur han skakar i bivacksäcken. Jag går fram till honom och säger hans namn lite lågt. Han tittar ut. Han ser väldigt frusen ut. Jag föreslår att vi ska packa ihop och dra vidare. Jag kan i vilket fall ändå inte sova något mer den här natten. Jag är fortfarande kall.
Lägerplatsen
Vi börjar gå. Jag har på mig alla kläder som jag har med mig och tänker att snart borde jag börja svettas. Snart blir jag varm. Men det blir jag inte. Jag känner mig fortfarande stel och det dröjer säkert över en timme innan känslan av köld lämnar mig.
Framför oss ser vi Akkamassivet. Vi passerar ett blött men ändå ganska frodigt landskap. Stenarna är få vilket jag är ganska tacksam för. Vi lär ju få nog av det idag ändå. Snart får vi bevittna en mäktig syn när solen först lyser upp fjälltopparna med sitt rödaktiga morgonsken och sedan hur ljuset sakta sänker sig närmare marken och oss. I Norr ser vi solen som ett stort rött klot som sakta reser sig bakom några envisa moln och sen på bara några minuter ser och känner vi hur solen kastar sina första strålar över fältet som vi vandrar på. Några magiska första strålar.
Det var en härlig stund men inte ens solen fick upp värmen i min kropp och än värre var det för Erik. Det var först när vi kom fram till en renvaktarstuga kanske en timme senare som värmen började återvända till min kropp och jag kände hur svetten började tränga fram under alla mina kläder. Jag stannade utanför den stugan och tog av mig dunjackan. Jag ser hur Erik fortsätter framför mig. Han är fortfarande kall. En impuls slår mig plötsligt. En trötthet sköljer över mig. Jag vill bara lägga mig ner. Lägga mig ner och somna in. Jag känner plötsligt av tröttheten. Viljan att sova. Jag slår bort den impulsen och fortsätter. Det var som om kylan höll sömnbehovet borta men när jag väl blev varm som vill kroppen bara vila.
Vi möts nu återigen av ett stenigt landskap med mycket inslag av mindre sjöar och även myggor. Myggor som surrar runt mitt huvud. Jag blir varm och tar av mig ytterligare några lager och blir snart varse om att myggorna utan problem biter mig rakt genom mina tights. Jag försöker ignorera det men det irriterar mig. Vi rundar en större sjö. Vi går och vi går men Akka känns fortfarande lika avlägset.
Det går inte snabbt. Huvudet är inte alls med men det kanske inte så konstigt när jag bara sovit två timmar totalt de senaste två nätterna.
Det känns som en evighet den där vandringen. Den tar aldrig slut och vi kommer ingenvart. Akka ser fortfarande lika stort ut som det gjorde när vi startade. Vi passerar sjön och tar oss upp på en mindre stenig höjd innan vi återigen kommer ner till ett plattare landskap med mycket sumpmarker och mindre stenar. Nu ligger Akka framför oss. Vi närmar oss.
Det börjar sakta gå uppåt och marken blir allt torrare, men jag är trött. Inte så mycket i kroppen som i huvudet. En mental trötthet som gör det svårt att sig framåt. Det blir brantare. Jag föreslår att vi ska ta en powernap. Det fungerade ju igår innan vi besteg Sarektjåkkå. Vi går en bit upp till för att slippa de irriterande myggorna sedan stannar vi. Jag tar på mig lite kläder och lägger mig på rygg i gräset. Bara en kvart.
Mot toppen
Kammen mellan Nordvästtoppen och Stortoppen på Akka
Jag sneglar återigen på klockan. En kvart har gått. Jag reser mig upp. Tänk att en kvart kan göra sådan skillnad. Jag känner mig genast piggare. Vi börjar gå uppför och vi håller bra fart. Vi tar snabbt femhundra höjdmeter. Det är ganska löst men vi kämpar på och med tanke på hur lång tid det tog att vandra fram till Akka så är vi uppe i nafs. Uppe på kammen mellan Stortoppen och 1916 toppen. Det är några höjdmeter kvar. Det är fastare sten och ganska enkel klättring upp till Akkas Nordvästtopp som vi först kommer upp till.
Därifrån ser vi Stortoppen, bara några meter bort. Det är dit vi ska men bara vi tar några steg dit så ser vi den utsatta kammen mellan de båda topparna. Här handlar det inte om 2,5m bredd utan snarare några centimeter och på båda sidor om kammen störtar det brant nedåt. Men kammen är inte så lång. Bara några meter.
Vi tragglar oss över och går de sista metrarna upp mot toppen. En svag dimma sveper in. Den är tillräcklig för att dölja landskapet omkring oss men den tilltar och lättar lite med den svaga vinden och utsikten är inte jättebra. Men så spricker det upp lite och jag utbrister: “Vad är det för sjö?” när jag tittar norrut. En vindpust drar förbi och dimman skingras ytterligare något. Plötsligt inser jag det. Det är Suorvadammen, eller Akkajaure, eller Ritsemjaure, eller vad man nu vill kalla den.
Akkamassivet ligger lite för sig själv men om det är bra väder så måste det var riktigt bra utsikt härifrån. Vi fick i alla fall några fina vyer men jag var lite för trött för att kunna njuta av det fullt ut.
Uppe vid Akka stortopp
Akka nordvästtopp med stortoppen i bakgrunden
Utsikt från Akka över Suorvadammen
Mot Akkastugorna
Det är dag 2. Klockan är runt tio och vi har tagit åtta av de tretton topparna som vi ska besöka. Det känns härligt! Snart är det över för idag. Vi ska bara ta oss ner till Akkastugorna och sedan ta båten över till Ritsem och för att få ett bra utgångsläge inför morgondagen fortsätta upp till Sitasjaurestugorna. Det kändes som en rimlig plan. Båten till Ritsem avgår från Änonjalme tjugominuter över fyra. Det borde inte ta mer än två timmar dit och då hinner vi dessutom med att ta en välbehövlig vila i solen innan båten lämnar land. Det lät som en underbar fortsättning på den här dagen och sen sova i riktiga sängar i Sitasjaurestugorna. Vilken dröm! Eller?
Vi började vår resa nedför berget. Vi kommer ner till sadeln på kammen och fortsätter upp på 1916 toppen och därifrån tar vi oss vidare neråt mot grytan på Akkas norra sida. Men det går inte fort. Jag känner mig osmidig där jag går neråt bland stenblocken. Det känns som en backe som aldrig tar slut och klockan rullar på. Hela den här dagen känns som en endaste lång slowmotion och det finns kanske en anledning till det.
När vi kommer ner i grytan fortsätter vi längs bäcken västerut. Vi är inställda att ta stigen som går ner i ravinen på Akkas norra sida. Och just stigen längtar vi extra mycket efter när vi tar oss fram mellan stenblocken som brer ut sig jämte den forsande bäcken. Vi tar oss ner mot bäckkrönet och jag tycker mig skymta två personer där nere. Men det är bara en illusion av dålig syn. vi letar efter stigen men vi finner ingen. Vi finner bara en ogästvänlig dalgång där ingen människa verkar ha passerat på år och dar. Är det här verkligen bästa vägen till Akka?
Bäcken skär fram genom ravinen i djup flodfåra med branta sidor och på den sluttningen som vi vandrar är det snårigt. Det påminner mig om de hemska Sarekdjunglarna med videsnår upp till hakan. När vi är nästan nere hittar vi vår stig igen, bara för att inse att den försvinner lika fort. Ibland finns den och ibland inte. Typiskt för stigar som inte används särskilt mycket. Det gör den i vilket fall omöjlig att följa.
Vi plockar fram kartan, men inte heller den verkar stämma. Det ser inte alls ut som kartan. Det finns massor av öar som inte är med på den och vattenlinjen stämmer inte alls. Snart inser vi att det är lågvatten i dammen och att kartan är ritad för högvatten. Det gör det svårt att veta vad som är vad. vi ser i alla fall Akkastugorna på håll så jag tar fram kompassen och lägger kurs mot dem.
Det leder oss genom snårigt och mossigt landskap. En vandring som är på utmattande, tråkig och känns oändlig. Akkastugorna ligger på andra sidan en bred jokk och jag tänker flera gånger att nu måste jokken ligga på andra sidan den här kullen, och det gjorde den också, till slut.
Jämte jokken ska det enligt kartan gå en stig men den såg vi inte skymten av istället följde vi jokken motströms upp. Efter ett tag ser vi bron långt borta, men jag börjar bli ganska trött vid det här laget och ryggen smärtar från tyngden av väskan. Jag vill bara komma fram. Jag vill bara kunna lägga mig gräset och vila. Vi går och vi går. Det känns återigen som en oändlighet. Vi passerar ett brofäste för en gammal bro. Tydligen har någon fått den briljanta idén att flytta bron ännu längre bort.
Efter en halv evighet är vi framme. Vi passerar över bron sedan sätter jag mig ner och tar av mig väskan. Jag måste vila. Det är två kilometer kvar till Akkastugorna härifrån. Två riktigt långa kilometer känns det som.
Vi börjar återigen vandra. Leden är riktigt fin. Så här fint underlag har vi inte vandrat på sedan vi lämnade grusvägen i Kvikkjokk bakom oss. Vi skämtar om att nästa gång kanske vi ska springa Padjelantaleden istället. Den verkar lite bättre.
Akkastugorna
Trötta kommer vi fram till Akkastugorna. Jag slår mig ner på en bänk. Det är två kilometer kvar till Ånonjalme, där båten ska ta oss vidare till Ritsem. Det känns som en evighet bort och inte har vi några fyra timmar att vila på. Möjligtvis en halvtimme. Och hur ska vi orka till Sitasjaure efter det här, när vi knappt orkar två kilometer.
Vi sitter där och blickar upp mot Akka. Det är ett vackert berg från alla håll. Tillslut inser vi det vi var tvungna att inse. Vi kan inte fortsätta, men vi kan stanna här. Beslutet att stanna gjorde mig genast lite piggare. Det kändes som en fin och fridfull plats. Vi gick ner till stugorna. Tog av mig skorna och sockarna och möttes av vedervärdig syn. Fötterna var alldeles vita förutom runt tårna där de var alldeles röda. De såg inte särskilt välmående ut men det är väl så det blir när man går omkring i blöta skor och dryper dem i kallt glaciärvatten några gånger i timmen.
Stugvärden var borta men vi tog en säng och gick iväg och tvättade fötterna, skorna och sockarna. Lite kärlek kan de få i alla fall.
Sen försökte jag äta lite. Det enda jag hade kvar var några påsar med kokt quinoa. Det smakade så jäkla illa så jag ville bara slänga iväg det. Just quinoa hade jag med för att det hade fungerat så bra när jag sprang sandsjöbacka trail. Det hade givit mig en kick direkt efter att jag hade ätit det och jag hade känt mig pigg i två timmar efteråt. Jag tänkte att det är lätt för kroppen att bryta ner.
Att äta enbart quinoa är nog inget jag skulle göra till vardag men i en situation som den här så trodde jag att det skulle fungera. Men nu smakade det illa. Riktigt illa och jag hade väldigt svårt att få i mig det, men samtidigt så visste jag att jag behövde energi. Antagligen hade det blivit dåligt. Det var väldigt fuktigt när jag packade ner det trots att jag hade kämpat med att få bort den värsta fukten. Jag tog några tuggor till. Tänkte: Det är tur att jag har en mage av stål. Satt där några minuter och försökte få i mig sörjan, sen gav jag upp och gick in och lade mig för att sova.
Akka sett från Akkastugorna
Återuppstånden
Jag somnade ganska snart, men lika snart så vaknade jag upp igen av att någon slog på grytor eller någonting i köket. Jag låg kvar där i sängen. Jag kunde inte sova men det var som om jag befann mig i ett stort vakuum. Som om jag omslöts av ett stort mörker eller föll genom rymden. Jag kände ingenting. Jag vred mig och återvände till den här tomheten. Jag vet inte om jag sov eller var vaken. Till slut började pulsen att skena och jag började kallsvettas. Jag tänkte att om någon läkare hade sett mig nu hade de nog kallat på ambulanshelikopter, men jag ville in flyga någonstans. Jag ville fortsätta. Jag visste att det inte var någon fara.
Jag öppnade ögonen och låg där stilla och tittade mig omkring. Försvann från den mörka avgrunden mellan sömn och verklighet. Jag låg där en stund innan jag insåg att jag ändå inte skulle sova mer. Då reste jag mig upp och gick ut.
Därute mötte jag stugvärden. Hon undrade om jag mådde bra och det tyckte jag att jag gjorde. Jag sade att jag bara behövde röra lite på mig. Att jag inte kunde sova. Hon berättade att det fanns lite havregryn i skafferiet som den förre stugvärden lämnat efter sig och som jag kunde ta om jag ville. Det lät bra. Jag gick in i stugan igen och snart kom hon inrusande igen med ett paket spagetti och lite makrill i tomatsås. Det här kan du ta.
Jag tog villigt emot det och började koka lite pasta och så gick jag och väckte Erik och frågade om han var hungrig. Det var han så jag kokade halva paketet. Det var nästan fullt när jag fick det. Och så åt vi upp det. Vi satt där och pratade med våra trevliga grannar ett tag men så insåg jag att jag var mer hungrig så jag kokade upp resten av paketet också och så åt vi det. Jag var fortfarande inte mätt, men nu var ju pastan slut så det fick vara bra. Å andra sidan var jag inte direkt hungrig heller.
Efter ytterligare lite trevligt samtal med grannarna, lite disk och allmänna sysslor så var det återigen dags att gå och lägga sig och den här gången slocknade jag ganska så direkt.