Det här inlägget är del 8 av 10 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar
- Sveriges tolv 2000m toppar
- Sielmatjåkkå – Sveriges nya 2000 meters berg
- Anmarschen mot Pårtetjåkko observatoriet
- Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå
- Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar
- Dag 2: Bestigning av Akka
- Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise
- Dag 4: Sista dagen?
- Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka
- Några sista ord
Jag vaknar upp. Jag befinner mig på Kebnekaise fjällstation. Klockan är halv nio. Det är dagen efter den långa färden upp mot Kebnekaises två toppar. Efter natten i dimman. Det är bara tre toppar kvar nu. Målet är inom räckhåll. Jag kan klara det. Jag. Det var där någonstans som det inte kändes rätt. På något sätt kändes det inte rätt att fortsätta själv. Vi hade ju startat den här resan tillsammans, så även om jag var inställd på att fortsätta så ville jag inte göra det själv. Jag hade ju även Kaskasapakte kvar. Det mest svårbestigliga av alla 2000m toppar och för att ta mig upp dit kände jag att jag behövde någon med mig. Kanske någon annan ville följa med?
Jag reser mig upp, klär på mig och beger mig bort till frukosten. Återigen känner jag viss tveksamhet när jag närmar mig personalmatsalen. Jag bor inte längre här, men där är i alla fall några jag känner. Jag känner mig både trött och lite ofräsch när jag slår mig ner mig där vid bordet.
Inom brinner fortfarande en liten eld som vill fortsätta, men jag behöver någon med mig om jag ska ge mig på Kaskasapakte. Framför allt idag, för utanför fönstret faller regnet lite lätt och dimman beslöjar bergstopparna. Jag vet inte vem det skulle vara. Jag tar en lång frukost och ju längre jag sitter där ju mer inser jag att det här äventyret är över.
Det känns lite tråkigt men samtidigt lättande. Ibland är det en lyx att bara kunna vila, ta det lugnt och njuta. Helen bjöd ner mig till kåtan på några bullar, så jag går ner dit och hänger där ända fram till lunchen. Den här helgen är det Fjällräven classic och de sist startande passerar Kebnekaise fjällstation under den här dagen och bjuds på bland annat på fika med bulle. Det är en svag ström med vandrare som passerar förbi fjällstationen. Det är underhållande att bara sitta där och lyssna på vad de har att säga. Att lyssna på Helens glada och positiva ord. Hon är en ständig inspiration.
Snart börjar det pirra i magen och det blir dags för lunch. Erik nämnde efteråt att han hade gått ner fyra kilo på den här resan och jag antar att jag gick ner ungefär lika mycket. Det känns i magen. Den verkar ständigt sugen på något gott.
Efter lunchen blev det en välbehövlig tupplur i några timmar. När jag vaknar upp känner jag mig lite piggare men rastlös och vet inte vad jag ska hitta på så då tar jag på mig träningskläderna och beger mig ut på en lätt löptur runt fjällspåret. Det känns skönt att springa utan väska. Det går så lätt. I alla fall i början. Benen känns inte riktigt i toppform, men jag lyckas ändå springa på ganska bra och kämpar mig uppför sista backen upp mot fjällstationen.
Efter det väntar bastun, mera mat och umgänge i Skarta. Det känns nästan som att komma hem igen. Trotts att vi misslyckades så känns det ändå som om vi har segrat på något sätt. Vad spelar egentligen några toppar för roll? Vi fick vårt äventyr och det blev lite tuffare än vad jag hade trott. Visst trodde jag att det skulle bli jobbigt men inte att vi skulle hålla på i upp emot 18 timmar om dagen. Jag är stolt över att vi kom så långt som vi gjorde men på något sätt så spelade det inte längre någon roll om vi lyckades eller inte.
En sådan här resa är bara meningsfull så länge som man ser den som meningsfull, men när meningen är borta finns det inte heller någon motivation eller strävan och då kan det lika gärna vara. Men så är det väl med allt i livet. När det inte finns någon strävan kvar så finns det inte heller något värt att leva för. Vad strävan än må vara.
Fortsättningen
Jag hade några dagars säkerhetsmarginal. Tanken på att vi inte skulle klara utmaningen fanns aldrig där men däremot tanken att det kanske skulle ta mer än fyra dagar, så jag blev kvar på Kebnekaise fjällstation under några dagar. Det fick mig åter att minnas varför jag ofta saknar den här platsen så mycket. Det beror inte på bergen och omgivningen. Det är i och för sig vackra och härliga men även karga och bistra. Det finns andra platser som jag hellre skulle vistas i. Med det sagt så är det ju ändå bergen, naturen och avskildheten som lockar.
Men det jag saknar allra mest från livet på Keb är gemenskapen. Gemenskapen och alla härliga människor som bor, vistas och arbetar där. Det är det som jag har längtat tillbaka till under de åren som gått sedan jag lämnade den här platsen bakom mig. Men på senare tid har jag ofta tänkt att om jag skulle komma tillbaka så skulle jag antagligen bli besviken för att saker inte längre är så som jag minns dem. Folk kommer och går och saker förändras. Det blir nya konstellationer och nya seder och bruk. Fast nu kändes det ändå som om jag snabbt kom i gänget och att jag lärde känna allt fler av dem som arbetade där för var dag som gick.
Det roliga är att det är fortfarande samma typer personer som söker sig hit. Härliga och trevliga. Alla delar någon passion för naturen och bergen och framför allt så känns det som de bryr sig om sin omgivning och om varandra. På Keb har jag träffat några av de mest underbara personerna som jag känner. Genuint fantastiska människor. Det har gett mig mycket och det är kul att få återse några av dem igen.
Att ge det en sista chans
Jag är en ganska rastlös person. Det måste hända lite saker för att jag inte ska drabbas av tristess, men dagarna på Keb kändes lite långa emellanåt och det hände inte särskilt mycket när det blåste, regnade och var dimmigt ute. Jag fortsatte att ta ett löppass om dagen trots att tröttheten verkade lägra sig över mig alltmer ju längre veckan led. Det kändes i alla fall bra att få komma ut och röra lite på sig.
I övrigt blev det lite filmtittande i den ökända biosalongen Videovagge, en dag fylld med olympiska lekar, såsom terrängboule, schack, OS i blås och den avslutande norska kurragömman. Där någonstans frågade även Micke mig om jag skulle fortsätta att ta de sista tre topparna som återstod innan jag åkte hem och det fick mig att tänka: Jo, jag kanske ska ge det ett försök till. På Torsdagen förväntades vädret bli klarare, om än inte så varmt och väldigt blåsigt. Men ett försök kunde jag ju alltid göra. Jag kände ändå att det behövde hända någonting.