Nu har orienteringstävlingarna dragit igång även i Sverige och de senaste helgerna har det varit fullt fokus på orientering för min del. Det började under sista helgen i Mars med ett 10milaläger i Göteborg och tävling på hemmaplan där min moderklubb IF Rigor stod som arrangör. Eftersom tävlingen inte gick på Rigors karta så var det fritt fram mig att delta. Det var en kul tävling där det gick riktigt bra. Det var bara farten som saknades, annars kändes det riktigt bra.

Det är alltid kul att komma igång bra på vären. Även de följande träningarna på det lägret kändes riktigt bra. Det är kul med hemmaterräng. Jag måste erkänna att jag är betydligt bättre i Göteborgsterräng än i exempelvis Dalaterräng, så det känns bra att 10mila kommer att avgöras i just Göteborg.

Helgen efter det drog jag upp till Idrefjäll med jobbet och körde lite skidåkning under några dagars konferens. Det var samma helg som värmen drog in över Sverige och jag fick erfara att det är väldigt jobbigt att åka skidor när det är 13 grader ute och solen gassar ner från en klarblå himmel. Framför allt inte om man kör ovallat. Snön blir extremt sträv då och benen blir riktigt mosiga av mjölksyra. Jag försökte koncentrera mig på den fina omgivningen men det är svårt när kroppen bara skriker av utmattning.

Kavlesäsongen drar igång

Under de två senaste helgerna har tre stafetter avverkats. Det började med Lännamedeln som följdes upp av Rånässtafetten. Den helgen kan sammanfattas med slarvig orientering och många onödiga småmisstag. Kroppen kändes ganska pigg under Lännamedeln men när jag försökte trycka på under Rånässtafetten så svarade det inte alls.

De tävlingarna tog mig ner i en djup grav av trötthet. En tung vecka följde när jag kände mig riktigt orkeslös. Inte till vardags men så fort jag började försöka springa så ville det sig inte alls.

Under påsken väntade först Stigtomtakavlen och jag funderade på hur jag skulle komma i form till den tävlingen. Det slutade med att jag näringsbombade kroppen och tog det väldigt lugnt med träningen. När det närmade sig började jag känna mig lite bättre men jag kände mig fortfarande sliten. Även på dagen för tävlingen var kroppen tung och det var samma dag som jag fick veta att jag skulle springa i förstalaget. Nu när formen var som sämst.

Påsk

En och en halv decimeter snö hade lagt sig på platsen för arenan för Stigtomakavlen. Det första vi gjorde när vi kom dit var att skotta upp en plats som vi kunde ställa tältet på. Jag följde de första nattsträckorna på plats innan jag begav mig hem för att sova. Jag sprang sträcka 4. Första sträckan på morgon den följande dagen. Jag gick ut några minuter efter täten. Jag sprang ganska behärskat inledningsvis. Det kändes inte jättebra men jag försökte trycka på så bra jag kunde. Under första halvan sprang jag mestadels själv men under slutdelen fick jag sällskap och då ökat tempot. Det var bara att hänga med. Det kändes bättre och bättre och jag sprang så bra jag kunde. Jag pressade mig och jag var nöjd när jag kom i mål. Det kändes betydligt bättre än det hade gjort under den gångna veckan. Skönt!

Arenen på Stigtomtakavlen 2017

Dagen därpå var det dags för Kolmårdsmedeln. Jag var inte direkt taggad när jag sprang till start. Det var kallt. Antagligen minusgrader och jag kände mig inte direkt pigg. Det var samma känsla i kroppen som jag känt under den gångna veckan. Jag kände mig matt och seg. Det fanns inget krut och snart tappade jag all motivation när jag gjorde en stor miss inledningsvis. Det var bara att ta sig i mål. Den dåliga känslan tog över.

Och den höll i sig även under Kolmårdskavlen. Jag kände redan när jag värmde upp att jag inte var med i matchen. Jag kände att jag inte skulle orka hänga med länge alls. Det var inte det att jag var fysiskt trött utan bara utslagen och matt. Jag kunde inte springa fort hur mycket jag än ville. Mycket riktigt så gick det inte så bra. Efter en bom så tappade jag täten. Efter ytterligare en så var jag ensam och sist. Efter några sena återbud så hade vi inte ens full lag. Vad fanns det då att kämpa för? Min motivation dog helt. Jag stapplade mig i mål. Besviken och tom. Varför håller jag på med det här? Jag borde sluta.

eller?

Fast det är ganska kul ändå. När det går bra. Nu laddar jag allt för att det ska gå bra och för att jag ska hitta tillbaka till formen igen. 10mila närmar sig med stormsteg och jag vet att jag är bra i Göteborgsterräng. Men innan dess står jag inför en nattlig utmaning i form av Natt-SM. Det är där jag ska vända trenden och hitta det där flytet. Det är där jag ska hitta formen.