Jag är lite kluven till nattorientering. Ett tag så sporrade det mig lite extra. Jag minns när jag åkte ner och skulle springa dubbla DM tävlingar i södra Halland och fick nys om att Skåne samma helg körde natt DM precis söder om Hallandsåsen. Då drog jag dit och körde natt på fredagen. Man kan väl lugnt säga att det inte var optimalt för utgången av Lördagens medeldistans.

Sedan dess har jag varit mer tveksam inför nattorienteing. Dels så är det ofta ganska kallt och det gagnar inte mig som har lätt för att frysa och dels så är det mycket svårare än på dagen vilken inte heller gagnar mig.

Av alla SM tävlingarna så var det ändå natten som jag var mest tveksam till. Jag hade egentligen inte tänkt att springa men så av en händelse så fick jag ett bra pris på en ny pannlampa och då slog jag till för att min gamla har krånglat ganska mycket den senaste tiden och vipps så var jag anmäld till Natt-SM.

Starten

Jag tänkte att jag skulle gå ut lugnt. Ta första och sen utgå därifrån. Första kontrollen var inte svår men trots det så missade jag den och sprang för långt. När jag insåg mitt misstag vände jag snart tillbaka och tog den ganska lätt.

Innan jag gick till start fick jag rådet att använda kompassen mycket och gå rakt. Jag koncentrerade mig på det till andra kontrollen men trots det gick jag snett. Ingenting stämde. Hur skulle jag lösa det här? Det fortsatte att gå snett till de följande kontrollerna.Jag nästan gick fram. Satsade allt på att bara läsa av min omgivning. Jag lät min orienteringsförmåga begränsa min fart, men ändå missade jag. Jag tyckte att höjdformationerna och de öpnna partier a stämde så väl men ändå kom jag fel. Jag förstod det inte. Jag kände mig nästan uppgiven när jag gick snett till fjärde kontrollen efter att jag hade tagit en säker kurs från min sista säkra som låg bara några tiotal meter bort. Tillslut fick jag inse att jag inte kunde orientera Istället tog jag det enklaste vägvalet som jag kunde hitta.

Jag sprang runt på stig men då gick det för långsamt.  Jag kom knappt över lugn distansfart när jag sprang på stigarna och snart började känna av kväljningar. Det var något som inte stod rätt till. Jag kände samma matthet och orkeslöshet som jag känt under förra helgen på Kolmårdskavlen.

Jag sprang långsträckan till sjuan på stig. Det kändes som om jag var ute och joggade. Men jag ville i alla fall klara av det här. Jag ville ta mig i mål. Sjuan var inte några konstigheter. Vid åttan blev jag omsprungen av herr Lang. Det var en bra rygg. Honom borde jag kunna hänga med en bit. Men nej. Han bara försvann. Det fanns inga krafter att uppbåda. Min kropp ville helst bara att jag skulle lägga mig ner på rygg och blicka upp mot stjärnorna.

Men nej!

Nu blev det mer finorientering igen. Jag fortsatte att försöka hitta lätta vägval med tydliga punkter och klarade orienteringen hyfsat. Men det gick inte fort. Jag gick mest fram. Det gick trögt. Kroppen ville inte alls. Vid nian stannade jag i säkert två minuter och bara funderade på om det var värt att fortsätta. Jag kunde självklart fortsätta, ta mig i mål och hamna sist. Det är ju alltid målet att ta sig i mål och att aldrig bryta. Jag hade ju gott om tid på mig så det var ingen fara. Jag startade bland de första.

Men frågan var. Var det värt det? Var det värt att gå runt en bana bara för att klara av det. Skulle jag göra det bara för att bevisa för mig själv att jag kunde klara av det? Det kändes ju meningslöst. All tävlingsinstinkt var borta. Det var inte kul. Jag mådde dåligt. Så varför skulle jag fortsätta bara för att komma sist?

Det skulle jag inte. Det var bara eländigt. Jag sprang runt den första gafflade slingan sedan vek jag av mot målet. Det hade kanske bara varit en dryg kilometer extra att ta den andra slingan men det kände inte värt det. Varför skulle jag göra det? Varför ska jag tävla när tävlingsinstinkten är borta.

Jag joggade hem på vägen. Jag sprang i princip så fort som jag kunde men det gick ändå väldigt långsamt. Jag plockade de tre sista kniviga kontrollerna på sluttningen i slutet av banan innan jag begav mig mot målet.

En blick framåt

Det känns alltid lite tråkigt att inte kunna föllfölja men framför allt känns det tråkigt när kroppen inte fungerar. Det som kändes så bra för bara någon månad sedan. Jag trodde att jag hade det. Att det var den här säsongen jag skulle ta två steg framåt. Istället känns det nu som om jag bara fallit tillbaka ett steg. Det är dags att reda ut det här.

Nästa helg är det 10mila och där lär jag springa men någon start i Ultra SM som går helgen efter det lär det inte bli. Det känns lite tråkigt med tanke på att det var den tävlingen som jag såg fram emot lite extra mycket, med skräckblandad förtjusning, men om jag inte kan ta mig runt en elva kilometer lång bana så har jag inte mycket att göra på en 21 km lång bana.