Det här inlägget är del 1 av 3 i serien 2021 Bergslöpning i Spanien

2021 Bergslöpning i Spanien

• De spanska bergen
• Att leva som en stjärna
• Barbudo trail

Det är november. Mörkret drar in över landet. Liksom kylan. Det är bistert. Dystert och deprimerande. Jag har aldrig gillat hösten. Den känns som ålderdomen. Man har varit lycklig hela sommaren. Njutit av värmen, solen och ljuset, men så kommer hösten smygande. Det som var så grönt och fint. Levande och glatt. Det blåser bort med den tilltagande vinden. Träden som stod så praktfulla släpper all sin prakt och kvar finns bara ett tomt skal av deras forna glans. Förfallets tid.

Kort sagt. Jag gillar inte hösten. Jag vill bara fly från Sverige. Åka någonstans där det är varmt och härligt. I år bar det av till Spanien. Till den spanska landsbygden. Jag åker hit tillsammans med Tove. Jag har den senaste veckan varit lite småförkyld. I spåren efter coronapandemin känns det lite jobbigt. Dagarna innan flyget lyfter från Arlanda så sitter jag på kammaren och hostar var och varannan minut. Det blir säkert bra bara jag får lite sol och värme. Men jag ska överleva en flygresa. Jag är orolig att jag ska få ett hostanfall på planet. Att alla ska tro att jag är sjuk. Tro att jag är smittad med Covid-19.

Men resan går bra. Vi landar i Alicnate och beger oss av inåt landet. Med googles hjälp har jag suttit hemma och försökt hitta ett intressant bergsområde i närheten av Murcia, och lyckades hitta ett litet område med bergstoppar runt 2000m och lite däröver. Men samtidigt är jag lite orolig att det kanske inte är ett så bra område. Här ska vi i vilket fall spendera en vecka innan det bär av mot Jumilla, där vi ska springa Barbudo Trail. Ett 32km långt bergslopp.

Pozo Alcón

Jag har knappt sprungit på två veckor när vi anländer till det lilla huset där vi ska spendera den kommande veckan. Kroppen är riktigt seg och trögstartad när jag ger mig ut på en halvtimmes jogg vid den stora ravinen, som ligger jämte vårat boende. Det känns inte bra alls och efter ganska kort tid så bestämmer jag mig för att det är bäst att bege mig hemåt igen.

Dagen därefter beger vi oss mot mer bergiga trakter. Min ambition är inte hög. Jag tänker att jag ska ta det lugnt, men redan efter några kilometer så börjar det kännas tungt. Direkt när det börjar gå uppför så skenar pulsen och jag känner mig väldigt ansträngd. Trots att jag springer på en väg. Jag bestämmer mig för att gå för att inte belasta kroppen alltför mycket.

När jag går där på vägen så ser jag en fin spetsig topp. Den ser hög ut, men är bara en liten plutt bland de andra bergen. En lagom utmaning för mig, tänker jag och siktar in mig på den. Jag kan följa vägen ända bort till foten av sluttningen. Det är inte helt lätt att ta sig upp för sluttningen. Det är brant och bergigt. Man får använda både händer och fötter men det är också då det börjar bli kul! Det som däremot inte var lika kul. Det var att jag snabbt blir helt slut. Nästan vimmelkantig och får svårt att andas.

Jag tvingar mig att sätta mig på en sten och vila. Formen är inte alls bra. Jag tänker på det stundande loppet som väntar på söndag om en vecka. Det känns avlägset. Att jag ska lyckas ta mig runt. Jag har knappt tagit mig tre kilometer och jag är helt slut. Loppet är 32km och 2300 höjdmeter. Det känns tufft. Väldigt tufft.

Jag reser mig upp. Bestiger toppen. Det är lite klurigt att ta sig upp på själva toppen. Jag är nöjd när jag kommer upp. Nöjd med att jag lyckades hitta en väg upp. Men när jag står där och blickar ut över landskapet så är det marken under mina fötter som fångar min uppmärksamhet. För jag har inte varit ensam om att ta mig hit. Det är getskit överallt. Så det var tydligen ingen bedrift att ta sig hit.

Jag är nöjd för dagen. Solen skiner. Allt är gott och jag är trött. Jag tar mig hem i låg fart.

Veckan fortsätter

På eftermiddagen samma dag så tar jag en lång promenad. Även det känns lite ansträngande när det går uppför.

Dagen därpå känns det lite bättre. Jag hänger med Tove på en tur upp på den närliggande bergskammen. Det känns rätt bra faktiskt, men när jag närmar mig toppen börjar jag känna mig trött. Jag släpper Tove och kör mitt egna race. Klättrar upp på en topp. En lagom utmaning för min form. Sen tar jag en annan väg ner. Det är då den slår till. Igen! Tröttheten. Energibristen.

Jag är helt tom när jag tar mig nerför berget. Det blir en timmes total misär som avslutning på passet och då var bara passet strax över två timmar.

På kvällen känner jag att jag behöver ta det lugnt. Kanske springa lite kort på platten. Jag vet att mina krafter är sinande. Jag ser mest begränsningar. Men Tove har bestämt sig för att springa på en häftig kam som hon har sett. Kammar är ju det finaste med bergslöpning och trots att jag har bestämt mig för att bara ta det lugnt så lyckas hon övertala mig att springa på kammen. Jag var kanske inte jätte svårövertalad.

Det blev en sådan tur som jag älskar att göra! Stundtals får man klättra. Stundtals kommer man fram till en återvändsgränd. Stundtals kan man springa på. Solen skiner och det är utsikt åt båda hållen. Det är riktigt fint. En riktigt toppentur. Det var det här jag kom hit för. Visst jag blev trött även nu och stundtals fick jag gräva ganska djupt, men jag kämpade på för att hänga med i Toves tempo, och det var riktigt fint!

Empanada

Innan vi åkte till Spanien så hade jag läst att Empanada var den högsta toppen i det här bergsmassivet, eller området. Det stämde inte riktigt insåg jag sedan men med sina 2106 meter över havet får den med svenska mått ändå anses vara ett lagom utflyktsmål.

Vi tog bilen in på en liten grusväg längs en dalgång för att komma fram till startpunkten för turen. Det är en kall morgon med endast några få grader och solen når inte ner i dalen. Runt oss breder mäktiga berg ut sig. De liknar mer de spetsiga bergen i alperna än de vi är vana med hemma i Sverige. Det gillar jag.

Vi börjar att springa på en grusväg som plötsligt slutar vid en bäck och det är även där som civilisationen tar slut. Det ska enligt kartan finnas en stig här men allt vi ser är en forsande bäck utan någon tydlig passage. Stigen som vi hittar på andra sidan verkar bara vara en liten stig som är upptrampad av får eller getter. Väldigt otydlig.

Med hjälp av en dålig karta lyckas vi reda ut att stigen går på det mest oväntade stället. In i en sänka omgiven av branta väggar. Där har några, någon gång i historien, byggt en form av trappa som slingrar sig upp genom landskapet, men den ser ut att ha stått övergiven de senaste hundra åren. Det är en kul passage där vi snabbt tar mycket höjd.

Det är ett mäktigt landskap som passerar förbi. Precis så som jag gillar det. Det är fint! Vi tar oss ner i en ny dalgång som leder uppåt mot Empanada. Vi ser en man som står och kikar efter fåglar, eller vad han nu kan kika efter. Det var även den enda utomstående personen som jag såg under den här veckan när jag var i bergen.

Stigen försvinner och verkar mer eller mindre gå rakt igenom en bäckravin. Det blir lite klättring för att komma fram och det är stökigt emellanåt men så kommer vi ut på en liten platå som ligger i mitten av en cirkel med omgivande höga berg och där passerar vi plötsligt en olivlund där träden står i raka rader. Inte en människa syns till men här ligger spillrorna av en gammal civilisation. Flera ruiner efter gamla hus, men nu är allt övergivet. Det var ändå kul att hitta spår efter ett samhälle på den här avlägsna platsen.

Mot toppen

Från dalen kan vi se Empanadas siluett mot den klarblå himmelen. Det känns som att det är rätt långt dit. Jag har känt mig rätt pigg den här dagen, men nu efter nästan en och en halv timme så börjar jag känna en viss antydan till matthet i kroppen. Jag blir påmind om de gångna dagarnas trötthet men fortsätter uppåt.

Det dröjer inte länge innan Tove försvinner iväg framför mig och jag känner hur världen vänds upp och ner. Jag känner mig snart helt matt. Varje steg blir en utmaning. Jag inser att det är dags att vända. Jag har varken vatten eller energi med mig. Det är ju lite typiskt mig. Jag tar upp telefonen. Tänker att jag ska skicka ett meddelande till Tove och sen vända tillbaka men då inser jag att inte har någon täckning. Jag kan ju inte bara vända om utan att säga någonting, så jag fortsätter uppåt.

Efter nästan två timmar har jag tagit mig upp på en kam som leder upp mot Empanadas topp. Jag befinner mig på ca 1800m höjd. Det är 300 höjdmeter upp till toppen. Det är dit jag ska. Det är dit jag vill men jag vet att jag gör bäst att vända om. Halsen är helt torr och energin har börjat sina. Jag fick precis täckning på telefonen och skickar iväg ett meddelande om att jag vänder tillbaka. Sen bär det av neråt. Det går långsamt. Jag känner mig tom och trött. Jag drömmer om den där bäcken som rann nere i dalen. Jag tänker på vatten.

Jag är lite tveksam till att dricka vattnet, men resonerar mig fram till att det inte kan vara något farligt. Jag befinner mig rätt högt upp och det finns inget direkt ovanför som kan förorena vattnet. Vattnet är kallt när rinner genom min mun och ner i min mage. Kallt men härligt.

På vägen ner dricker jag på ett flertal ställen. Det känns ljuvligt varje gång men det drar också till i magen. Som en känsla. Tänk om jag blir sjuk nu! Jag tar mig ner. Klockan visar på strax över fyra timmar när jag kommer tillbaka till bilen. Jag är nöjd och trött men jag har bara förflyttat mig 21km.

Tanken slår mig igen. Loppet som väntar på söndag är 34 kilometer och dessutom fler höjdmeter. Bara tanken känns tung. Kommer jag ens kunna ta mig runt? Formen känns fortfarande avlägsen.

Sista tiden i Pozo Alcón

På kvällen går jag ut och kör plattlandsintervaller i olivlunden vid boendet. Jag känner mig inte snabb men känner att jag behöver få upp lite fart.

Dagen därpå kör vi backintervaller följt av distans och så ett pass till på kvällen. Timmarna rullar in. Fyra fem timmar om dagen och en annan typ av trötthet börjar göra sig påmind.

På fredagen rullar vi vidare mot Jumilla där loppet Barbudo Trail ska löpas på söndag. På vägen kör vi ett kortare distanspass på två timmar utanför Caravaca de la Cruz. Formen är osäker. Kroppen är sliten men på lördag blir det vilodag.