Det här inlägget är del 6 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
Jag är påväg hemåt. Jag har haft en trevlig vecka i Norge men det har också tagit på mina krafter. Fast innan jag kommer hem så har jag tänkt göra en sista tur. Till Kyrkja. En spetsig topp på över 2000m som ligger i Jotunheimen.
Jag är påväg mot Leirvassbu. Men jag är också lite tveksam. Vid det här laget känner jag mig rätt sliten. Det hade varit skönt att bara sitta kvar i bilen och glida hem. Det är en omväg på några timmar att åka upp till Leirvassbu, bestiga Kyrkja och åka hem igen. Vädret ser inte direkt lovande ut heller. Motivationen är alltså inte på topp. Jag har redan fått uppleva mycket under den här veckan och jag känner mig faktiskt rätt nöjd. Gårdagens tur på via ferratan i Loen har också tagit ut sin rätt. Dessutom intervallerna som jag körde under gårdagsmorgonen.
Leirvassbu
Jag väljer ändå att ta en sväng förbi Leirvassbu. För att komma till Leirvassbu så åker man en lång grusväg som tar en upp på fjället. Jag åker upp i lång dalgång och en gång tänker jag att det där fjället måste vara Kyrkja, men när vägen leder mig vidare förbi så inser jag att så inte alls är fallet. Istället kommer jag efter ett sista krön fram till en stor parkering och där ser jag också Leirvassbus fjällstuga.
Bakom fjällstugan ligger ett stort moln. I det molnet ligger Kyrkja. Jag har hört att det ska vara bra utsikt från Kyrkja och jag hört många som har rekommenderat mig att besöka den här toppen. Kyrkja är även känd för sin spetsiga topp. Länge ansågs toppen vara obestigbar, för att den såg så brant ut. Det är även dess form som har gett Kyrkja dess namn, då den sägs likna en kyrkspira. Idag är Kyrkja en av de populäraste topparna i Jotunheimen.
Kyrkja är visserligen 2032 meter hög men Leirvassbu ligger på 1440 m.ö.h, så det är ändå bara 600 höjdmeters klättring för att nå toppen. Dessutom så är det bara fyra kilometer mellan toppen och Leirvassbu, så min tanke var att det här skulle bli en kort och behaglig tur, men ändå en värdig avslutning på den här resan.
In i dimman
När jag springer iväg så känns benen bättre än väntat. Därför kom jag att tänka på Skåla opp igen. Jag kanske borde sprungit det ändå. Men efter ett tiotal minuter så inser jag ändå, att jag är glad att jag inte gjorde det.
Det borde vara enkelt att hitta till Kyrkja. Denna spetsiga pelare som sticker upp ur landskapet, men idag när dimman hade höljt den i sitt dunkel så gick den inte att se, så jag sprang fel två gånger innan jag hittade fram till botten av Kyrkja. Först nere på vägarna och sedan när jag kom upp i dimman. Landskapet bjuder på en rätt stenig terräng redan från start som blir allt stenigare ju högre upp man kommer, så det är lite knöligt att ta sig fram.
Efter min andra felspringning så hör jag slutligen några röster genom dimman. Jag ser inte långt, allt är bara vitt och markeringarna är otydliga på sina ställen, så det är svårt att veta vart jag är påväg och nästintill omöjligt att hitta utan markeringarna. När jag kommer fram till källan av rösterna så visar det sig att det är två sällskap som har samlats vi Kyrkjas fot. Jag pratar lite med dem.
De är tveksamma på om de ska fortsätta. Sikten däruppe kommer med största sannolikhet att vara obefintlig och glädjen och belöningen med att bestiga toppen är kanske inte så stor längre. Jag fortsätter i vilket fall uppåt. För mig är det ändå träning och nu när jag har tagit mig hit så vill jag ändå ta mig till toppen.
Mot Kyrkja
Det är en jämn sluttning uppåt. Det är mycket stenar att klättra på. Jag ser inte långt men jag tar mig uppåt, och uppåt. Det är ändå rätt fint. Det är lagom brant. Lite trixigt men ändå kul terräng.
Landskapet är rätt enformigt men sakta märker jag hur kammen börjar smalna av och snart kommer jag fram till ett parti där jag får ta hjälpa av händerna. Jag blickar ut över dimman. Jag ser ingenting, men jag tänker att här borde det vara fin utsikt. Det är lite luftigt. Det verkar bara finnas en väg till toppen. Jag vet inte hur långt jag har kommit och hur långt jag har kvar. Jag ser inte mycket men jag fortsätter uppåt och plötsligt inser jag att jag är nära.
Kammen som jag går på smalnar av. Jag kan se båda ändarna på den nu. Jag fortsätter och plötsligt kommer jag upp på en platå. Det är toppen. Kyrkjas topp är som en platå på några kvadratmeter. Man kan se att det är tilltrampat häruppe. Det är en fin topp. Det är utsatt och det sluttar brant neråt åt alla håll, utom det hållet jag kom ifrån. Men det är dimmigt. Jag föreställer mig att jag står här en solig sommardag, då vädret är lika bra som det var när jag var på Surtningssue. Då borde det vara en mäktig utsikt härifrån, men nu ser man inte mycket.
Jag stannar på toppen ett tag. Hit vill jag åka någon mer gång. Jag tycker ändå att det här var en kul topp att bestiga. Det var lagom teknisk klättring för att ta mig hit och det är rätt luftigt och fint på toppen. Men jag saknar utsikten.
Tillbakaresan
Jag springer ner igen. På vägen ner möter jag ett stort gäng som är påväg uppåt. Jag är nöjd. Jag är klar för den här gången. Nu är det dags att åka hem igen. Det är enklare att hitta på vägen tillbaka. Då vet jag vart jag är påväg. Det blir en lugn tur tillbaka till Leirvassbu.
Jag byter om och packar ihop min utrustning. Nu är det dags att glida hem igen men först blir det lunch på fjällstugan. Det är inte billigt att äta i Norge, men om jag slipper laga mat själv så är det ändå värt det. Jag kommer ändå att komma hem sent så tiden det sparar är dessutom viktig. Så det blir en omelett innan det bär av hemåt.
Jag är nöjd med de dagarna som varit. Även om vädret inte har varit på topp så är det ändå fint att springa i fjällen. Tiden bara flyter förbi. Det är inte så mycket att tänka på. Livet är bara bra. Enkelt och rätt härligt.
Såhär efteråt så längtar jag tillbaka till bergen och nu har jag börjat skaffa mig en plan. Så även om den här resan vara rätt planlös så finns det mer toppar som jag vill bestiga, mer häftiga turer som jag vill göra. Så nu är det bara att blicka framåt och planera för nästa äventyr. På återseende.