Det var några år sedan jag bestämde mig för att ge mig ut och ta alla Sveriges 2000m toppar. Jag lyckades inte då och jag har ännu inte fullföljt mitt uppdrag. Jag har fortfarande två toppar kvar och ta på den svenska delen av Skanderna men en tank har funnits där länge. Skanderna är större än Sverige. Skanderna går genom både Norge, Sverige och Finland. I Norge finns det mellan 200-300 toppar som är över 2000 meter över havet. Jag skulle kunna plocka dem alla.

Det var den tanken som nu förde mig till Rondane i Norge där tio av Norges tvåtusenmeterstopparna finns. Någonstans måste man ju börja.

Tyvärr var inte förberedelserna de bästa. Min första semestervecka hade jag tillbringat i Schweiz för att sedan mellanlanda i Falun en natt innan jag fortsatte mot Åre för att delta på O-ringen. Jag kom hem sent den kvällen och var iväg tidigt igen morgonen därpå. Det var hastigt jag fick packa ner det jag behövde för resan. Men när jag väl anlände till parkeringen nedanför Rondvassbu, så insåg jag att jag inte hade packat optimalt.

Rondane

Min första miss var att jag inte hade läst på tillräckligt mycket. Jag trodde att jag skulle kunna köra hela vägen upp till Rondvassbu med bilen. Eftersom jag inte hade packat optimalt så hade det varit en stor fördel att bo nära bilen. Men när jag anländer så inser jag att parkeringen ligger ca sex kilometer från Rondvassbu.

Det löser sig ändå. Man kan hyra en cykel från parkeringen och cykla upp till Rondvassbu. Det är en smidig lösning. Men jag är trött när jag kommer dit. Jag lagar mat vid parkeringen, äter och packar sedan väskan med tält, kök och allt som jag behöver ta med mig. Jag har givetvis bara en liten väska med mig så jag har bara plats för det absolut viktigaste.

Sen börjar jag vandringen. Det är ganska sent på kvällen. Jag är trött och vill bara slå upp tältet och gå och lägga mig. Sakta börjar jag gå mot Rondvassbu och nästan direkt så frågar jag mig varför jag inte hyrde en cykel. Det kommer ju ta över en timme att gå till Rondvassbu i min sakta mak. Men jag fortsätter att gå. Fast jag tröttnar också efter någon kilometer och viker av stigen, ner mot Storula, bäcken som med sitt forsande vatten hörs vida omkring. Där hittar jag slutligen en plats som jag slår upp tältet på.

Topptur

Rondane består av en stor högplatå av kalfjäll och mitt på den platån sticker några alpina toppar upp. Det som karaktäriserar Rondane är vitmossan som växer på marken. Det gör att bergen och omgivningarna ter sig vita istället för gröna.

Jag vaknar upp efter en lång natt. Trots det känner jag mig fortfarande trött. Jag gör det man gör på morgonen. Lagar frukost, packar väskor och fixar. Allting tar ju lite längre tid när man är på fjället. Jag känner inte heller att jag har särskilt bråttom. Men tiden rinner iväg.

Jag hade inte helt bestämt mig vart jag skulle ge mig av men det lutade mest åt de västra topparna, Veslesmeden, Storsmeden och Trolltinden, och så blev det också.

Veslesmeden (2015 m.ö.h)

Klockan hann nästan passera 12 innan jag kom iväg. Med siktet inställd på Veslesmeden springer jag iväg. Eftersom jag valde att campa en bra bit ifrån Rondvassbu så blir sträckan betydligt längre än den annars skulle varit. Både dit och tillbaka.

Jag känner mig trött den här dagen och inte alls i form. Att ha sprungit O-ringen bara dagarna innan har givetvis satt sina spår. Ganska tidigt tvingas jag gå uppför backarna. Jag påminner mig själv att jag inte har särskilt bråttom. Jag har hela dagen framför mig.

Veslesmeden är en enkel topp att bestiga. Det är bara att följa leden upp mot toppen. Första biten är den som en stig som går genom en dalgång och sedan svänger av vänster upp på en platå. Därifrån ser man toppen som är ganska spetsig. Den ser faktiskt lite svårforcerad ut på håll men i själva verket så är det bara att följa stigen upp till toppen.

Storsmeden (2016 m.ö.h)

Från Veslesmeden blickar jag ut över den kammen som sträcker sig bort mot mitt nästa mål, nämligen Storsmeden. Det ser ut som en rätt svår klättring att ta sig dit. Jag känner mig lite osäker och tänker att jag inte ska ta några risker. Inte idag heller. Går det inte så ska jag vända om. Dessutom så ska jag inte klättra upp någonstans där jag inte känner mig trygg med att klättra ner. Om det skulle vara så att jag måste vända om.

På Veslesmeden pratar jag även med en Norrman. Han säger att det ska vara lugnt att ta sig över till Storsmeden men att turen är lite för luftig för att han skulle göra det. Jag hoppas att han har rätt.

Jag tar mig ner på kammen som förbinder Veslesmeden med Storsmeden. Tar mig ner till den lägsta punkten. Det är ett parti där som är rätt luftigt. Annars tänker jag att det svåra börjar när jag ska upp mot Storsmeden. När jag närmar mig den lägsta punkten på kammen så ser jag ett firningsankare som hänger på en klippa rakt ovanför mig. Är det där jag ska upp? Det ser svårt ut.

Klättringen börjar

Jag tar mig fram till ankaret. Kan jag ta mig upp här på ett säkert sätt? Möjligtvis. Men det måste finnas en bättre väg upp. Så jag söker mig till höger om kammen och börjar klättra lite försiktigt uppåt. Jag kommer upp en bit men tänker samtidigt att det är lite väl svårt. Jag måste kunna ta mig ner igen, tänker jag, och dessutom hitta samma väg tillbaka om det skulle behövas. Därför blir jag lite osäker och bestämmer mig för att klättra ner igen.

När jag närmade mig klippan så såg jag en stig som gick till vänster om kammen, så jag bestämmer mig för att testa den istället. Och mycket riktigt. Även om den stigen såg lite klurig ut i början så visar det sig att det finns en rösad stig att följa. Den bjuder på fin scrambling upp längs kammen och även något ställe där det är lite luftigt.

Jag gillar sådana klättringar så jag är rätt nöjd när jag kommer upp till toppen av Storsmeden. Det har även spruckit upp lite under tiden som jag har spenderat på klättringen. Så den grådisiga utsikten som mötte mig vid Veslesmeden är nu aningen bättre.

När jag står däruppe på toppen blickar jag bort mot Veslesmeden. Sen vänder jag blicken åt vänster och då ser jag en avlång kam med en brant sluttning som sluttar ner i en platt dalgång fylld med stenskravel. Det är dit bort jag ska näst. Bort till Trolltinden.

Trolltinden (2018 m.ö.h)

För att komma till Trolltinden krävs det ännu mer scrambling. Först måste jag ta mig ner över en kam som förbinder Storsmeden med Trolltinden. Sen måste jag dessutom klättra över en smal kam som tar mig både upp och ner, innan jag slutligen kan påbörja klättringen upp mot Trolltindens högsta punkt.

Det visar sig bli en knölig men framför allt tidskrävande vandring att ta mig bort till Trolltinden. Det här är ett stenigt landskap och det är alltid lite knöligt att ta sig fram, men dessutom är det väldigt brant på sina ställen och att bara ta mig upp på kammen blir lite problematiskt. Jag hade enkelt kunnat ta mig upp på den höjd som förbinder Storsmeden med den rygg som Trolltinden är en del av, men istället väljer jag att gena lite på sluttningen och då möts jag av branter och stora stenar som tar sin tid att forcera.

Slutligen tar jag mig ändå upp på kammen. Även den kräver viss klättring och är rätt utsatt på sina ställen med branta stupande kanter på båda sidorna. Så som en kam ska vara. Jag njuter av klättringen upp mot toppen av kammen.

Uppe på kammen

När jag slutligen står på toppen av kammen blickar jag bort mot Trolltiden som är framför mig. Nu är det inte så långt kvar, men först ska jag fortsätta att följa kammen ner i sadeln mellan de två topparna. När jag kommer ner dit inser jag att det inte blir så lätt att ta sig upp på Trolltinden härifrån, för det är väldigt brant upp på sluttningen. Samtidigt så ser jag också en stig som följer sluttningen bort och tar mig bort dit där det inte är lika brant.

Jag följer stigen. Den är rösad men när den tar slut krävs det ändå viss klättring för att komma upp till flackare och lättare mark. När jag väl känner mig trygg igen matar jag på mot toppen men inser alldeles för sent att jag har gått alldeles för mycket åt höger och kommer till min irritation fram till ett dödstup som jag måste runda för att kunna fortsätta upp mot toppen.

När jag når toppen känner jag mig tillfreds ändå. Det var det! Dagens mål är avklarade. Den resan som började lite i moll blev allt bättre när jag väl fick börja klättra. Det kändes som att kroppen vaknade till liv då också. När jag väl lämnade Veslesmeden och nu står jag här och blickar ner över det steniga landskapet. Men det är även bra utsikt härifrån. Trots att vädret har skiftat under dagen, från sol, till moln och även stundtals regn. Nu är det i alla fall uppehåll och utsikten är vid.

Nerfärden

Jag tar mig tid att njuta av utsikten vid toppen, men det slår mig också att sådana här upplevelser gör sig bättre om man delar dem med någon. Det förevigar upplevelsen på ett annat sätt.

Jag funderar ett tag på vilken väg som är bäst ner. Antingen så beger jag mig norrut och rundar hela ryggen och tar mig tillbaka söderut i dalen. Det skulle innebära en betydligt längre väg än om jag skulle ta mig tillbaka samma väg som jag kom, men det skulle antagligen också bli betydligt enklare att ta mig ner och kanske även gå fortare?

Nu vet jag inte hur den vägen ser ut och när jag tittade ner mot dalen såg det väldigt stenigt ut där nere. Istället väljer jag att ta mig tillbaka samma väg som jag kom. Något som jag skulle komma att ångra åtminstone minst en gång.

När jag går ner så väljer jag att hålla mig lite till höger så att jag undviker dödsstupet. Ibland ser jag några rösen som tillsammans verkar bilda någon form av led men de försvinner också fort. Problemet är nämligen att jag måste hitta den där stigen utmed sluttningen på Trolltindens södra kant. Den stigen som jag tog mig upp på, men jag har ingen aning var den är någonstans. Så förhoppningen är att jag ska kunna hitta några rösen som leder mig rätt.

Jag försöker följa de rösen som finns. Det brantar snart till och jag försöker hitta en bra väg ner medan det blir allt svårare. Jag tar fram kartan på klockan som visar vilken väg jag tog upp och det visar sig att jag befinner mig väldigt nära den passagen som jag tog på vägen upp men jag ser ingen stig. Jag fortsätter neråt i hopp om att hitta den längre ner. Det innebär en del klättring för att ta mig neråt.

Borttappad på sluttningen

Men stigen är inte här. Jag ser den ingenstans. Jag klättrar nu framåt på bergsluttningen. Det känns lite olustigt ibland. Mest för att det är väldigt löst här. Jag vågar inte riktigt lita på att stenarna som jag tar i sitter fast och gruset under mina fötter kan ge vika vilken sekund som helst. Det känns lite olustigt där ett tag.

Efter ett tag inser jag att jag antagligen är för långt ner och jag tycker mig kunna skymta något som liknar en stig lite längre upp, så jag börjar klättra uppåt. Med en härlig suck kan jag till slut inse att jag har hittat stigen igen. Jag blev lite orolig där ett tag. Vad skulle jag gjort om jag inte hittade stigen? Tagit mig upp igen och gått runt?

Som tur är behövde jag aldrig besvara den frågan men klockan tickade på och jag gick in i ännu en återvändsgränd när jag var på väg tillbaka över kammen.

När jag är tillbaka nere på kammen mellan Storsmeden och Trolltindens bergsrygg känner jag mig trygg igen. Nu är det bara att springa hem. Ner genom dalen och sedan mot Randvassbu. Men det visar sig inte vara så lätt. Hela dalen är givetvis täckt av stenskravel och det tog sin lilla tid för mig att ta mig tillbaka till tältet igen. Nästan åtta och en halvtimme hade gått sedan jag påbörjade turen samma morgon. Vilket innebär att klockan redan är efter åtta på kvällen.

Tillbaka vid tältet

Jag fixar snabbt lite mat och tar god tid på mig att äta. Sen tar jag en vandring bort till bilen för att ladda klockan och telefonen. Givetvis har jag glömt powerbanken hemma.

När jag går där funderar jag på morgondagen. Maten börjar ta slut. Jag har köpt för lite, så jag tänker att jag bara kan stanna här en dag till. Planen är att klättra upp på de östra topparna imorgon. De som ligger öster om Rondvassbu. De är något högre men enligt kartan så är det leder upp på alla tre av dem. Jag tänker då att jag plockar ihop mitt camp och beger mig tillbaka till bilen på morgonen och sen hyr jag en cykel, cyklar fram till Rondvassbu, springer upp på topparna och cyklar tillbaka igen.

Det är mörkt när jag lägger mig den kvällen och under natten så vaknar jag några gånger av att regnet slår mot tältduken. När jag vaknar nästa morgon känner jag mig helt torr i halsen. Jag tänker att jag har druckit för lite vatten dagen innan då det tog slut alldeles för tidigt och det inte fanns något ställe att fylla på förrän jag kom ner i dalarna.

Sista dagen

Det regnar fortfarande utanför. Jag tar mig ändå upp och fixar frukost. Det känns väldigt motigt den här morgonen och trots att jag dricker vatten så släpper inte rasslet i halsen. Jag packar ändå ihop campet och beger mig tillbaka till bilen och det är där någonstans på vägen som jag inser att det kanske inte blir någon tur idag. När jag blickar bort mot Storronden ser jag bara ett stort moln som omger berget. Det regnar fortfarande och det finns inget som pekar på att det ska sluta.

Hur kul är det egentligen att bestiga toppar när det är noll sikt frågar jag mig själv. Dessutom är halsen fortfarande inte bra. Är det en förkylning på gång kanske?

När jag kommer fram till bilen så bestämmer jag mig för att den här turen är slut. Det är dags att åka hem. Jag är trött och jag känner ingen inspiration att fortsatta. Jag hade en riktigt bra tur under gårdagen. Jag känner mig nöjd med den och tänker att det vore faktiskt skönt att komma hem också. Och tur var väl det för dagen efter angriper en aggressiv förkylning mig. En förkylning som håller i sig i över en vecka.

Som jag nämnde så är jag ändå nöjd med min tur. Tre nya tvåtusenmeterstoppar in på kontot. Om jag ska lyckas ta alla så kommer det att krävas betydligt mer ansträngning. Men för det får jag ta fram en plan om det skulle bli så att jag antar utmaningen.